Willem och Jag

Idag gjorde jag den stora upptäckten att Willem har fått sin första tand! Det är givetvis bara ett litet hörn av den som sticker upp än så länge, men icke desto mindre är den där. Det är lustigt och väldigt härligt att en så självklar sak som att han får tänder kan göra mig så upprymd och stolt. Men som vanligt när vi passerar en milstolpe är det med ett sting av ångest över att han blir så stor så snabbt.

 

Nu till en helt annan sak..

 

Det här med egentid är tydligen viktigt när man är förälder och igår hade jag en alldeles underbar timma utan Willem som spenderades på det bästa sättet. Jag var nämligen iväg och fick massage. Under andra halvan av min graviditet gick jag hos en fantastisk kvinna som heter Åsa och fick 55 minuter gravidmassage en gång i veckan.

Ja ni läste faktiskt rätt. En.Gång.I.Veckan. 

 

Jag har alltid haft problem med att jag har ont i ryggen och det blev ju inte bättre av att vara gravid (suprise, suprise). När jag gick till henne första gången så hade jag bara tänkt gå dit ett par gånger för att lösa det värsta. Men hon gjorde såna underverk med mig att jag var tvungen att fortsätta. Dessutom har hon en bänk med hål för magen och det var typ värt pengarna bara att få ligga på mage i en timma. Jag har ju tidigare nämnt att jag mådde väldigt dåligt under de tre sista månaderna av graviditeten och blev tom sjukskriven från jobbet. Att då få komma till Åsa som hade tända ljus och skön musik och framförallt  alltid gav mig en varm kram var för bra för att vara sant. Dessutom lät hon mig ibland ligga kvar på bänken och sova en stund när hon inte hade en kund direkt efter mig. Förutom att jag fick Willem så var hon det bästa med min graviditet. Om jag någon gång ska ha en till bebis så kommer jag att göra exakt samma sak igen. Gravidmassage hos Åsa en gång i veckan.

Det är man lätt värd när man går igenom allt vad en graviditet innebär.

 

Hursomhelst, anledningen till varför jag var där igår är att hon har som grej att man får komma dit efter att bebisen är född och få en gratis massage. (Bra grej!!) Jag hade en tid för ganska längesen som jag var tvungen att avboka och sen har jag inte ringt och bokat en ny tid för det kändes som att det hade gått så lång tid. Men så ringde hon mig för ett par veckor sen och frågade om jag inte ville komma och få min massage. (Sa jag att hon är underbar?!) Och det var så skönt och välbehövligt!. Nu har jag faktiskt bokat en ny tid om en dryg månad för mina triggerpunkter behöver få sig en omgång av henne med jämna mellanrum.

 

 

 

 

 

 

I takt med att Willem börjar ta sig runt snabbare och snabbare upptäcker jag att det här med att barnsäkra hemmet faktiskt har sina poänger. Jag hade väl inte tänkt göra så mycket mer än att skruva fast bokhyllan i väggen (för om den välter på en klättrande Willem finns det inte så mycket kvar av honom). Men annars har jag själv inte kunnat se något i min lägenhet som kan vara farligt.

 

Dock ser Willem saker som jag inte ser och det för mig osökt in på husmorstips nr 2.

 

 

Ta helt sonika fram den gamla hederliga gaffatejpen! Det är inte mycket som inte kan fixas med hjälp av gaffa så jag råder er att genast införskaffa en rulle om ni inte redan har en.

 

 

 

Nedan ser ni hur det kan se ut när Willem upptäcker sin omvärld. (Så nej det är inte jag som är övernojjig, det är bara mitt barn som koncentrerar sig på de små detaljerna i livet.)  

 

 

 

 

 

Blogg,se har ju uppdaterat sig och efter det är min blogg inte sig lik. Den har plötsligt vit bakgrund och större text. Är det så för er andra också eller ser min blogg ut som vanligt för er? (Blå/blommig bakgrund)

Det här blev en seg dag, varken jag eller Willem har orkat göra så mycket. Men innan middagen så ryckte jag upp mig, stoppade ner Willem i vagnen och så gick vi till den lilla parken runt hörnet. Där fick Willem gunga och jag fick honom att skratta högt när jag kittlade honom. Då kändes det som att jag kompenserade lite för att ha varit en så trött mamma under dagen. När vi kom hem hann vi leka en liten stund innan Willem kroknade ihop igen. Imorgon bitti kommer mammi/mormor för att ta hand om Willem en stund på morgonen så att jag förhoppningsvis får sooova.

 

 

Ni vet när bilens bensinmätare är nere på rött och det är dags att tanka helst igår?

Där är jag nu, fast vi pratar sömn istället för bensin. Willem har blivit superförkyld (stackars bebis) och inatt var ingen bra natt om jag säger så. När man inte har några reserver kvar att ta av räcker det med ett par nätter som är extra jobbiga för att det ska få en att förvandlas till en zombie.

Jag intalar mig själv att det hjälper om jag sover på dagen tillsammans med honom och ignorerar därmed att sommaren lyser med sin sol utanför fönstret.  

I det här nya livet som förälder ställs jag ständigt inför val som jag inte visste fanns. En del av dem är hetare potatisar än andra.

När det blev ett faktum att en bebis skulle komma och mina sinnen ställde in sig på rätt frekvens insåg jag hur mycket åsikter (och kunskap) folk egentligen besitter om allt som har med graviditet och barn att göra. I takt med att magen växte och framförallt sedan Willem föddes har det blivit viktigt för mig att själv fundera över vart jag står och hur jag tänker kring stort och smått. (Ja, jag räknar numera alltså in mig själv i begreppet "folk".) 

Jag har aldrig varit så mentalt oengagerad i hur det egentligen står till i vår värld med konflikter, miljöförstöring och herrarnas fotbolls-EM som nu. Däremot researchar, diskuterar och analyserar jag gärna kring anknytning, matintroduktion, utvecklingssprång och annat som tillhör en vardag med bebis. (Bäst att poängtera att jag också pratar om sånt som inte har med barn att göra så att ni inte tror att jag är totalt manisk.) Som förälder idag i vårt samhälle kan man enkelt ta del av forskning, teorier, metoder och andras erfarenheter av allt och lite till. Detta kombinerat med en mentalitet som säger att det mesta funkar och att man ska göra som man själv känner skapar ett behov av att just fundera och ta ställning. 

Vi (ja, nu generaliserar jag) vill så gärna göra rätt när det gäller våra barn och små beslut blir därför stora.

Föräldraskapet består till mycket stor del av känslor och det är därför (tror jag) som det ofta blir så heta debatter kring saker och ting. Ett exempel på det är det här med huruvida det är OK att publicera bilder på sina barn på internet eller inte. En del tycker att det är en självklarhet, andra anser att det är okej när barnen är gamla nog att kunna välja själva och vissa ser det som ett big no no. 

Jag vände och vred ganska mycket på det här innan Willem föddes och även efteråt.
Jag outade aldrig min graviditet på facebook (som många andra gör). Varför jag inte gjorde det i början av graviditeten vet jag egentligen inte. Men i slutet av den handlade det nog mycket om att jag var ledsen och skämdes över att det hade visat sig att jag skulle bli en sån där singelmamma. (Trots allt är det fortfarande norm att åtminstonde vara lycklig kärnfamilj när bebisen föds.)  

Men när Willem väl föddes var jag heller inte säker på om jag ville att det skulle finnas bilder på honom på internet. Jag tror att det dels handlade om att många i min generation blev rätt påverkade av hur man såg på internet när det slog igenom. Vissa vuxna tyckte att det var lite läskigt och vi var i en ålder som gjorde att vi blev rätt varnade av dem. Mer än en gång fick vi höra att det som läggs upp på internet aldrig försvinner.
Men mest så funderade jag över det här med att han kanske borde få välja själv om han vill synas i cyberspace eller inte. 

Första gången som jag la upp en bild på Willem på facebook var på alla hjärtans dag, då var han 3 månader gammal. Jag startade den här bloggen när han var 4 månader gammal. Nu lägger jag upp bilder här, på facebook och på instagram. Den största anledningen till varför jag gör det här är för framtiden. Jag vill minnas och jag hoppas att han ska tycka att det är roligt att kunna läsa om och se hur vi hade det när han var liten. Att jag lägger upp bilder på honom på facebook handlar om att jag är stolt över honom och vill visa upp honom. (Säkert lite kontroversiellt att erkänna det, men så är det.) Instagram är roligt för att det blir vackra bilder. 

Jag har alltså kommit fram till att Willembilder på internet känns okej i min mage.

Det här är ju min dagbok. Jag tycker att det är roligt att människor som kanske inte träffar oss så ofta men vill se hur han växer och utvecklas kan göra det. Och det värmer naturligtvis i mammahjärtat när andra tycker att han är fin. Det enda problemet som jag kan se med att hans bebisbilder finns här är risken för att han av någon anledning ska tycka att det är jobbigt när han blir äldre. Men då får jag från hjärtat be om ursäkt och hoppas att han förstår att jag inte ville honom illa. Så snart han kan berätta själv om han vill eller inte kommer han givetvis att få bestämma det.

Det jag däremot är noga med är att tänka på vad jag skriver om här i bloggen. Jag publicerar bara inlägg om sånt som jag känner att jag vill att han ska kunna läsa om sen. Jag tänker alltid efter en och två gånger innan jag skriver om det som är lite jobbigt med att vara mamma. Inte för att han aldrig ska få veta att det ibland är svårt och tungt att vara förälder. (Tro mig, det ska han.) Men frågan är vilka av dessa situationer som jag känner mig okej med att han kan läsa om på egen hand? En del saker skriver jag inte om för att jag vill kunna välja när och hur det ska berättas för honom. Och så finns det de där sakerna som jag aldrig kommer att skriva om av den enkla anledningen att han inte ska veta om dem. (Satan vad nyfiken det här kommer att göra honom när han sitter där i framtiden och läser den här texten.)

Av alla val som vi föräldrar ges möjlighet till att göra så tror jag att det här är ett av dem som man faktiskt gärna kan tänka över lite. Nämligen vad och hur vi skriver om våra barn på internet. För i motsats till hur internet i begynnelsen var något stort och lite läskigt är det idag mycket större och en naturlig del av oss. Vi delar med oss av vårt innersta och glömmer kanske bort att den här dagboken inte alls är privat utan finns till för allmän beskådan. Eller så är vi helt medvetna om det men tänker kanske inte på att om några år när våra bebisar blir äldre så ingår de i gruppen potentiella läsare.

Men jag vet inte, det kanske bara är jag som överanalyserar detta i min önskan att göra det som är allra bäst för Willem.  Jag vill ju bara välja rätt. Svårt (läs; omöjligt) att alltid lyckas, oavsett om man gör det här för första eller tredje gången. Så det är nog faktiskt bra att ibland kunna bortse ifrån all information och hur alla andra säger och gör. Istället kan man försöka att koncentrera sig på biten att ta ett djupt andetag, luta sig emot sin magkänsla och lita på det där berömda sunda förnuftet. 

Och en sak ska vi komma ihåg innan vi dömmer oss själva och varandra för hur vi väljer i vårt föräldraskap.
Alla föräldrar på hela jorden gör alltid sitt bästa utifrån sina egna och unika förutsättningar.

Jag har nu skapat en ny kategori här i bloggen som heter Husmorstips.
Tanken med den är att med jämna mellanrum fylla på med tips som kan vara till hjälp i livet med en bebis.

Det första husmorstipset kom jag på idag när jag gjorde mig i ordning för att jag lite senare ska åka iväg och äta lunch på stan med en vän. Idag känns det alltså lite roligt att se hyffsat okej ut men tyvärr är utbudet i garderoben ganska knappt. Jag har ett par tights som inte redan ligger i tvätten.

Hur du snabbt och enkelt får bort en grötfläck från tightsen:

Vik helt enkelt upp byxbenet och konstatera glatt att "syns inte, finns inte."
Detta tips kan naturligtvis även användas på andra plagg än just tigts.


Före.


Efter.
Dock minns jag inte när jag rakade benen senast vilket syns bättre IRL än på bild. Men man kan inte få allt.

Har ni som läser bloggen några egna husmorstips? I så fall får man gärna skriva ner tipset/tipsen i kommentarsfältet så lägger jag upp era tips också.