Willem och Jag

 

 

 

Är en av sångerna som jag har sjungit till förbannelse de senaste veckorna.

 

Nu när jag analyserar mitt sångval inser jag att det är allt annat än en tillfällighet. I förra helgen förvandlades nämligen Willem ifrån sitt vanliga glada jag till en liten apunge. Visserligen verkar apungar vara rätt nöjda med livet men det var inte han. Han accepterade inte att vara någon annanstans än i min famn och ville inte sova om det inte skedde ovanpå mig. Mat gick fetbort och lek likaså.

 

Utan att jag förstod hur var plötsligt alla rutiner som vi har haft de senaste månaderna puts veck. Vi färdades tillbaka till spädbarnstiden och jag fick uträtta mina toalettbehov med honom i knäet. Ett par kvällar kunde jag inte ens laga middag eftersom han som sagt sov ovanpå mig. Herregud vilken pärs det har varit. Men det värsta var att han var så sjukt ledsen på kvällen och natten. Han vaknade med jämna mellanrum och var fullkomligt hysterisk. I vanliga fall är ju Willem en väldigt glad bebis och det har inte hänt många gånger att han är otröstlig.

 

Så mitt mammahjärta gick i tusen bitar många gånger under de där dagarna.

 

Jag visste ju att det var tänderna som spökade i början av den här perioden, men sen verkade det som det var något annat. Först tänkte jag att det var dags för nästa utvecklingssprång eller att han hade kommit in i den berömda 9månaderskrisen. Men tillslut, efter att min mamma hade påpekat det, tänkte jag att det kanske var öronen. Det verkade ju som att han hade ont när han grät sådär hemskt och öronont är som allra värst på natten när man ligger ner. Men jag gick till vårdcentralen och doktorn kunde inte hitta något fysiskt fel på honom.

 

För ett par dagar sedan blev han sitt vanliga jag igen. Tack o lov!

 

Jag antar att det hade med utvecklingen att göra, det händer så mycket hela tiden så det vore konstigt om han inte reagerade. Sen har jag förstått att bebisar ofta drabbas av separationsångest runt 9 månader och det är ju en hemsk känsla! Jag skulle gissa att det är en anledning till att Willem har varit så klängig. Han blir fortfarande  ledsen ibland om jag går ut ur rummet och blir han inte det följer han efter. Men nu vill han i alla fall sova i sin säng igen tills han vaknar på natten och får komma över till mig. Och jag får återigen ett par timmar för mig själv innan jag går och lägger mig.  

 

Men det har även hänt en hel del roligt sen sist, Willem har lärt sig nya tricks. Bland annat så har han börjat gå med sin gåvagn vilket självklart är en hit. Sen har han börjat busa mer och mer. Han gillar ju att välta torn som jag bygger med klossar. Nu har han fattat att jag kittlar honom om han gör det så han tar lååångsamt en kloss samtidigt som han skrattar högt. Typ rätt gulligt om man säger så. En annan gullig grej är när han äter exempelvis banan som kan bli ganska slemmigt och halt. Då känner han efter om biten går att hålla i eller om den kommer att glida iväg. I så fall suger han helt enkelt upp den ifrån bordet utan att använda händerna.

Ja, han är ett geni min son.  

 

 

Igår, den 19e augusti, blev Willem 9 månader.

 

Tyvärr har vi sedan i lördags firat med tandsprickningen ifrån helvetet.

Stackars Willem som har ont i munnen och är låg av feber. Stackars mig som inte har fått sova.

 

Idag gjorde vi det enda rätta och kröp upp i soffan, in under filten och lyssnade på Bon Iver.

 

Så önskar jag att jag alltid ska kunna vara som mamma. Närvarande, för att ge Willem det som han behöver. Givetvis så inser jag att jag inte alltid kommer att lyckas. Att inte alltid lyckas är trots allt, hur mycket vi än försöker, en del av föräldraskapet.

 

Men.

När det verkligen gäller. När det verkligen behövs som allra mest. När det verkligen spelar roll.

Då önskar jag att jag kan se det, vara där och göra bördan lite lättare att bära.

 

Antagligen tar sig behovet olika uttryck beroende på börda, sammanhang och ålder.

Men jag önskar att Willem alltid ska veta att jag finns där för honom.

 

En soffa, en filt och lite favoritmusik. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

 

 

 

 

 

 

 

Alla som har barn vet att det här med blöjor är en rätt dyr  historia. Förlåt fel av mig, orimligt dyr ska det naturligtvis stå. Tyvärr är det ju bara att betala och se glad ut för nej, tygblöjor är inte ett alternativ för mig om det nu var någon som undrade.

 

Dels så finns de där vanliga blöjorna som man knäpper på framsidan och så har vi Royce Rollsen, även kallade för "Up & Go." Fram tills för ett par veckor sedan köpte jag de vanliga med resonemanget att "det knappast är så jobbigt att knäppa en blöja att det är värt att betala typ dubbelt så mycket för att slippa."

 

Jag menar, nog för att jag köper barnmatsburkar men någon måtta får det ändå vara.

 

Tji fick jag ännu en gång. För plötsligt kom Willem på att det här med blöjbyten inte är så roligt som han kanske trodde ifrån början. Tyvärr är han ännu inte tillräckligt smart för att hajja att om han bara ligger stilla och samarbetar så går det hela mycket snabbare. (Jag är faktiskt hur snabb som helst.) Istället sparkar han hårdare än en struts, rullar fortare än en fotboll under VM och tjuter högre än vilken polissirén som helst.

 

Ganska snabbt gick det upp för mig vad poängen med dessa "Up & Go" egentligen är. Det är alltså inte en genväg för lata småbarnsföräldrar (vilket jag borde ha förstått redan innan då lata småbarnsföräldrar helt enkelt inte existerar). Det är ett redskap för att blöjbytet ska kunna genomföras utan en brottningsmatch med Hulken himself.

 

Tyvärr har ju blöjtillverkarna insett att vi föräldrar kan vara rätt så desperata för att få vardagen att gå ihop. Så istället för att ta samma styckpris på alla blöjor, med eller utan kardborrespänne, så gnuggade de händerna i sann Krösus Sork-anda och såg sin chans till att tjäna ännu lite mera pengar. (För tillverkningen kan väl omöjligt bli så mycket dyrare bara för att de sitter ihop på framsidan?!) 

 

Libero har i alla fall varit snälla och tryckt lite olika mönster på sin version och kallar dem för "Special Edition". Om vi nu skulle vilja låtsas att vi betalar extra för att ungarna ska vara lite sötare när de bajsar.

Det är ju trots allt accessoarerna som gör helheten. Eller nåt.

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår var vi på BVC eftersom det var dags för 8-månaders kontrollen. Eller, egentligen var det dags redan i förra veckan men jag och mitt förvirrade mammahuvud hade tydligen blandat ihop dagarna då så därför fick vi en ny tid.

 

Hursomhelst så fick vår BVC-sköterska kryssa i JA-rutan som svar på alla frågor om hans utveckling och vi kan därmed konstatera att han även denna gång gick igenom besiktningen!

Han väger numera 8180 g och är 70 cm lång. Med andra ord följer han sin egna kurva fint och ligger fortfarande en kurva under medel på både vikt och längd. (inte konstigt med tanke på att jag inte är känd för att vara världens längsta person direkt.)

 

Däremot så skelar den lilla guldklimpen en smula och eftersom hans far också gör det fick vi en tid till ögonläkaren för att hålla koll (hehe) på det hela. Tiden är inte förrens i november så det ska bli intressant att se om jag lyckas hålla reda på rätt dag då.

 

När vi satt i väntrummet så var det två föräldrapar där med sina nykläckta mirakel. Såna där småttingar gör mig alltid så himla sentimental och jag kan inte låta bli att tänka på hur fort det har gått sedan Willem var sådär liten.

 

Jag börjar verkligen förstå vart alla uppmaningar om att njuta kommer ifrån.

 

 

Idag har Willem ätit sin första portion med sand.

Vi var i parken och avancerade ifrån gungorna till sandlåndan vilket var en stor succé! Det tog sisodär 10 sek innan jag förstod att det bara var att ta ett djupt andetag och låta honom gå bananas på den buffé av godsaker som detta äventyr hade att bjuda på. Willem retade smaklökarna med bland annat pinnar, lånespadar (han har alltså typ hånglat med ca 2000 barn nu) och inte minst sand. Smarrigt värre kan jag lova! (Det kan rentav vara så att den gamla hederliga favoriten pasta med broccoli nu har blivit utkonkurrerad.)

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

Nuförtiden intar Willem ofta sina måltider till tonerna av min ljuva (inte så mycket) sångröst. Ibland handlar det om att vi helt enkelt är inne i något slags busmode. Vissa gånger beror det på att han av olika anledingar inte riktigt vill sitta i stolen och äta men kan ändå tänka sig att mutas av lite Ekorrn satt i granen.

 

Men allt som oftast är det för att jag har blivit så van vid att nynna (smått maniskt) för att på så sätt avleda uppmärksamheten från blöjbytet/påklädningen/annan aktivitet som inte alltid är askul enligt Willem.

 

Självklart sjunger jag också för att han tycker att det  är roligt och för att han somnar bra till det. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, jag är ju trots allt komplett tondöv. Tänk om jag pajjar hans gehör med Krokodilen i bilen och Imse vimse spindel? Antagligen är nog i så fall skadan redan skedd för en mer entusiastisk publik får man leta efter. Och inte har han problem med upprepningar i repertoaren heller. My kind of guy, helt klart!      

 

 

Igår var jag och Willem på Skansen tillsammans med hans pappa Jon.

Solen sken och vi försökte naivt att få Willem att visa något intresse för papegojorna/grisarna/lodjuren/etc.

 

Han har helt enkelt inte förstått grejen med djur än, om man bortser ifrån vissa väl valda hundar.

 

Men så kom vi till getterna och där insåg Willem tjusningen med våra fyrbenta vänner. En av getterna stod framför honom och viftade med svansen på ett väldigt inbjudande vis som sa "Försök att ta min svans om du kan." Willem gjorde vad han kunde och plötsligt fick han tag på getens päls. Istället för att klappa fint som jag hade visat honom innan så tog han i från tårna och ryckte bort en tuss (nåväl, några strån) ifrån det stackars djuret.

 

Vi klättrade därefter snabbt ur ur hagen för vem vet vad geten hade hittat på som hämnd?!

 

Trots detta lilla missöde hade vi faktiskt en väldigt trevlig dag tillsammans. När bebisen tog sin eftermiddagslur i vagnen lyxade vi till det och tog varsin öl i solen. Nice!  

 

 

 

 

Lilla människan som lever runt här hemma.

Han rör sig fram och tillbaka mellan sina lekstationer; dvd-hyllan, soffbordet, under matstolen, högen med leksaker och byrån. Konstant pratandes och ständigt på upptäcksfärd.

Ibland en liten paus för att slänga iväg ett leende eller för en avstickare till förbjuden mark, så som golvlampan eller sladdarna vid teven.

 

Det kniper till sådär plötsligt i mammahjärtat och jag tänker "vilken tur att just du kom till just mig."

 

Tröttheten efter en kackig natt spelar där och då mindre roll. Likaså det faktum att jag varken har hunnit äta frukost eller duscha än.

 

För högsta vinsten var det jag som vann.

 

 

 

 

Nu har det hänt.

Willem har varit på semester hos mammi/mormor utan mig i ett helt dygn.

Och det gick jättebra!

 

Att det skulle gå fint för min mamma och Willem var jag helt säker på. De har ju träffat varandra flera gånger i veckan sedan han föddes och hon är ju den som han har knutit an till, utöver mig förstås. Därför känns det okej för mig att lämna honom ensam med henne. Han är supertrygg och hon vet exakt vad han vill, behöver, tycker om och inte tycker om. Vi har ju hängt rätt mycket ute hos henne den senaste tiden så nu känner han igen sig och trivs där också vilket självklart var en förutsättning.

 

För mig var det dock sjukt jobbigt när det väl var dags att åka in till stan utan honom. (vi kom dit i förrgår för att han skulle få boa in sig ordentligt.) Jag visst inte att man kan kunde drabbas av så stark separationsångest... Så jag ändrade mig och sa att de helt enkelt fick åka med hem till mig så att jag kunde sova med honom i alla fall. Men så kom vi på att bilstolen var i min lägenhet så då gick det ju inte att göra så. Vilket faktiskt var rätt bra för jag har längtat efter den där eftermiddagen och kvällen ganska länge.

 

Det är ju så att en konsekvens av att jag bor ensam med Willem är att jag gör allt som har med honom att göra på egen hand hela tiden. Det är ingen som kommer hem från jobbet och löser av mig. Jag har tagit varenda natt ensam, tröstat, bytt bajsblöjor, gått igenom tandsprickningar, utvecklingsfaser, matintroduktion, vaccinationer, magont etc etc etc. (och ännu mera roligt såklart men ni fattar grejen.) Det är inte många minuter som jag inte har haft fullt fokus på honom sedan han föddes. Så nu kände jag att det var dags för en ordentlig paus.

 

Vad gjorde jag då under mina 24 barnfria timmar? Jo, igår jag fick lite kvalitetstid med fina vännen Linn! Det blev shopping inför nästa helgs bröllop (som var den egentliga anledningen till att Willem var hos min mamma), middag på stan (jag hade typ glömt bort hur man hanterar en meny) och lite för mycket vin (jag hade definitivt glömt bort hur man hanterar alkohol). Vi hade kort sagt en urhärlig eftermiddag och kväll! Tyvärr vaknade jag kl 07.00 i morse och kunde inte somna om vilket ju är för ironiskt för att vara sant. Här har jag längtat hur länge som helst efter att få sova ostört en natt och när jag dessutom har chansen att sova typ hur länge jag vill på morgonen går det inte. Men det var rätt schysst att ligga och slökolla lite på TV och läsa en tidning ifred också.

 

Så det här dygnet vägde faktiskt upp den där hemska stunden då jag åkte ifrån honom! (Willem uttryckte inte att han tyckte att det var jobbigt att jag åkte, bäst att poängtera det:-))

 

Men idag när det var dags att åka och hämta Willem kände jag mig som ett barn  på julaftons morgon. När jag kom fram kramade jag honom liiite för hårt och sedan sedan höll jag handen på honom hela bilresan hem.

Nu är ordningen återställd och han ligger i sin säng och sover. Precis som det ska vara.

 

Min mamma skickade bilder till mig med jämna mellanrum så att jag skulle få se hur bra de hade det tillsammans.