Willem och Jag

Nuförtiden intar Willem ofta sina måltider till tonerna av min ljuva (inte så mycket) sångröst. Ibland handlar det om att vi helt enkelt är inne i något slags busmode. Vissa gånger beror det på att han av olika anledingar inte riktigt vill sitta i stolen och äta men kan ändå tänka sig att mutas av lite Ekorrn satt i granen.

 

Men allt som oftast är det för att jag har blivit så van vid att nynna (smått maniskt) för att på så sätt avleda uppmärksamheten från blöjbytet/påklädningen/annan aktivitet som inte alltid är askul enligt Willem.

 

Självklart sjunger jag också för att han tycker att det  är roligt och för att han somnar bra till det. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, jag är ju trots allt komplett tondöv. Tänk om jag pajjar hans gehör med Krokodilen i bilen och Imse vimse spindel? Antagligen är nog i så fall skadan redan skedd för en mer entusiastisk publik får man leta efter. Och inte har han problem med upprepningar i repertoaren heller. My kind of guy, helt klart!