I fredags gick Willem.
Elva månader och 20 dagar gammal tog han sina första och stapplande steg. Jag hade besök av Ida och Ivana som på ett mirakulöst sätt förevigade detta på film. Vår reaktion var eh... lite speciell och efteråt skrattade vi åt oss själva när vi kollade på filmen. Inte nog med att vi skrek i kör, applåderade hysteriskt och höjde våra blodtryck avsevärt. Vi fällde även ett par tårar för säkerhets skull. Det är lustigt att det kan kännas så mäktigt att han lär sig något som de allra flesta människor gör. Men uppenbarligen så är det en big deal eftersom det inte bara var jag, den stolta modern, som gick banans utan även Ivana och Ida.
Stort ögonblick, minst sagt.
Så nu har Willem plötsligt förvandlats till ett litet minifyllo som vinglar omkring och ramlar. Tillsammans med dregglet och hans låtsasspråk skulle han nu passa in på vilken parkbänk som helst om man säger så. Han har redan lärt sig att det här med att gå är något att fira så efter varje promenad applåderar han sig själv. Såklart.
Det är med hjärtat i halsgropen jag bevittnar hans träningspass. För han faller verkligen som en fura när han tappar balansen. Än så länge går jag efter honom och hittils har jag lyckats fånga honom i de flesta fallen. Men jag inser ju att det inte kommer att hålla i längden och att han antagligen har en ganska smärtsam inlärningsprocess framför sig.
Det här med skumgummidräkt och hjäm kanske är en bra idé ändå? Att ta en styrketår för att lugna mina nerver känns nämligen inte som en helt PK metod i det här sammanhanget...
Egentligen vill jag skriva att Willem numera kan gå. Men å andra sidan vill jag inte vara den där mamma som tar varje litet halmstrå och blåser upp det till världens grej. (Fast det låter ju onekligen som mig hehe.) I ärlighetens namn kan han inte promenera omkring riktigt än, i alla fall inte utan att hålla i sig litegrann. Men han kan släppa taget och ta ett steg. Om det steget leder fram till något annat att gripa tag i så går det för det mesta bra. Annars sätter han sig ner om han inte hinner ramla först förstås.
Det är ett väldigt litet steg han tar men icke desto mindre är det ett steg. Så himlans häftigt!
Däremot kan jag verkligen skriva att han numera kan stå helt själv. Inte bara när jag släpper hans hand utan även när han gör det på eget initiativ. Min lilla myra som faktiskt inte är så liten längre.
sa Willem och himlade lite med ögonen.
Eller nej, det gjorde han givetvis inte för nu överdriver jag igen. Men han har uppgraderat sitt joller till joddel. Ja han joddlar numera, som de gör i Alpländerna (enligt informationen som min syster Ivana googlade fram för att se vilket folk som Willem nu kan prata med. Sedan fick vi googla vilka länder som är just alpländer. Kände oss jättesmarta efteråt.)
Hursomhelst så låter det väldigt roligt när han sätter igång så vi har skrattat gott ikväll. Jag antar att joddlandet hänger ihop med att han är väldigt kär i sin tunga för tillfället. Det är han för övrigt i alla andras tungor också och han har kommit på att genom att lipa själv så får han andra att göra samma sak. Det här kommer garanterat att sluta med att jag börjar joddla jag med, ska försöka att komma ihåg att undvika det ute bland folk bara.
.
Jo, den sitter för det mesta i taket men ibland kan den även stå på golvet eller i fönstret.
Jag vet det och du vet det och det kan tyckas vara en rätt grundläggande kunskap att besitta.
Nu vet även Willem det och oj vad glad han blir när jag frågar.
Han har även upptäckt att han har en tunga och att han kan lipa med den, alltså för att han vill det och inte bara för att han är en liten bebis utan kroppskontroll. Just tungor har länge varit en fashination för honom så det var med stor förtjusning han gjorde denna upptäckt.
"Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten" som Armstrong skulle ha sagt. Fast egentligen inte när jag tänker efter för det är väl inte så avgörande för mänskligheten att Willem utvecklas precis på samma sätt som de flesta andra barn. Däremot är det ett stort steg för mig som är hans mamma.
Det är ett otroligt och gigantiskt sjumilaklivsteg faktiskt.
Är en av sångerna som jag har sjungit till förbannelse de senaste veckorna.
Nu när jag analyserar mitt sångval inser jag att det är allt annat än en tillfällighet. I förra helgen förvandlades nämligen Willem ifrån sitt vanliga glada jag till en liten apunge. Visserligen verkar apungar vara rätt nöjda med livet men det var inte han. Han accepterade inte att vara någon annanstans än i min famn och ville inte sova om det inte skedde ovanpå mig. Mat gick fetbort och lek likaså.
Utan att jag förstod hur var plötsligt alla rutiner som vi har haft de senaste månaderna puts veck. Vi färdades tillbaka till spädbarnstiden och jag fick uträtta mina toalettbehov med honom i knäet. Ett par kvällar kunde jag inte ens laga middag eftersom han som sagt sov ovanpå mig. Herregud vilken pärs det har varit. Men det värsta var att han var så sjukt ledsen på kvällen och natten. Han vaknade med jämna mellanrum och var fullkomligt hysterisk. I vanliga fall är ju Willem en väldigt glad bebis och det har inte hänt många gånger att han är otröstlig.
Så mitt mammahjärta gick i tusen bitar många gånger under de där dagarna.
Jag visste ju att det var tänderna som spökade i början av den här perioden, men sen verkade det som det var något annat. Först tänkte jag att det var dags för nästa utvecklingssprång eller att han hade kommit in i den berömda 9månaderskrisen. Men tillslut, efter att min mamma hade påpekat det, tänkte jag att det kanske var öronen. Det verkade ju som att han hade ont när han grät sådär hemskt och öronont är som allra värst på natten när man ligger ner. Men jag gick till vårdcentralen och doktorn kunde inte hitta något fysiskt fel på honom.
För ett par dagar sedan blev han sitt vanliga jag igen. Tack o lov!
Jag antar att det hade med utvecklingen att göra, det händer så mycket hela tiden så det vore konstigt om han inte reagerade. Sen har jag förstått att bebisar ofta drabbas av separationsångest runt 9 månader och det är ju en hemsk känsla! Jag skulle gissa att det är en anledning till att Willem har varit så klängig. Han blir fortfarande ledsen ibland om jag går ut ur rummet och blir han inte det följer han efter. Men nu vill han i alla fall sova i sin säng igen tills han vaknar på natten och får komma över till mig. Och jag får återigen ett par timmar för mig själv innan jag går och lägger mig.
Men det har även hänt en hel del roligt sen sist, Willem har lärt sig nya tricks. Bland annat så har han börjat gå med sin gåvagn vilket självklart är en hit. Sen har han börjat busa mer och mer. Han gillar ju att välta torn som jag bygger med klossar. Nu har han fattat att jag kittlar honom om han gör det så han tar lååångsamt en kloss samtidigt som han skrattar högt. Typ rätt gulligt om man säger så. En annan gullig grej är när han äter exempelvis banan som kan bli ganska slemmigt och halt. Då känner han efter om biten går att hålla i eller om den kommer att glida iväg. I så fall suger han helt enkelt upp den ifrån bordet utan att använda händerna.
Ja, han är ett geni min son.
När vi var på landet med Ammi, Cissi och Sixten lärde sig Willem ett nytt trick. Nämligen att mata deras hund Loui med smörgåsrån, något som inte minst Loui uppskattade.
Nu har W tagit den här färdigheten ett steg längre och insett att man även kan mata mamma med saker. Så i morse fick jag, för andra dagen i rad, söndertuggad och slemmig leverpastejsmörgås till frukost.
Det är faktiskt precis så äckligt som det låter men det är bara att go with the freaking flow och glatt säga "mmmmm".
Tänk vad vi gör för de små liven.
Och tänk att det där sjukt nöjda leendet är allt vi behöver som belöning för det.
Willem har börjat resa sig upp mot saker vilket ökar hans redan väl tilltagna äventyrslystnad. (puh!)
Igår resulterade det i att han slog i munnen och det kom BLOD. Willem grät givetvis och det gjorde nästan jag också. För det kom faktiskt väldigt mycket blod... Men vi hämtade oss ganska snabbt och W somnade i min famn efter en flaska välling. (Det hände givetvis precis innan lunch, men det blev ju inte läge för riktig mat.)
Så, nu har vi klarat av den första skadan och kan konstatera att det som inte dödade det härdade i alla fall den här förstagångsmamman en smula.
Idag gjorde jag den stora upptäckten att Willem har fått sin första tand! Det är givetvis bara ett litet hörn av den som sticker upp än så länge, men icke desto mindre är den där. Det är lustigt och väldigt härligt att en så självklar sak som att han får tänder kan göra mig så upprymd och stolt. Men som vanligt när vi passerar en milstolpe är det med ett sting av ångest över att han blir så stor så snabbt.
Nu till en helt annan sak..
Det här med egentid är tydligen viktigt när man är förälder och igår hade jag en alldeles underbar timma utan Willem som spenderades på det bästa sättet. Jag var nämligen iväg och fick massage. Under andra halvan av min graviditet gick jag hos en fantastisk kvinna som heter Åsa och fick 55 minuter gravidmassage en gång i veckan.
Ja ni läste faktiskt rätt. En.Gång.I.Veckan.
Jag har alltid haft problem med att jag har ont i ryggen och det blev ju inte bättre av att vara gravid (suprise, suprise). När jag gick till henne första gången så hade jag bara tänkt gå dit ett par gånger för att lösa det värsta. Men hon gjorde såna underverk med mig att jag var tvungen att fortsätta. Dessutom har hon en bänk med hål för magen och det var typ värt pengarna bara att få ligga på mage i en timma. Jag har ju tidigare nämnt att jag mådde väldigt dåligt under de tre sista månaderna av graviditeten och blev tom sjukskriven från jobbet. Att då få komma till Åsa som hade tända ljus och skön musik och framförallt alltid gav mig en varm kram var för bra för att vara sant. Dessutom lät hon mig ibland ligga kvar på bänken och sova en stund när hon inte hade en kund direkt efter mig. Förutom att jag fick Willem så var hon det bästa med min graviditet. Om jag någon gång ska ha en till bebis så kommer jag att göra exakt samma sak igen. Gravidmassage hos Åsa en gång i veckan.
Det är man lätt värd när man går igenom allt vad en graviditet innebär.
Hursomhelst, anledningen till varför jag var där igår är att hon har som grej att man får komma dit efter att bebisen är född och få en gratis massage. (Bra grej!!) Jag hade en tid för ganska längesen som jag var tvungen att avboka och sen har jag inte ringt och bokat en ny tid för det kändes som att det hade gått så lång tid. Men så ringde hon mig för ett par veckor sen och frågade om jag inte ville komma och få min massage. (Sa jag att hon är underbar?!) Och det var så skönt och välbehövligt!. Nu har jag faktiskt bokat en ny tid om en dryg månad för mina triggerpunkter behöver få sig en omgång av henne med jämna mellanrum.
