Willem och Jag

Jo, den sitter för det mesta i taket men ibland kan den även stå på golvet eller i fönstret.

Jag vet det och du vet det och det kan tyckas vara en rätt grundläggande kunskap att besitta.

Nu vet även Willem det och oj vad glad han blir när jag frågar.

 

Han har även upptäckt att han har en tunga och att han kan lipa med den, alltså för att han vill det och inte bara för att han är en liten bebis utan kroppskontroll. Just tungor har länge varit en fashination för honom så det var med stor förtjusning han gjorde denna upptäckt.

 

"Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten" som Armstrong skulle ha sagt. Fast egentligen inte när jag tänker efter för det är väl inte så avgörande för mänskligheten att Willem utvecklas precis på samma sätt som de flesta andra barn. Däremot är det ett stort steg för mig som är hans mamma.

Det är ett otroligt och gigantiskt sjumilaklivsteg faktiskt.

Idag har vi varit på BVC för 10-månaderskontroll.

 

Willem är ju generellt en liten flirtkula och tycker att det är roligt att charma människor. Men av någon anledning så var inte läkaren som vi träffade där någon hit. Mitt stoneface till barn bjöd inte på ett enda leende under besöket och tyckte mest att läkaren var läskig i sina försök att mjuka upp honom. När hon sträckte fram två klossar som det var meningen att han skulle ta och banka emot varandra stirrade han bara framför sig med armarna hängande längs sidorna. Tillslut fick jag ge honom klossorna och då kunde han gå med på att klappa dem emot varandra, mycket långsamt. Humor på hög nivå! Men han kompenserade genom att plocka upp ett gem med ett perfekt pincettgrepp och jag fick svara ja när hon frågade om han förstår enstaka ord, har börjat resa sig och om han leker tittut. Hon kollade hans höjfter som var fina och att testiklarna har vandrat ner som de ska (igen, det har de ju redan kollat 2 ggr.)  

 

Vi vägde och mätte som vanligt och han är ju ingen broiler direkt om man säger så.

Vikt: 8455 g

Längd: 72.5 cm

Huvudomfång: 43.5 cm

 

Han ligger alltså kvar på sin kurva även om det har planat något. Men läkaren tyckte inte att det var något knas utan konstaterade att han är en pojke som rör på sig väldigt mycket. BVC-sköterskan rekommenderade att ge honom extra fett i maten typ ekologisk solrosolja och mycket smör på mackorna. Så det kommer jag givetvis att göra.

 

Summan av kardemumman är att allt är toppen vilket givetvis är skönt!

 

 

  

 

 

 

 

Var det tydligen jag som var när det gällde att inse att hösten och regnet är här.

Till mitt försvar kan det ju regna lite närsomhelst i det här landet men nu har Willem nått åldern då det bara är att gilla läget och gå till parken ändå. Det innebär att det krävs mer än ett regnskydd till vagnen för att undvika en blöt unge nuförtiden.

 

Så idag gav jag mig ut på stan tillsammans med mitt snoriga barn för att hitta regnkläder så att han kan leka loss i sandlådan, även när det är blött och ruggigt ute. (Hejdå eftermiddagsteve, det var trevligt så länge det varade men jag kommer nog inte att sakna dig.)  

Tyvärr visade det sig att de flesta föräldrar handlar innan hösten är här på riktigt så utbudet var väl inte det bästa om man säger så. Men nöden har ingen lag så imorgon blir det att åka till Vällingby där den enda kvarvarande regnoverallen i rätt storlek är undanhängd i mitt namn (score!). Det känns lite överilat att betala 699-999 SEK för ytterkläder till en unge som inte går på förskola så jag är begränsad till budgetalternativen. Trots detta har jag blivit lovad att plagget ifråga ska klara vatten, slitage och att Willem inte ska svettas ihjäl på kuppen. Good enough säger jag! 

 

Nu återstår det bara att hitta ett regnställ till mig själv också för något säger mig att min skinnjacka inte riktigt pallar trycket...

  

 

 

Två dagar efter besöket på Öppna Förskolan var förkylningen ett faktum. Inte så konstigt med tanke på hur många ungar som biter på de där leksakerna. Så igår var det bara att återigen palla upp spjälsängens huvudsida med böcker och ladda inför en natt med lite sömn och mycket vaggning. Jippie!

 

Men Willem har väl nått åldern nu när immunförsvaret behöver få jobba lite för att förstärkas. Eller nåt.

Och det är ju den tiden på året nu när alla är förkylda. Eller nåt.

 

Jag undrar förresten hur mycket snor som kan komma ur en sån där liten människa? Det verkar vara en hel del om man säger så...  

 

Vilken fin respons jag har fått på mitt förra inlägg. I kommentarsfältet, via sms och mail på facebook.

Det betyder jättemycket och gör det ännu roligare att skriva så puss på er!

 

Jag var lite osäker på mitt förra inlägg och tänkte att det kanske var lite för mycket, lite för nära. Vanligtvis när jag skriver om känslor som inte enbart är positiva så gör jag ju det ur ett generellt mammaperspektiv. Så det här blev ju en väldigt personlig text faktiskt. Men det kändes bra för mig att få ur mig en liten del av allt som rör sig i mig kring det här.  Och när ni då skriver alla de här fina sakerna känns det ännu bättre!

 

 

  

Idag blir Willem 10 månader.

Min lilla, älskade unge som förvandlas mer och mer till en egen liten person.

 

Han har humör min kille! Oftast glad och busig men ack så arg när han inte får göra som han vill. Jag kan inte låta nätverkskabeln och de andra sladdarna som sitter fast i vägguttagen hamna i kategorin "Willems leksaker." Men som kompensation får han dra ut alla böckerna som han når i bokhyllan, hur många gånger han vill . Och det gör han, systematiskt och med stor koncentration.

 

Musik är roligt och det bästa just nu, enligt Willem, är Radical Face. Han ställer sig vid stereon och dansar (a.k.a gungar i takt) och när låten är slut stannar han till för att lyssna efter nästa. Vagnen är inte lika rolig att sitta i längre, att ta sig fram själv slår mycket högre. Men om det händer spännande saker runtomkring kan det ändå vara ganska skönt att luta sig tillbaka och kolla in omgivningen. Han pratar, babblar och låter hela tiden. Självklart är det på hans egna språk men jag tror att han kommer att bli en riktig liten pratkvarn när han blir större.

 

Min lilla, älskade unge.

 

Jag tänker på hur mitt liv såg ut vid den här tiden för ett år sedan. När allt precis hade gått sönder och jag försökte att förstå och ta in det som hade hänt. Jag var så trasig och att jag skulle bli en lycklig mamma kändes väldigt avlägset. Jag kände en sån obeskrivlig sorg över att jag inte skulle kunna ge mitt barn en riktig familj. Och jag var så oerhört rädd för att den första tiden med honom skulle präglas av tårar och att han skulle få en ledsen mamma. 

 

Tänk om jag hade vetat hur de här 10 månaderna med honom skulle bli. Kanske hade jag kunnat andas då och kanske hade jag kunnat se att det viktigaste är att vi två ändå fick varandra.

 

Att säga att jag till fullo har kommit över det som hände och är hel igen vore att låtsas. Jag tror inte att jag kommer att få tillbaka alla bitar av mig som försvann under förra hösten. Jag kan inte säga att det lärde mig något. Inte heller att det gjorde mig starkare. För man tar sig inte igenom något sånt för att man är stark, utan för att man helt enkelt måste.

 

Men jag kan säga att Willem tillför nya och fina bitar till Evelina-pusslet.  Att han gör mig till en lycklig mamma och att vi tillsammans skapar den allra riktigaste familjen. Att han lär mig massor, mer än någon eller något annat. Och framför allt kan jag säga att Willem gör mig starkast i hela världen.

 

För det är alldeles sant.

 

 

 

 

    

 

 

 

 

än Guds lilla barnaskara sjöng jag för mitt barn idag.

Men det berodde inte på att jag plötsligt har gått och blivit religiös (idag heller.) Vi gjorde bara debut på Öppna Förskolan som råkar anordnas av kyrkan runt hörnet.  

 

 Vi var på deras babycafé (för bebisar i åldern 0-8 mån) ett par gånger i våras men nu är vi alltså uppgraderade till gruppen för äldre barn. Jag var lite nervös innan vi skulle gå dit och det handlade faktiskt inte om att det anordnas i kyrkan. Utan att jag i parken har märkt att det kan vara lite obekvämt att hantera föräldrarna jag möter där. I början visste jag inte vad som gällde och det kan ju alltid skapa en viss osäkerhet. Ska jag hälsa eller inte? Vad gör jag om Willem snor någons spade? Och hur fungerar egentligen kösystemet till gungorna? Nu har jag dock lärt mig att ett litet hej är på sin plats och att detta ibland kan utvecklas till småprat om vädret eller om hur gamla ens respektive barn är. Angående kösystemet så är det samma som vi använder i resten av vårt samhälle. Däremot är det fortfarande lite oklart när det kommer till spaden och jag insåg att detta dilemma även finns på Ö.P.

 

Jag begär inte av Willem att han i dagsläget ska förstå att en leksak som används av någon annan är upptagen. (Nog för att han är ett geni men även solen har sina fläckar.) Givetvis gäller det även andra barn i hans ålder så min spontana reaktion på de små dragkamper som ibland uppstår är att låta dem lösa det på egen hand. Skulle någon bli ledsen får man väl rycka in och muta med en annan leksak, men jag tänker att learning by doing är ett bra sätt för barnen att knäcka lekkoderna.

 

Men jag har märkt att det inte är riktigt så enkelt vilket jag tycker är ganska intressant. Det allmänt vedertagna är nämligen att om någon snor min unges spade/bil/boll så ska jag skratta lite och säga "ja, den såg ju rolig ut" och ge Willem något annat att leka med istället. Om det däremot är han som är tjuven så ska jag komma till undsättning och säga "nej, nu lekte ju hen med den. Ta den här istället" och ge honom något som ingen annan har för tillfället.

 

Är det inte ganska spännande? Och väldigt inkonsekvent? Vi måste göra de stackars barnen fullständigt förvirrade. Det är möjligt att jag överanalyserar detta och att andra inte alls delar min uppfattning. För det kan ju vara min rädsla för att andra föräldrar ska tycka att jag inte är observant om Willems stölder av leksaker går obemärkt förbi. Och då kanske de inte vill diskutera förskolor och Det Onda Sockret med mig. Jaja, vi får väl se hur det hela utvecklar sig vid nästa besök...  

 

Hursomhelst så hade vi ändå en riktig fin stund där. Kvinnorna som har hand om det är otroligt gulliga och tilltalar alla barnen med rätt namn. Om man behöver gå på toa så ställer de mer än gärna upp och passar ens unge under tiden. Faktum är att det är uppenbart att de älskar att vara där vilket skapar en rätt mysig och välkomnande stämning. Barnen är goa och när jag väl vågade prata med föräldrarna så insåg jag att de är riktigt trevliga. Vi hade sångstund och alla barnen turades om att krypa/vingla/gå in i ringen istället för att sitta kvar i den. Det finns fika för en billig penning och en massa roliga leksaker. Det absolut coolaste under hela besöket skedde dock i inledningen av sångsamlingen. Hon som höll i det tog upp en triangel (instrumentet, ni vet) och plingade 3 gånger för att få barnens uppmärksamhet. Det var väl mellan 15-20 barn där i åldern 9-18 månader. Och alla, precis alla, blev helt knäpptysta samtidigt. Stort!

 

De har öppet varje tisdag och torsdag och jag kommer att gå dit igen på torsdag. För även om Willem inte riktigt har fattat grejen med att leka med andra barn än så älskade han att krypa runt i alla rummen och undersöka alla nya spännande grejer. Och en gång klappade han faktiskt på en annan unge.

 

Dessutom tänker jag att vi kanske kan hitta några att gå till parken med och det vore ju, om inte annat, roligt för mig.

 

 

 

Alltså, jag är så trött (!) på dessa skräpnätter som fyller mitt liv sedan Willem kom.

Så nu måste jag skriva av mig lite och förhoppningsvis är det kanske någon av er som läser som kan ge mig lite tips och trix gällande detta.  

 

Självklart förstår jag att en liten nyfödd bebis inte kan skilja på natt och dag och att det därför blir lite rörigt. Självklart förstår jag att även lite större bebisar behöver äta på natten och att man därför får vakna några gånger. Självklart förstår jag att utvecklingsfaser, tandsprickningar och förkylningar kan göra nätterna lite jobbigare än vanligt.

 

Men come on!

 

Nu är Willem strax 10 månader och han aldrig sovit en hel natt. Hans rekord på antal sovda timmar i sträck är ca 5 stycken. Och det hör inte till vanligheterna ska jag säga. Han äter inte på natten längre och har haft fasta rutiner ( + - någon halvtimme) för mat och dagssömn i några månader nu. Vi är ute och leker i parken varje dag och jag tycker att jag för det mesta stimulerar honom lagom mycket. Han äter bra med mat under dagen. Vi har en fast nattningsrutin som består av bad, pyjamas, tandborstning, välling och samma vaggvisa.

 

Men likförbannat så funkar inte nattsömnen så bra, av någon anledning. Tidigare vaknade han ju typ en gång i timmen på förkvällen så att jag var tvungen att natta om honom. Sen sov han i lite längre intervaller senare på natten men jag blev fortfarande väckt minst 2-3 ggr efter att jag gått och lagt mig. Däremot har han aldrig varit svårnattad, varken på dagen, på kvällen eller under nattens omnattningar. Det tar för det mesta inte längre än 5-10 minuter för honom att somna vilket givetvis är ett plus.

 

Nu har han den senaste veckan slutat vakna på förkvällen vilket innebär att jag får ca 3 timmar helt på egen hand innan jag ska gå och lägga mig. Det är skönt! Och nödvändigt eftersom det är då jag plockar undan, fixar disken, lagar och äter middag, samt varvar ner lite framför teven.

 

Men istället vaknar han på natten och det tar sisodär en timme innan han somnar om. Och det är inte lika skönt kan jag lova! (Även om jag tror att jag föredrar en vaken timme per natt istället för många korta uppvak eftersom min sömn blir ännu mera upphackad av dem.)  

 

Den senaste veckan har hans nätter sett ut såhär:

kl 19.30 Somnar.

Mellan kl 23-01 vaknar en gång men somnar genast om.

Mellan kl 01-03 vaknar en gång och är vaken i ca 1 timme. (Ett par nätter har han, pga ren desperation ifrån min sida, han fått välling här men det hjälper honom ändå inte att somna om.) 

ca kl 06.00 vaknar och får välling. Somnar för det mesta om.

Mellan kl 07-08 vaknar och vi går upp.

 

I natt frångick han dock detta schema och sov mellan kl 19.30 - 00.00. Då vaknande han och hade party till strax efter kl 01.00. Sen vaknade han kl 03.00 och var vaken en stund, kl 06.00 och var vaken till ca kl 07. och sov slutligen till kl 08.30.

 

Han sover fortfarande 2 ggr på dagen, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Varje pass är ungefär mellan 30 min - 1.5 timme långa så det varierar ju lite hur mycket sömn han får på dagen. När han vaknar på natten stannar vi alltid kvar i sovrummet där det är tyst och mörkt. Tydligen ska det vara så "tråkigt" som möjligt att vara uppe på natten, enligt alla experter.

 

Min något desperata undran är nu om det här är normalt? Att ens unge inte sover ordentligt på nätterna vill säga. För efter vad jag läser och hör så kryllar det av små bebisar som lydigt sover nätterna igenom. Eller hur ligger det till?

 

Jag skulle verkligen behöva lite råd kring hur jag kan få Willem att sova hela nätterna. Om  jag kan ens kan göra något för att det ska hända? Eller är det så att jag helt enkelt får gilla läget och stå ut? Efter 10 månader av att aldrig få sova längre än några timmar i sträck är jag så trött. Jag får hjälp ibland av min mamma så att jag får en ordentlig sovmorgon och det har hänt att hon sover med honom i sovrummet och jag på soffan. Men det räcker liksom inte riktigt längre. Jag behöver mer kontinuerlig bra sömn helt enkelt.

 

Jag vill inte köra någon 5-minutersmetod, eller liknande som går ut på att ungen ska "lära sig att trösta sig själv". För jag tror helt enkelt inte på dessa och vill ge Willem den närhet han vill ha när han är ledsen. Men kanske finns det några andra knep att ta till?

 

Om inte annat skulle det vara skönt att få en hint om när detta går över av sig själv. Ungefär när börjar barn att sova hela nätterna? Alltså, såna barn som är som Willem och inte gör det från typ start.

 

  

 

 

 

 

 

 

 

När man är gravid är det ju väldigt svårt att föreställa sig hur livet kommer att se ut när bebisen väl har kommit. Därför tror jag att det är ganska vanligt att man gör upp en massa planer på allt man ska göra under den kommande föräldraledigheten. Kanske tänker man att ska "passa på" att göra om hemma, lära sig ett nytt språk, ta upp det där med målning igen eller bara gå en massa långa promenader. Självklart ska man bjuda alla gäster på härligt hembakat fika och vad skönt att äntligen hinna med tvätten och städningen ordentligt. 

 

Jag var dock inte alls sådär under min graviditet. För mig var det självklart att de 3 första månaderna bara skulle handla om att hinna med Willem. För det är ju otroligt vad mycket tid en liten nyfödd bebis tar! Visst, bebisar sover en hel del men många vill bara göra det i famnen. Och de äter väldigt ofta. Helt sjukt ofta faktiskt. Därtill är det mycket bajs och kräks att ta hand om. För att inte tala om all vaggning när bebben har gaser i magen eller bara gråter för att man inte riktigt har lärt sig att tyda alla signaler än. Sist men inte minst ska vi komma ihåg att kroppen är rätt paj efter en förlossning och att man behöver vila upp sig. Runt vecka 20 släppte jag därför alla krav på mig själv och förberedde mig på känna mig stolt över att lyckas ställa in disken i diskmaskinen.

 

Eh, å andra sidan kanske inte...

 

Häromdagen hade jag besök av Jenny som påminde mig om att det där är inget annat än en fet efterkonstruktion. Jag hade visst, som alla andra, planer som både var storslagna och fullkomligt orealistiska. (Jag har ännu inte lyckats glömma bort att det var sjukt jobbigt att vara gravid, men det där med planerna är tydligen bortsuddat på ett väldigt effektivt sätt.) 

 

I flera år har jag haft en dröm om att studera på Stockholms Dramatiska Högskola (tidigare Dramatiska Institutet D.I.) Planen, sedan länge, var att söka till deras utbildning inom Filmproduktion för att bli producent. De tar bara in nya (och få) studenter vartannat år så jag hade siktet inställt på att börja plugga hösten 2012. Men under förra hösten så insåg jag att det är det kreativa som lockar, snarare än det ekonomiska och juridiska, så jag tänkte om och ville hellre gå regilinjen. (Det är sjukt svårt att komma in men om man inte söker är det ännu svårare... eller nåt.) Jag läste på deras hemsida om antagningsprocessen och kände mig peppad! Ett av antagningsproverna var att göra en kortfilm på temat "En ovanlig dag i en vanlig människas liv."

 

Gravid och förvirrad fick jag då en riktig snilleblixt. Jag skulle naturligtvis göra en film om bebisens första dag i livet. Det om något är ju precis vad uppgiften handlade om. Ambitiös som jag är tänkte jag verkligen filma just den första dagen (inget fejk här inte) men skippa förlossningen och börja ifrån att han kom upp på mitt bröst typ. Till och med jag insåg att jag inte skulle kunna filma själv och först bollade jag lite med idén att låta någon av dem som jag känner som är duktiga på sånt göra det. Det händer att folk hyr in fotografer för att göra de här kortfilmerna så ribban ligger rätt högt om man säger så. Fast vid närmare eftertanke kändes det ju inte toppen att ha en utomstående person med på förlossningen (tack till mig för det beslutet!)  Så istället skulle Willems pappa få äran att agera fotograf för ändamålet.

 

Filmen skulle in till D.I i början av januari och  Willem var beräknad till den 1a december. Det innebar att jag skulle ha mellan 2 veckor till en månad på mig att klippa och färdigställa filmen. Självklart har jag aldrig klippt en film och även om jag har hört andra tänka innehåll på diverse TV-redaktioner och reklamfilmer som jag har jobbat på har jag aldrig haft den rollen själv. Inget av detta kändes dock som ett hinder, snarare som roliga utmaningar. Så pepp som jag var skulle det inte bli svårt att hitta motivationen och bebisar sover ju ändå så mycket i början.

 

Jag pendlade mellan att filmen skulle vara ur bebisens perspektiv eller ur mitt eget. Temat funkade ju hursomhelst och även om det kanske skulle bli lite snyggare och smartare att låta tittarna se det ur bebisens ögon så är ju en liten nyföding ett säkert kort för att beröra. Bright Eyes låt "First day of my life" skulle rulla i bakgrunden och i tanken skissade jag ofta på storyboardet innan jag skulle sova.

 

Det gick så långt att jag i förlossningsrummet, efter att epiduralen kickat in märk väl, tvingade Willems pappa att filma klippbilder. Jag stod där på knä och pekade med hela handen som en liten general (eller regissör om man så vill) och Jon gjorde vad han kunde. (Mycket smart att inte börja ifrågasätta mig utan bara vara tyst och lyda.)  Sedan satte krystvärkarna igång och plötsligt kändes inte D.I så viktigt längre. Faktum är att jag bara brydde mig om att överleva, vilket där och då inte kändes som en självklarhet.

 

Willem kom ut och filmen var fortfarande som bortblåst ur mitt huvud. Jag var fullt upptagen med att försöka förstå att den där blåa saken var mitt barn och acceptera att barnmorskan behövde göra det där som tydligen görs efter att ett barn har kommit ut ur en. Efter ett tag kom jag ihåg filmen igen och tänkte "ajdå, hur gör vi nu?" Kanske kunde vi filma den första bilturen hem från BB eller helt enkelt fejka och filma hemma istället? Men någonstans emellan hormonduschar, såriga bröstvårtor och världens godaste bebisdoft släppte jag tanken om att bli regissör. I alla fall tanken om att starta den resan på D.I hösten 2012.

 

Jag tänker att det säkert finns en poäng i att vi planerar dessa stordåd när vi  förbereder oss inför att bli mamma. Kanske beror det på att det hela är så ogreppbart att vi måste göra det lite lättare att förhålla oss till. Eller så skulle vi inte skaffa några barn om vi på riktigt visste hur det här första året är. (Ja, det är fullkomligt underbart men också ganska väldigt jobbigt.)

 

Så, till dig fina blivande mamma. Planera och sätt upp alla mål du vill. Bry dig inte när någon säger "jaja, det där kommer du aldrig att hinna med när bebisen kommer." Om nervositeten för det som komma skall kan lindras av att göra listor eller att googla skolor är det bara att köra på. Men sen när guldklimpen är levererad så kanske du sitter där och undrar hur fan du tänkte. Du kanske sitter där och tror att alla andra mammor lyckas lära sig ryska, baka bullar och tar det här nya mammalivet med en klackspark. Om det skulle hända så ska du ta ett djupt andetag. Det är då du ska komma ihåg att det är helt normalt att inte orka/hinna/vilja göra något annat än att fokusera på bebisen. Bara att ta sig till affären eller lyckas tvätta håret kan faktiskt likställas med hjältedåd under den där första tiden. Du ska ju lära känna en helt ny liten person som varken talar språket eller kommer med en instruktionsbok. Dessutom ska du landa i att plötsligt vara ytterst ansvarig för en annan människa och vänja dig vid alla känslor som kommer med det.

 

Huvudsaken är väl att lyssna på och vara snäll emot dig själv. Att släppa all prestige för ingen kan veta hur det är för just dig att bli mamma. Att acceptera och se fram emot att livet och kanske du själv förändras när bebisen kommer. Att komma ihåg att när du är redo kommer dagen då du återigen kan fokusera på enbart dig själv, om så bara för en liten stund. För nu sitter jag plötsligt här igen. Framför google och olika spännande skolalternativ. Den här gången kommer jag att söka in på riktigt och om allt går som det ska börjar jag min resa mot ett nytt yrkesval våren 2013. Och jag är så jäkla pepp! Faktiskt på ett helt realistiskt och genomförbart sätt den här gången.  

 

 

 

 

  

sa Willem och mammahjärtat svämmade över av stolthet.

 

Tänk att det finns så mycket att titta på i vår lägenhet. Och tänk att ett ord kan upprepas sisodär 750 gånger utan att bli tråkigt. (Nej, jag vet inte om han förstår vad ordet "titta" betyder när han säger det. Men jag låtsas så gärna och konstaterar ännu en gång att han är ett geni.)

 

 

 

 

Under dagens tunnelbaneresa utväxlade jag leenden med 7 stycken okända människor.

Det är ju faktiskt väldigt fint vad ett litet barn kan göra med oss i den annars rätt jobbiga kollektivtrafiken.

 Häromdagen kom min mamma på ett nytt smeknamn till Willem. Han går numera under namnet dokumentförstöraren och jag måste säga att det passar honom alldeles utmärkt!

 

Det finns ett bergsäkert sätt för att väcka Willem på kvällen när han egentligen har somnat för natten. Glöm huligantutor och discomusik på hög volym. Fyrverkerier och blåsorkestrar är ingenting jämfört med detta tillvägagångssätt.

 

Precis när han har somnat så är jag alltid lite på helspänn eftersom det ju hör till vanligheterna att han vaknar igen. Men när han har sovit ett tag, ca 1 timme, börjar jag långsamt att slappna av. Man vet aldrig, det kan ju vara första gången som han sover hela natten igenom...Så går klockan och plötsligt har han sovit ännu lite längre och jag myser ner mig ordentligt i soffan. 

 

Och det är då det händer. Att jag aldrig lär mig. Det är då jag tänker den där förbjudna meningen. Jinxarnas jinx.    

 

 

Och som på en signal hörs det genast ljud inifrån sovrummet. Kanske en grymtning eller ett litet gnäll som ändå väcker ett hopp i mig om att han inte ska vakna på riktigt. Men för det mesta hör jag begynnelsen till ett gråt och då vet jag att det är kört. Då är det bara att gå in och vagga, sjunga och natta om.

 

Det slår liksom aldrig fel. Det är helt sjukt och väldigt frustrerande. Själva omnattningen i sig är väl inte det värsta för han somnar ju för det mesta om väldigt snabbt. (Även om det är tråkigt att aldrig få se ett helt TV-program eller både hinna laga OCH äta middagen utan avbrott.) Nej, det värsta är att jag inte kan låta bli att tänka de där orden. Hur svårt kan det vara? Är det möjligt att ha Tourettes endast i tankarna?

 

Och ja, jag förstår vad ni undrar nu. Och mitt svar på frågan är givetvis ja.

I samma stund som jag skrev klart stycket ovan vaknade Willem till vilket betyder att detta tydligen även gäller i skrift. 

 

Jag tror att absurt är ordet ni söker.

 

 

  

  

 

 

 

 

 

 

 

Igår läste jag min första bok sedan Willem föddes (nej, Max Boll och Djungeldjur räknas inte som böcker i det här sammanhanget, nu pratar vi vuxenlitteratur.)

 

Jag har alltid läst väldigt mycket så är det något som jag verkligen saknar ifrån pre-bebistiden är det att kunna ligga och läsa en hel dag. Bara plöja sida efter sida och fullkomligt sugas in i de skrivna ordens värld.

 

Uttrycket "att få feeling" stämmer in rätt bra på den här upplevelsen då jag inte lyckades lägga ner boken innan den var utläst, förutom för att gå och natta om den lilla rackarungen förstås. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte öppnat en bok på 9 månader och därför var ett easy target eller om boken faktiskt är ett litet mästerverk. (Jag tippar trots allt på det senare alternativet.)  

 

Därför skulle jag vilja rekommendera den till er. Den heter Saker min son behöver veta om världen och är skriven av Fredrik Backman. Han har bland annat en blogg http://fredrik.cafe.se/  som är otroligt rolig och han skriver även krönikor i Vi Föräldrar och Metro.

 

Det blev en 201 sidor lång gråtfest för mig, blandat med lite gapskratt. För det är en otroligt pricksäker och vacker kärleksförklaring till hans fru och deras gemensamma 2-åriga son. Det är mycket humor, lite allvar och den handlar helt enkelt om saker som han vill att sonen ska veta om livet. Och om en del av allt som kommer med att bli förälder för första gången.

 

Boken har korta kapitel och vissa delar är bara några rader långa. Perfekt för en småbarnsförälder med andra ord eftersom man känner att man ändå kommer någonvart trots att man blir avbruten i tid och otid.

 

Jag vet att det kan kännas svårt (omöjligt) att hitta tiden och orken till att öppna en bok, men prova med den här.

Hur värt som helst!

 

 

 

 

 

 

  

 

Ja, jag inser att jag antagligen kommer att hata maginfluensor och öroninflammationer ännu mera när den tiden kommer.

 

Men än så länge så hamnar förkylningar väldigt högt upp på listan av osköna grejer i världen. Willem hostar, nyser och är snorig. Det bröt ut igår men på dagen verkade han inte störas nämnvärt av det. Sen kom kvällen och alla vet ju hur svårt det är att sova när man inte kan andas. Willem vaknade om och om igen utan att komma till ro. Såklart.

 

En lösning för att lindra problemen är koksalt vilket jag gav lilla skrutten. Givetvis så tycker han att det är sjukt obehagligt så det enda sättet att få i dropparna i näsan är att hålla fast honom. I takt med att hans panik växte så gjorde känslan av att jag är världens sämsta mamma också det. Det är inte roligt att behöva göra så emot sin bebis, inte någonstans. Det är inte heller roligt att bli väckt stup i kvarten och veta att det är för att bebisen inte mår bra.

 

Så låt oss hoppas att snoret inte är här för att stanna den här gången och att min huvudvärk endast beror på för lite sömn. För högre upp på listan kommer punkten att ta hand om en krasslig bebis när man själv är sjuk.