För någon vecka sedan läste jag ett inlägg i Anitha Schulmans blogg där hon skrev om vaginal förlossning vs kejsarsnitt och om amning vs ersättning. Inte helt otippat skapade detta inlägg en storm av ja- och nejsägare för respektive alternativ bland kommentarerna. Självklart togs riskerna med vaginala förlossningar upp som kontrades med hur allvarliga bukoperationer är och riskerna med snitt. Någon skrev om hur nyttig bröstmjölken är och någon annan om hur välutvecklad och bra ersättningen är nuförtiden.
Poängen med det här inlägget är inte att jag vill ge mig in i dessa två debatter. Jag gjorde som jag gjorde med Willem men jag har ingen aning om det kommer bli likadant om jag får fler barn. Jag som bara behövde sy två stygn efter min vaginala förlossning och ändå inte satt ner på två veckor kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att drabbas av en sfinkterruptur. (Man spricker hela vägen och det är en inte så vanlig men förekommande komplikation som i värsta fall kan ge allvarliga och bestående men.) Jag kan dock föreställa mig att man inte blir så sugen på att föda barn vaginalt igen. Men tack vare att min förlossning var en väldigt bra upplevelse så skulle jag gärna föda så igen om jag får välja. Kejsarsnitt har jag ju ingen erfarenhet av (förutom att jag själv räddades när jag föddes tack vare ett blixtsnabbt katastrofsnitt). Men jag har genomgått en blindtarmsoperation och kan skriva under på att bukoperationer inte är en walk in the park. Däremot är det ju fullkomligt fantastiskt att mammor och barn kan räddas idag tack vare snitten och att kvinnor med förlossningsskräck har ett alternativ. Och jag vet flera som har fött med snitt som absolut vill göra det igen med nästa barn.
Med andra ord så förstår jag att man argumenterar för sitt sätt att se på saken och jag har inga problem med att dessa ämnen (och andra) i sig diskuteras. Självklart ska alla få uttrycka sin åsikt och diskussioner generellt är bra eftersom det kan leda till eftertanke, utvärdering och förhoppningsvis förbättring. Men jag har funderat lite över varför det blir så otroligt infekterat så fort ämnen som har med graviditet och barn att göra tas upp. För ofta när jag läser bland kommentarerna i olika mammabloggar eller de få gånger jag har tittat in bland trådarna på familjeliv.se så blir jag mörkrädd. Medlemmarna i mammamaffian (och de är många) är så otroligt aggressiva och dömande emot varandra. Alltså, de får ju rassarna i SD att framstå som pålästa och sympatiska debattörer vilket säger en hel del…
Exempelvis så var det någon som skrev i sin kommentar under Anithas inlägg att hon minsann inte dömde de som ammade men att hon inte fattade varför de tvingade sig själva till att sitta och lida. Hm, inte dömande? Jo faktiskt, en smula. En annan radade upp ingredienserna i en av de ersättningar som finns på marknaden och avslutade med att konstatera att det minsann inte är organiskt. Och det vet vi ju att saker som inte är organiska inte är så bra... Ett annat vanligt argument för amning är ju det här med anknytningen. Fast vi vet att det går precis lika bra att knyta an till ett barn som flaskmatas. (Men oasvett fakta så tar det ganska hårt på vilken mamma som helst att få höra att hon inte tar anknytningen på allvar.)
Hur kommer det sig att just barn är ett sånt ämne där det plötsligt blir okej att gå till personangrepp? Vem bestämde att det är legitimt att såga någon vid fotknölarna för att den personen valde på ett annat sätt? Speciellt amningsdebatten är ju helt sjuk! Vad hände med att alla gör det som känns bäst för dem och deras bebis? Nej, när det handlar om hur vi matar våra bebisar är det okej att typ likställa de olika valen vid barnmisshandel. Jag vet att mammor som flaskmatar ofta har känt sig väldigt kränkta, både ifrån mödravård och bvc samt andra mammor. Jag tror och hoppas att det har blivit bättre de senaste åren, men självklart finns det fortfarande dåliga upplevelser. Tyvärr måste jag säga att i de här forumena är de som flaskmatar ruggigt bra på att kränka de med. Tråkigt.
Jag tror att det beror på att vi styrs av våra känslor i vårt föräldraskap. Vi kan läsa, googla, diskutera och kolla på TV-dokumenterer men till synes och sist är det magkänslan och kärleken som är grunden för besluten om våra egna barn. En annan stark beståndsdel i att vara mamma är det dåliga samvetet som vi ofta får tampas med. För att man längtar bort till något annat, för att man faktiskt tar sig tiden till att göra något annat, för att man bara var i parken i 15 min, för att man inte lagar sin egna barnmat etc etc etc. Till råga på allt utrustas vi med en beskyddarinstinkt som inte är att leka med. Alla de här starka känslorna som vi känner inför våra barn har säkert en mycket praktisk funktion rent biologiskt, för om inte de höll i oss hade vi nog dragit för längesen. Så jobbigt kan det vara att vara småbarnsförälder ibland. (Det är även de här känslorna som får oss att vilja skriva ett löp varje gång vår unge lär sig ett nytt trick. Och som får hjärtat att nästan sprängas när bebben skrattar.) Men en annan bieffekt är att allt som har med barn och föräldraskap att göra blir väldigt personligt.
Sen har vi det som vi tror är så himla viktigt när det gäller att vara mamma. Att göra rätt. Jag har skrivit om det förut och är fullkomligt övertygad om att en av de största rädslorna som finns hos oss föräldrar är att råka göra ett felaktigt val när det gäller våra avkommor. Självklart kommer vi att titta tillbaka på vårt föräldraskap och se hur mycket som helst som vi hade kunnat göra bättre och annorlunda. För det är omöjligt att kunna göra allt rätt hela tiden! Men det är väldigt lätt att ibland tro att man kan det och börja nojja över om ungen kommer att få sociala problem på grund av att den vanliga vällingsorten var slut i affären. Eller vad det kommer att göra med bebben att få hänga med mormor ett par timmar. Eller om barnet blir otryggt av att börja på dagis tidigt. Eller om barnet får svårt att skaffa kompisar om hen får vara hemma länge. Jag kommer ihåg när Willem var nyfödd och jag insåg att kuddarna som jag hade köpt till honom på Ikea var till barn från 1 år. Jag började gråta och fullkomligt övertygad om att han skulle få nackskador av dem åkte jag till Barnens hus och köpte en ny från 0 månader. Rationellt? Nej! Normalt beteende som nybliven mamma? Ja!
Jag gissar att det är kontentan av att utgå ifrån sin magkänsla, att vilja göra rätt och beskyddarinstinkten kryddat med alla övriga känslor som tar fram den där dåliga argumentationstekniken. För det känns som att mammorna (nej, jag räknar faktiskt inte in mig själv här) gör diskussionerna till en tävling om vem som har rätt. Om då Anna väljer att amma sitt barn så vill ju inte hon tänka tanken att hon gjorde fel val. Hon känner antagligen en överygelse i sitt hjärta att det är rätt för henne och hennes bebis. Precis så känner även Karin som inte vill amma och därför väljer ett ångestfritt alternativ genom att ge sin bebbe ersättning. Och så har vi Lisa som vill amma men av någon anledning så fungerar det inte. Hon mår kanske dåligt över det och vet inte vad hon ska tycka, varken om sig själv eller om andra. För på grund av alla knasiga kommentarer så tror hon att hon är en dålig mamma som inte kan ge sitt barn bröstmjölk.
Om diskussionerna enbart var ur ett perspektiv där alla berättade om sina erfarenheter så hade det var en sak. Men problemet blir när man utgår ifrån sin egen erfarenhet som den enda sanningen och klankar ner på dem som inte har gjort på samma sätt. Som om man tror att om man inte får alla andra att erkänna ens sanning som den enda rätta så betyder det att man har fel. Man behöver en yttre bekräftelse på att man är en bra mamma. Inget konstigt med det, alla behöver få höra av andra att de gör ett bra jobb. Men att trycka ner andra för att få höra det känns som en dålig (härskar)teknik . Ja, det kan uppstå komplikationer med en vaginal förlossning såväl som med ett snitt. Men det betyder inte att en person är knäpp för att hon väljer det ena eller det andra. Och det betyder inte heller att det inte finns en massa bra erfarenheter av de båda olika alternativen.
I dessa forum blir plötsligt alla experter på barn och vet minsann bäst för den och den forskningen säger det och det. Och klassikern ”det funkade ju på min unge!” blir bevismaterialet. Jag skulle aldrig kalla mig själv för en barnexpert. Däremot är jag en Willem-expert och en Evelina-expert och när det gäller vad som är bäst för oss två så vet jag för det mesta det. Men ibland vet jag inte det och då söker jag svar på mina frågor vilket blir svårt att få när jag läser att jag är dum i huvudet oavsett hur jag väljer att göra.
Nu när jag tänker på det så kommer jag ihåg hur jag har varit under de här 11 månaderna och framförallt under det första halvåret. Exempelvis hur jag försvarade det här med samsovning när någon påpekade hur svårt det skulle bli att ”vänja” Willem vid sin egen säng sen och att vi båda skulle sova bättre i varsin säng. Det var ju uppenbart (för mig alltså) att Willem sov bäst i min säng och att det var mycket enklare eftersom det ibland knappt hann gå en timme mellan matningarna. Oj, vad jag var noga med att tala om det.
Jag har inte härjat inne på andras bloggar och i föräldraforum men jag har, inför mig själv och andra i min närhet, berättat varför mina val är bra. Jag hoppas att jag inte har kränkt någon på vägen för jag har faktiskt tänkt på att undvika det. Men i och med att det är så otroligt känslosamt att bli mamma kan jag tänka mig att är lätt att gå till attack när ämnen som ligger en så nära diskuteras. Anfall är bästa försvar, typ.
Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut inte att det är okej att uttrycka sig så som många gör och jag säger inte att det här med känslorna är en ursäkt. Men det kanske är en förklaring. Jag är övertygad om att alla diskussioner kan föras på ett vettigt och respektfullt sätt och att alla vinner på det när det görs. Vi sitter ju i samma båt oavsett om vi väljer att använda sömnmetoder eller inte. Och i de fall där vi pratar om saker på ett bra sätt så hjälper det ju så otroligt mycket! (För bra diskussioner finns ju givetvis också, både på internet och IRL.) Det är ovärderligt med tips ifrån andra i samma situation, faktiskt oavsett om de fungerar eller inte, för det blir ju en bekräftelse på att någon ser hur jag har det. Jag hade aldrig klarat det här (snart) första året utan andra nyblivna mammor att läsa om och prata med. Mina vänner som ännu inte har barn hade nog inte heller klarat det om jag ska vara ärlig. För tack vare att jag har kunnat ventilera mig på annat håll så har jag i alla fall ibland lyckats prata om och lyssna på saker som inte har med barn att göra. (Ni har verkligen varit helt fenomenala som har kunnat uppvisa ett intresse för min unge och mammaroll. När det är er tur ska jag göra allt jag kan för att betala tillbaka!)
En annan sak som jag har skrivit om förut är att vi mammor ska vara snälla emot oss själva. Och det ska vi, men vi ska också vara snälla emot varandra. Stötta och peppa, lyssna och uppmuntra. Försöka att se de här diskussionerna som en möjlighet till att just ventliera och kanske lära sig eller någon annan något nytt. Att kränka varandra och öka på det dåliga samvetet eller känslan av att göra fel är inte en bra idé. Bara för att jag ger Willem mild fullkornsvälling och någon annan ger sitt barn majsvälling så betyder inte det att någon av oss är bättre eller sämre. Det betyder bara att vi och våra barn är olika. Men oavsett olikheter så är ungarna älskade precis lika mycket. Och i slutet av dagen är det ändå just kärleken som är det viktigaste.
