Det som händer på Internet stannar på Internet.
Kategori: Tankar och Känslor
I det här nya livet som förälder ställs jag ständigt inför val som jag inte visste fanns. En del av dem är hetare potatisar än andra.
När det blev ett faktum att en bebis skulle komma och mina sinnen ställde in sig på rätt frekvens insåg jag hur mycket åsikter (och kunskap) folk egentligen besitter om allt som har med graviditet och barn att göra. I takt med att magen växte och framförallt sedan Willem föddes har det blivit viktigt för mig att själv fundera över vart jag står och hur jag tänker kring stort och smått. (Ja, jag räknar numera alltså in mig själv i begreppet "folk".)
Jag har aldrig varit så mentalt oengagerad i hur det egentligen står till i vår värld med konflikter, miljöförstöring och herrarnas fotbolls-EM som nu. Däremot researchar, diskuterar och analyserar jag gärna kring anknytning, matintroduktion, utvecklingssprång och annat som tillhör en vardag med bebis. (Bäst att poängtera att jag också pratar om sånt som inte har med barn att göra så att ni inte tror att jag är totalt manisk.) Som förälder idag i vårt samhälle kan man enkelt ta del av forskning, teorier, metoder och andras erfarenheter av allt och lite till. Detta kombinerat med en mentalitet som säger att det mesta funkar och att man ska göra som man själv känner skapar ett behov av att just fundera och ta ställning.
Vi (ja, nu generaliserar jag) vill så gärna göra rätt när det gäller våra barn och små beslut blir därför stora.
Föräldraskapet består till mycket stor del av känslor och det är därför (tror jag) som det ofta blir så heta debatter kring saker och ting. Ett exempel på det är det här med huruvida det är OK att publicera bilder på sina barn på internet eller inte. En del tycker att det är en självklarhet, andra anser att det är okej när barnen är gamla nog att kunna välja själva och vissa ser det som ett big no no.
Jag vände och vred ganska mycket på det här innan Willem föddes och även efteråt.
Jag outade aldrig min graviditet på facebook (som många andra gör). Varför jag inte gjorde det i början av graviditeten vet jag egentligen inte. Men i slutet av den handlade det nog mycket om att jag var ledsen och skämdes över att det hade visat sig att jag skulle bli en sån där singelmamma. (Trots allt är det fortfarande norm att åtminstonde vara lycklig kärnfamilj när bebisen föds.)
Men när Willem väl föddes var jag heller inte säker på om jag ville att det skulle finnas bilder på honom på internet. Jag tror att det dels handlade om att många i min generation blev rätt påverkade av hur man såg på internet när det slog igenom. Vissa vuxna tyckte att det var lite läskigt och vi var i en ålder som gjorde att vi blev rätt varnade av dem. Mer än en gång fick vi höra att det som läggs upp på internet aldrig försvinner.
Men mest så funderade jag över det här med att han kanske borde få välja själv om han vill synas i cyberspace eller inte.
Första gången som jag la upp en bild på Willem på facebook var på alla hjärtans dag, då var han 3 månader gammal. Jag startade den här bloggen när han var 4 månader gammal. Nu lägger jag upp bilder här, på facebook och på instagram. Den största anledningen till varför jag gör det här är för framtiden. Jag vill minnas och jag hoppas att han ska tycka att det är roligt att kunna läsa om och se hur vi hade det när han var liten. Att jag lägger upp bilder på honom på facebook handlar om att jag är stolt över honom och vill visa upp honom. (Säkert lite kontroversiellt att erkänna det, men så är det.) Instagram är roligt för att det blir vackra bilder.
Jag har alltså kommit fram till att Willembilder på internet känns okej i min mage.
Det här är ju min dagbok. Jag tycker att det är roligt att människor som kanske inte träffar oss så ofta men vill se hur han växer och utvecklas kan göra det. Och det värmer naturligtvis i mammahjärtat när andra tycker att han är fin. Det enda problemet som jag kan se med att hans bebisbilder finns här är risken för att han av någon anledning ska tycka att det är jobbigt när han blir äldre. Men då får jag från hjärtat be om ursäkt och hoppas att han förstår att jag inte ville honom illa. Så snart han kan berätta själv om han vill eller inte kommer han givetvis att få bestämma det.
Det jag däremot är noga med är att tänka på vad jag skriver om här i bloggen. Jag publicerar bara inlägg om sånt som jag känner att jag vill att han ska kunna läsa om sen. Jag tänker alltid efter en och två gånger innan jag skriver om det som är lite jobbigt med att vara mamma. Inte för att han aldrig ska få veta att det ibland är svårt och tungt att vara förälder. (Tro mig, det ska han.) Men frågan är vilka av dessa situationer som jag känner mig okej med att han kan läsa om på egen hand? En del saker skriver jag inte om för att jag vill kunna välja när och hur det ska berättas för honom. Och så finns det de där sakerna som jag aldrig kommer att skriva om av den enkla anledningen att han inte ska veta om dem. (Satan vad nyfiken det här kommer att göra honom när han sitter där i framtiden och läser den här texten.)
Av alla val som vi föräldrar ges möjlighet till att göra så tror jag att det här är ett av dem som man faktiskt gärna kan tänka över lite. Nämligen vad och hur vi skriver om våra barn på internet. För i motsats till hur internet i begynnelsen var något stort och lite läskigt är det idag mycket större och en naturlig del av oss. Vi delar med oss av vårt innersta och glömmer kanske bort att den här dagboken inte alls är privat utan finns till för allmän beskådan. Eller så är vi helt medvetna om det men tänker kanske inte på att om några år när våra bebisar blir äldre så ingår de i gruppen potentiella läsare.
Men jag vet inte, det kanske bara är jag som överanalyserar detta i min önskan att göra det som är allra bäst för Willem. Jag vill ju bara välja rätt. Svårt (läs; omöjligt) att alltid lyckas, oavsett om man gör det här för första eller tredje gången. Så det är nog faktiskt bra att ibland kunna bortse ifrån all information och hur alla andra säger och gör. Istället kan man försöka att koncentrera sig på biten att ta ett djupt andetag, luta sig emot sin magkänsla och lita på det där berömda sunda förnuftet.
Och en sak ska vi komma ihåg innan vi dömmer oss själva och varandra för hur vi väljer i vårt föräldraskap.
Alla föräldrar på hela jorden gör alltid sitt bästa utifrån sina egna och unika förutsättningar.
När det blev ett faktum att en bebis skulle komma och mina sinnen ställde in sig på rätt frekvens insåg jag hur mycket åsikter (och kunskap) folk egentligen besitter om allt som har med graviditet och barn att göra. I takt med att magen växte och framförallt sedan Willem föddes har det blivit viktigt för mig att själv fundera över vart jag står och hur jag tänker kring stort och smått. (Ja, jag räknar numera alltså in mig själv i begreppet "folk".)
Jag har aldrig varit så mentalt oengagerad i hur det egentligen står till i vår värld med konflikter, miljöförstöring och herrarnas fotbolls-EM som nu. Däremot researchar, diskuterar och analyserar jag gärna kring anknytning, matintroduktion, utvecklingssprång och annat som tillhör en vardag med bebis. (Bäst att poängtera att jag också pratar om sånt som inte har med barn att göra så att ni inte tror att jag är totalt manisk.) Som förälder idag i vårt samhälle kan man enkelt ta del av forskning, teorier, metoder och andras erfarenheter av allt och lite till. Detta kombinerat med en mentalitet som säger att det mesta funkar och att man ska göra som man själv känner skapar ett behov av att just fundera och ta ställning.
Vi (ja, nu generaliserar jag) vill så gärna göra rätt när det gäller våra barn och små beslut blir därför stora.
Föräldraskapet består till mycket stor del av känslor och det är därför (tror jag) som det ofta blir så heta debatter kring saker och ting. Ett exempel på det är det här med huruvida det är OK att publicera bilder på sina barn på internet eller inte. En del tycker att det är en självklarhet, andra anser att det är okej när barnen är gamla nog att kunna välja själva och vissa ser det som ett big no no.
Jag vände och vred ganska mycket på det här innan Willem föddes och även efteråt.
Jag outade aldrig min graviditet på facebook (som många andra gör). Varför jag inte gjorde det i början av graviditeten vet jag egentligen inte. Men i slutet av den handlade det nog mycket om att jag var ledsen och skämdes över att det hade visat sig att jag skulle bli en sån där singelmamma. (Trots allt är det fortfarande norm att åtminstonde vara lycklig kärnfamilj när bebisen föds.)
Men när Willem väl föddes var jag heller inte säker på om jag ville att det skulle finnas bilder på honom på internet. Jag tror att det dels handlade om att många i min generation blev rätt påverkade av hur man såg på internet när det slog igenom. Vissa vuxna tyckte att det var lite läskigt och vi var i en ålder som gjorde att vi blev rätt varnade av dem. Mer än en gång fick vi höra att det som läggs upp på internet aldrig försvinner.
Men mest så funderade jag över det här med att han kanske borde få välja själv om han vill synas i cyberspace eller inte.
Första gången som jag la upp en bild på Willem på facebook var på alla hjärtans dag, då var han 3 månader gammal. Jag startade den här bloggen när han var 4 månader gammal. Nu lägger jag upp bilder här, på facebook och på instagram. Den största anledningen till varför jag gör det här är för framtiden. Jag vill minnas och jag hoppas att han ska tycka att det är roligt att kunna läsa om och se hur vi hade det när han var liten. Att jag lägger upp bilder på honom på facebook handlar om att jag är stolt över honom och vill visa upp honom. (Säkert lite kontroversiellt att erkänna det, men så är det.) Instagram är roligt för att det blir vackra bilder.
Jag har alltså kommit fram till att Willembilder på internet känns okej i min mage.
Det här är ju min dagbok. Jag tycker att det är roligt att människor som kanske inte träffar oss så ofta men vill se hur han växer och utvecklas kan göra det. Och det värmer naturligtvis i mammahjärtat när andra tycker att han är fin. Det enda problemet som jag kan se med att hans bebisbilder finns här är risken för att han av någon anledning ska tycka att det är jobbigt när han blir äldre. Men då får jag från hjärtat be om ursäkt och hoppas att han förstår att jag inte ville honom illa. Så snart han kan berätta själv om han vill eller inte kommer han givetvis att få bestämma det.
Det jag däremot är noga med är att tänka på vad jag skriver om här i bloggen. Jag publicerar bara inlägg om sånt som jag känner att jag vill att han ska kunna läsa om sen. Jag tänker alltid efter en och två gånger innan jag skriver om det som är lite jobbigt med att vara mamma. Inte för att han aldrig ska få veta att det ibland är svårt och tungt att vara förälder. (Tro mig, det ska han.) Men frågan är vilka av dessa situationer som jag känner mig okej med att han kan läsa om på egen hand? En del saker skriver jag inte om för att jag vill kunna välja när och hur det ska berättas för honom. Och så finns det de där sakerna som jag aldrig kommer att skriva om av den enkla anledningen att han inte ska veta om dem. (Satan vad nyfiken det här kommer att göra honom när han sitter där i framtiden och läser den här texten.)
Av alla val som vi föräldrar ges möjlighet till att göra så tror jag att det här är ett av dem som man faktiskt gärna kan tänka över lite. Nämligen vad och hur vi skriver om våra barn på internet. För i motsats till hur internet i begynnelsen var något stort och lite läskigt är det idag mycket större och en naturlig del av oss. Vi delar med oss av vårt innersta och glömmer kanske bort att den här dagboken inte alls är privat utan finns till för allmän beskådan. Eller så är vi helt medvetna om det men tänker kanske inte på att om några år när våra bebisar blir äldre så ingår de i gruppen potentiella läsare.
Men jag vet inte, det kanske bara är jag som överanalyserar detta i min önskan att göra det som är allra bäst för Willem. Jag vill ju bara välja rätt. Svårt (läs; omöjligt) att alltid lyckas, oavsett om man gör det här för första eller tredje gången. Så det är nog faktiskt bra att ibland kunna bortse ifrån all information och hur alla andra säger och gör. Istället kan man försöka att koncentrera sig på biten att ta ett djupt andetag, luta sig emot sin magkänsla och lita på det där berömda sunda förnuftet.
Och en sak ska vi komma ihåg innan vi dömmer oss själva och varandra för hur vi väljer i vårt föräldraskap.
Alla föräldrar på hela jorden gör alltid sitt bästa utifrån sina egna och unika förutsättningar.
