När man kommer hem från BB med sitt lilla mirakel är det här med mat till sig själv ingen prio. Eller förlåt fel av mig, blir man som jag sinnesjukt amningshungrig är frasen "Jag skulle behöva äta något nu" inget skämt.Men exakt vad den där födan består av spelar mindre roll.
Sedan kommer insikten om att det är meningen att man ska kunna gå på toa, duscha, diska, laga och äta mat samtidigt som man tar hand om den där lilla bebisen. Att klara denna uppgift känns ungefär lika realisktiskt som att vinna nobellpriset i kemi eller bestiga Mount Everest en vecka efter förlossningen.
Då tackar man sin lyckliga stjärna för: 1. Snälla vännerna och familjen som tar med sig mat när de kommer på besök. (Seriöst, ni är mina hjältar.) 2. Sina hormoner för att man boade inför bebisens ankomst och fyllde frysen med 10 pajer, 14 lasagner samt en och annan fryspizza. (Detta gällde dock inte mig trots hormonerna eftersom jag flytttade in i min och Willems lägenhet direkt från BB. Nej, jag skojar inte. Återigen, familjen och vännerna - ni är mina hjältar.) 3. Snabbmatsindustrin och snillet som uppfann take away.
Sedan går tiden och utan att man egentligen märker det börjar ens vardag sakta men säkert fyllas av rutiner. Plötsligt går det ganska bra att vakna-->byta blöja-->mata bebis-->mata sig själv-->duscha med bebis i babysittern-->leka med bebis-->mata bebis-->natta bebis-->plocka undan/dammsuga/diska-->mata nyvaken bebis-->byta blöja-->mata sig själv-->gå på promenad-->byta blöja-->gå på toaletten med bebis i babysittern-->mata bebis-->gå till tvättstugan med bebis i bärselen-->natta bebis--> leka med bebis-->byta blöja-->mata bebis-->natta bebis-->mata sig själv-->starta en mammablogg.
Nu klarar jag av att laga mat som inte ligger i en förpackning eller får plats i micron. Det är skönt och gott. Jag kan till och med bjuda hem folk på middag och verkligen bjuda i motsats till att bli bjuden. (Vi snackar alltså inte några avancerade kokkonster, men ändå.) Däremot har jag insett en spännade, eller om man vill, lite oroväckande sak. Jag har blivit periodare när det gäller vad jag äter. Jag börjar med en maträtt och äter helt enkelt den tills jag tröttnar.
Ett exempel är en fiskrätt mamma som gjorde till mig. Jag lagade den hur många gånger som helst, exakt samma, istället för att prova någon annan rätt med fisk. Alla som har blivit bjudna på efterrätt hos mig har oavsett tillfälle fått kladdkaka gjord på vit choklad. Jag vet inte hur många måltider som har bestått av pasta med vegetarisk pastasås. Det är faktiskt helt sjukt hur ofta jag har ätit det. Ibland har jag festat till det med bacon/kalkonbacon/prosciuttoskinka och jag har för det mesta toppat med varierande grönsaker. Men basen består alltid utan undantag av matlagningsgrädde, spenat, vitlök och majs. Sallad med fetaost och matvete har återkommit ett gäng gånger sedan det blev varmt. Och just nu har jag snöat in på tortellini. Om ni undrar vilket märke som är bäst är det bara att fråga mig. Jag har provat dem alla och vet exakt vilken som har bäst balans i fyllningen eller godast pastadeg. Däremot äter jag bara en sorts smak (ost och spenat).
Jag vet inte varför jag är såhär. Självklart finns det en poäng i att maten måste vara snabblagad, det säger sig självt. Men varför inte variera sig lite? Är det rädslan över att jinxa rutinerna som gör att jag vill ha allt så likt som möjligt? Eller är det för att jag så sällan sitter ner och njuter av maten utan att underhålla/hålla koll på/natta om min lilla guldklimp?
Jag vet inte och egentligen är inte detta något som stör mig. När jag tröttnar så byter jag ju maträtt. Men jag ska nog ta bort matlagning från sakerna jag har skrivit att jag tycker om i presentastionen av oss. För just nu skulle det ju kunna ses som falsk marknadsföring.
Lite extra hurra till alla singelmammor därute, ni är grymma!
Jag vill också hurra högt för min mammi eftersom hon är så bra. Det är så mycket i mitt sätt att vara mamma som kommer från henne, i alla fall allt det där varma och fina.
Jag och Willem har hängt hemma hos henne hela helgen och det är balsam för själen att vara där. Imorgon ska jag skriva ett inlägg om våra härliga dagar hos henne. Men nu ska jag krypa ner hos min bebis, för en gos från honom är den bästa mors dag presenten man kan önska sig!
Alla pratar om att sommaren är här och jag är inget undantag. Livet blir ju lite härligare när det är varmt och solen skiner Det är så lyxigt att kunna vara ute hela dagarna nu när det är så vackert väder, ytterligare en anledning till varför jag älskar att vara föräldraledig. (Ja, att jag får hänga med min unge hela tiden är den största anledningen.) Jag har inte varit ledig en hel sommar sen jag var typ 14 år och förra året var jag bara ledig i två veckor. Så oj vad jag ska passa på att njuta i år!
Idag har jag och Willem hängt med min kära kompis Lisa på hennes innergård. Vi har ätit lunch, snackat och myst med Willem såklart. Jag promenerade till henne vilket tar ca 1 timme, det var skönt även om Tranebergsbron kanske inte är världens mysigaste promenadstråk.
Vad skönt det är nu när man slipper pälsa på Willem en massa kläder. Nu räcker det ju med en body och tunna byxor och i skuggan på en filt kan man ju tillochmed skippa det.
Idag har vi varit på BVC och träffat farbror doktorn, det var nämligen dags för 6-månaderskontroll!
Doktorn lyssnade på hjärta och lungor, kollade höfterna, magen och att testiklarna har ramlat ner. Sedan fick Willem visa att han kan ta tag i en leksak och hålla i den samt byta hand. Doktorn släppte även ner en leksak på golvet för att se att Willem följde efter med blicken. Han fick dra sig upp från liggande till sittande när doktorn höll honom i händerna och jag fick berätta att han kan vända sig.
Doktorn var mycket nöjd med Willem och sa att det var väldigt lätt att få kontakt med honom:-) Då blev jag naturligtvis varm i mammahjärtat! Jag vet ju att Willem utvecklas som han ska och att han är en pigg och glad kille, men det är alltid roligt att få det bekräftat. Och vad gäller den fysiska kontrollen så är det ju otroligt skönt att få höra att allt är som det ska.
Han blev även vägd och mätt av vår BVC-sköterska och han följer sin kurva fint!
Vikt: 7370 g Längd: 66.5 cm Huvudomfång: 41.6 cm
Wlllem har börjat ta tag i allt han ser för att undersöka det. Idag i väntrummet på BVC var det skötväskan som var föremål för hans nyfikenhet. Även blöjor och annat som låg i den var väldigt spännande.
I morse bajsade Willem på min nya, fina, vita ryamatta. Jag hade lagt honom utan blöja på plastfrotté och handuk som jag alltid gör på morgonen och det brukar ju alltid gå bra. Men den här gången kunde jag, efter att ha varit ute i köket i 1 min, plötsligt skåda en stor och gul pöl mitt på mattan. Mums.
Då slog det mig att min bebis har ju börjat röra på sig. Jag kan alltså inte längre lita på att han ligger kvar där jag väljer att placera honom. Jag anar att detta är den första av ett gäng "aha-upplevelser" som jag har att vänta innan jag lär mig att ligga steget före en bebis på äventyr.
Men vad gjorde jag då åt fläcken? Jo, Vanish har ett supermedel som man sprutar på soffor och mattor för att ta bort fläckar. Det klarar allt så mattan är vit igen. Dock insåg jag en jobbig detalj när jag försökte få bort allt medel från mattan. Willem brukar ju allt som oftast ligga på den och han gillar ju att undersöka saker med munnen. Ajdå, tänk om jag råkar förgifta min bebis nu? Som tur är finns det en giftinformationscentral som man kan ringa till för att få svar på sina frågor och kvinnan jag pratade med lugnade mig och sa att det är ingen fara. Såna där medel är tydligen bara farliga om man får i sig en klunk typ. Puh, tur för mig!
I mitt gamla liv, innan Willem, hade jag nog kunnat lista ut det själv. Det hade krävts mycket mer för att jag skulle ta upp luren och ringa. (Visste jag ens att giftinformationscentralen fanns innan Willem?) Men nuförtiden är jag tydligen en sån där orolig mamma som kan nojja för minsta lilla. En mycket charmig egenskap, om jag får säga det själv.
Idag blir min älskling 6 månader. Det är galet för tiden har gått så overkligt snabbt. Är det verkligen 6 månader sen som jag födde min son, den vackraste på jorden?
Han kom ut klockan 19.53 så vid den här tiden låg han på mig mage och jag försökte förstå vad som hade hänt. Jag kan verkligen längta tillbaka till de där dagarna på BB, det var så otroligt mysigt. Vi bara låg i den där sängen och förundrades över hur han kunde vara så perfekt. "Visst är han ovanligt söt för att vara nyfödd?" frågade vi varandra med jämna mellanrum. Och så fort en barnmorska hade varit inne hos oss och sagt något om att han var fin så nickade vi mot varandra och sa "vi sa ju det, han är ovanligt söt."
Jag hade det väldigt tufft under de tre sista månaderna av graviditeten men från och med förlossningen så har allt gått så fint med Willem. Jag är så glad att det blev just han som kom och så tacksam för att allt har blivit så bra för oss trots allt som har varit.
Så mycket har hänt på de här månaderna och nu står han där på knä och gungar fram och tillbaka. Han har sina favoritsånger och ansiktsuttryck som är typiska för honom. Ingen kan gosa så mysigt som han och behöver jag säga att hans leende nästan får mitt hjärta att hoppa ur bröstet?
Att bli mamma till Willem är att få vara med om den mest fantastiska kärlekshistorien någonsin.
Willem med den obligatoriska nyckelknippan.
Såhär står Willem och gungar fram och tillbaka nuförtiden. Det är en väldigt gullig syn må jag säga.
Efter mitt inlägg igår är ni flera som har gett mig fina kommentarer, här, på facebook och via sms. Tack för det! Det är precis så vi hjälper varandra till att känna stolthet över våra kroppar.
Det är inte så att jag går runt och mår dåligt över min vikt hela tiden, men ibland gör jag det. Och det räcker så därför ville jag ta upp det här. Då kanske både jag och ni andra som precis har fått barn eller kommer att få det i framtiden kommer ihåg att det är en naturlig del av barnafödandet att kroppen förändras. (För jag inbillar mig att jag inte är den enda nyblivna mamman som kan nojja över det här ibland.)
Och en sak är säker. OM den dagen kommer då jag kan ha mina älsklingsjeans igen så kommer jag inte att lägga upp en bild här och jubla över det. Kanske är det så att den dagen aldrig kommer och då tänker jag ge mig fan på att känna att det är okej också. För nog ska jag kunna hitta ett par nya älsklingsjeans i så fall.
När man går igenom en graviditet och en förlossning så förändras kroppen, punkt slut och end of story. Eller hur var det nu egentligen? Min uppfattning är att det inte riktigt funkar så och detta har jag funderat mycket över.
När det gäller vissa förändringar så har vi accepterat dem och de är ganska oladdade för oss. "Du glömmer väl inte bort dina knipövningar?!" är uppmaningen vi hurtigt får från barnmorskan, kassörskan på konsum och alla föräldratidningarna. (Inte nog med att knipet räddar oss från inkontinens, det ger oss härligare orgasmer också...)
En annan förändring som vi däremot inte tar lika lätt på är det här med vikten. Alla vet att man går upp i vikt när man är gravid och att det tar ett tag att gå ner dessa kilon igen. Förr sa man 9 månader upp och 9 månader ner, men min upplevelse är tyvärr att detta inte gäller längre.
Den finaste komlimangen man kan få som gravid är att "förutom din perfekta runda mage så syns det ju inte att du är gravid." Folk till höger och vänster frågar hur mycket man har gått upp (så har det väl i och för sig alltid varit) men nu känns det som att ju färre kilon man kan ge som svar desto bättre är det. Detta fortsätter sedan när guldklimpen väl är levererad. Om den lilla bebisen är det enda beviset på att en graviditet har ägt rum 12 veckor efter förlossningen så blir folk imponerade. Och överallt blir vi nyblivna mammor matade med information om hur vi ska komma i form igen.
För ett par dagar sedan läste jag att Laila Bagge, som har en 6-månaders son, ska ge ut en bok. I den kommer man att få ta del av hennes träningsschema (som hennes PT har drillat henne med) och recepten som gjorde att hon för ett par veckor sedan jublade över att återigen ha nått sin pre-gravid vikt. Inget ont om Laila Bagge, jag gillar henne och tar bara henne som ett konkret exempel här. För hon är ju inte unik på något sätt utan många mer eller mindre kända mammor går ner snabbt och berättar gärna om det. Men jag tror att detta bidrar till att vi vanliga dödliga (och alla kändisar med för den delen) känner en viss press. Eller i alla fall så gör jag det. Under graviditeten tänkte jag faktiskt inte så mycket på min viktuppgång. Min barnmorska såg att Willem växte som han skulle och att jag såg "normal" ut så hon vägde aldrig mig. Därför har jag ingen aning om hur mycket jag gick upp och för mig var det inget issue då. Jag åt det jag ville, mest för att jag var så jäkla hungrig hela tiden. Förutom i slutet, när jag som alla andra kände mig som en flodhäst, tyckte jag själv att jag var fin med min mage.
Däremot är det nu, när jag börjar komma tillbaka till verkligheten, som det är jobbigt. Det är inte kul att inte kunna ha mina favoritplagg eller när kläderna i den gamla storleken sitter fult i provrummet. Jag ser inte direkt fram emot att gå runt i bikini i sommar och när jag klär på mig försöker jag gömma valken på magen. Det här gör mig så ledsen för om det är någon gång i livet som jag egentligen skulle vilja vara extra snäll mot mig själv så är det nu. Jag har ju för i helvete precis fött barn! Min kropp har gått igenom världens pärs och jag måste låta det ta tid för den att återställa sig. Självklart är det bra att äta nyttigt och det finns många anledningar till att ta en promenad varje dag. Men man behöver sina kolhydrater och det här med att pressa sig med ett stenhårt träningsschema tror jag inte är nyttigt för nära inpå förlossningen. Om inte annat för mjölkproduktionens skull om det är så att man ammar. Det är väl inte så konstigt om mjölken sinar efter några månader om man äter för lite och tränar för hårt. (Det här skriver jag inte för att skuldbelägga någon utan bara för att jag tror att vi glömmer bort att ta hand om oss själva ordentligt.) Själv har jag ätit som en byggarbetare enda sen Willem föddes för jag har verkligen behövt det. Och vissa dagar äter jag allt annat än nyttigt. Because I'm worth it, typ.
Tyvärr är det ju väldigt enkelt för mig att tänka såhär när jag sitter och skriver. Det är svårare att göra det när jag väl står där framför spegeln. Men tänk om jag på riktigt kunde skita i att min kropp inte är vad den brukade vara och känna mig lugn i att tids nog kommer de där kilona som är kvar att försvinna. Vad skönt det vore!
För precis som att de där jäkla knipövningarna är ett nödvändigt ont efter en graviditet så är ju den sladdriga magen också det. Dessutom är det ju så att vissa förändringar, exempelvis post-amningsbröst, är bestående så där är det ju bara att börja gilla läget. (Om man nu inte går till farbror doktorn förstås vilket jag inte planerar att göra.)
Jag önskar att jag nu hade någon bra lösning på detta problem som en passande slutkläm till den här texten. Men det har jag inte tyvärr. Inte mer än att det kanske vore schysst att sluta berömma varandra för att det inte syns att vi har burit och fött barn. Istället borde vi kanske bara berömma varandra för att vi har klarat den bedriften och sätta punkt där. Jag ska verkligen försöka att släppa detta nu och tänka just 9 månader upp och 9 månader ner. Märker jag sen när tiden har gått och jag är färdig med amningen att det fortfarande finns lite kvar så kanske jag väljer att göra något lite mer målmedvetet åt det då.
Nu ska jag gå och titta på orsaken till att min kropp ser ut som den gör. För har jag tur så är han sådär gullig som bara han kan vara och då blir det på en gång självklart att det hursomhelst är värt det.
När man ska få eller precis har fått bebis får man ofta många råd av olika människor. Ett av dem som garanterat kommer fler än en gång är rådet om att passa på att sova på dagen när bebisen sover. Konstigt nog är det svårare än vad man kan tro att göra det.
Jag har hela tiden haft svårt att sova tillsammans med Willem på dagen. Dels så sover han oftast i vagnen, antingen på promenad eller på balkongen och då är det ju svårt för mig att sova samtidigt. Dessutom så måste stunden när bebisen inte behöver uppmärksamhet tas tillvara på för toabesök, matintag och att ringa det där viktiga samtalet. Eller så är vi helt enkelt inte hemma när John Blund kommer för att hälsa på.
Men när jag var som mest slut pga att han inte sov på natten fixade jag inte att lägga mig på dagen pga att han alltid vaknade precis när jag hade somnat. Det slog liksom aldrig fel och då blev jag arg på honom. Inte så att jag gav uttryck för det på något sätt (mer än kanske en och annan svordom) men jag blev otroligt frustrerad över att inte få vila ifred. Då var det lättare att bara vara vaken istället och räkna ner timmarna till den sovmorgon jag snart skulle få av en vänlig själ.
Trots att detta är min erfarenhet har jag likförbannat gett det här rådet till andra nyblivna föräldrar. (Efter att jag själv blev mamma alltså.) Inte så smart kan man tycka så nu när jag reflekterar över det lovar jag mig själv att inte göra så mer. Däremot ska jag erbjuda mig att gå på promenad eller passa bebisen i vardagsrummet en stund så föräldern i fråga får sova ostört.
Hursomhelst, idag passade jag faktiskt på att sova med Willem och det var väldigt mysigt. Det blev en powernap på 20 min men det räckte bra idag.
Nu var det ett tag sen jag skrev något och det beror helt enkelt på att jag har haft väldigt lite ork över. Willem är nämligen inne i en sån där skön utvecklingsperiod - ett sånt kallat utvecklingssprång och det går åt en hel del mammaenergi kan jag lova.
Willem är nu på väg in i det 5e språnget, Relationssprånget, och den här gången har det visat sig tydligare än någonsin. Tidigare har han främst velat ha extra mycket närhet. Men den här gången har han det även riktigt stökigt med sömnen dvs svårt att somna, han drömmer mardrömmar (tror jag, han vaknar i alla fall mycket och är ledsen) och vaknar svintidigt. Dessutom är han ovanligt gnällig (jag gillar egentligen inte det ordet men ni fattar vad jag menar). Jag tycker att han äter sämre för han har sjukt svårt att koncentrera sig på maten. Han är även otroligt mammig på ett helt nytt sätt vilket visserligen är mysigt men också jobbigt eftersom det ju handlar om att han har separationsångest.
Jag försöker ge honom all den närhet han behöver och tänker att det går över när han väcker mig för hundrade gången på en natt. Och han har ju sina gulliga stunder också. Såklart. Men jag märker ju att jag blir känsligare än vad jag brukar vara och allt är inte jättekul. Fast det är ju så att om jag tycker att den här perioden är jobbig så är det ingenting emot vad Willem tycker. Hela hans värld är ju i gungning i och med språnget och det är därför han reagerar.
Det ironiska är att bara någon dag innan den här perioden började så tänkte jag lite kaxigt för mig själv att det är ju verkligen inte jobbigt att ha barn. Alla pratar jämt om hur slitna småbarnsföräldrar är men jag kände mig riktigt pigg och kände verkligen att det var kul att vara Willems mamma. (Självklart har jag varit trött och lite less i andra perioder också men med Willem kom även mitt nya guldfiskminne.) Hursomhelst, tji fick jag.
Även om det är lite tyngre just nu så händer det mycket roliga saker också. Han har börjat fatta tittutlekar och kan nu sitta med ryggen rak och inte bara som en fällkniv. Dessutom har han börjat med en massa nya ljud, bland andra dadadada och att prutta med munnen. Nu kommer han även upp på knä och gungar när han kryptränar.
Så visst, jag är mycket tröttare än vanligt men han är ju så söt att man (dagtid) förlåter honom allt.
Willem var på upptäcksfärd med sin mormor. Han gillar tydligen maskrosor.
Här är vi hemma hos världens mysigaste Ammi och Cissi och deras gosunge Sixten. Det var lite soligt på balkongen så Willem fick låna Sixtens keps, så cool!
Jag tycker att han är så gullig i linne. Kolla de där armarna, jag orkar inte! vänta lite nu, börjar min bebis bli ett barn?
I morse när jag klev ur duschen fick jag syn på något märkligt i spegeln. "Hm, det kan väl inte vara...?" tänkte jag lite chockat. Jo kära vänner, det kunde det. På min axel skådade jag ett stort och rött sugmärke. Min son har alltså lite väl entusiastiskt använt mig som napp inatt.
Eh...hjälp.
(Sen kom jag på vilken underbar hämnd det kommer att bli när han är 14 och jag visar bilden för hans polare. Mohahahaha)
Här ser ni bildbeviset. Ber om ursäkt för den lite halvkackiga bilden. Det var överraskande svårt att ta en närbild på sin egen axel.
Jag gjorde ett försök att sitta framför datorn en liten stund när Willem var vaken. Det gick bra ett tag (läs; 5 min) innan jag plötsligt hörde ett gurglande ljud och kände något suga sig fast på min arm. Jag tittade ner och såg min mal till unge som förnöjsamt smackade med sin lilla mun. Uttrycket "allt mitt är ditt" får en helt ny innebörd när man får barn.
Jag har nu köpt en bitring till mitt hjärtas fröjd i hopp om att få ha några kroppsdelar ifred.
Mums säger Willem.
Såhär nöjd blir man när man får äta på mamma. Gosunge!!!
När jag var gravid fanns det många anledningar till varför jag längtade efter att det skulle vara över. En av dem var mitt enorma sug efter rödvin och det där glaset jag skulle dricka när bebisen var levererad. En annan var att jag såg fram emot att få ta på mig en av mina fina klänningar (eller för all del favoritjeansen) istället för de jäkla gravidtightsen som jag bodde i. Angående rödvinet så gick suget över så snart ungen var ute och amningen var igång. Jag har provat att sippa på ett glas men Det.Är.Inte.Gott. Vad gäller kläderna så finner jag mig allt som oftast i samma kläder som jag hade under graviditeten. Tydligen får man inte plats i sina gamla kläder i samma stund som graviditeten är över. Och även om man får plats så krävs det att man kan dra fram sina bröst ur dem på ett smidigt sätt.
Så här får ni, i sann blogganda, en dagens outfit. Glamourös är mitt andra namn. Eller?
Tröja: Noppig collegetröja. Smakfullt uttänjd pga gravidmagen. Linne: Top Shop Maternity. Härligt urtvättat. Tights: Top Shop Maternity. Lagom sladdriga. Hår & Make: Inget smink och håret är sådär skönt urtunnat pga amning och i stort behov av en färgning.
Det har varit en händelserik helg! Willems farmor och farfar har varit på besök och det var så mysigt. De är så fina med Willem, jag blir alldeles varm i hjärtat. Igår var vi in en sväng till stan och sen åt vi middag hemma hos mig. Willems faster kom också hit, roligt att träffa henne!
Eftersom vi äntligen är friska blev det babysim idag. Willem var helt vild och plaskade runt med både armar och ben. Jag vet att jag har sagt det förut men han älskar verkligen babysimmet! Willems farmor och farfar var med och tittade och de både filmade och fotade. Jag ska lägga in lite bilder och förhoppningsvis en film sen. Just det, vi fick börja prova på dyk idag:-) Men jag trodde ju att han skulle vara under vattnet och simma runt som en annan fisk. Så går det tydligen inte riktigt till i början utan man doppar bara ner bebisens huvud samtidigt som man häller vatten över huvudet. Sen får man utöka det vartefter. Tyvärr är det sista gången nästa söndag vilket känns tråkigt eftersom det verkligen har varit en hit. Det finns ju fortsättningskurser så jag får se om vi kanske fortsätter i höst. Men vi har ju två gånger att ta igen också så vi ska nog dit på tisdag och simma.
Idag har Willem även fått smaka lite gröt igen. Nu gapade han när skeden kom till munnen men han har inte riktigt greppat grejen men att svälja än. Det kommer när det kommer:-)
Willem fick paket, det var jätteroligt att banka på det och dra i snöret:-) (Och leksaken som låg i paketet var också kul.)
Mys med farmor Ewa.
Och mys med farfar Pär-Åke.
Här ser ni Willems nya grej, Han kan förflytta sig genom att trycka sig framåt med tårna. En rätt galen syn men jag är djupt imponerad.
Efter badet är skönt att gosa lite. Han fick den här fina handuken av faster Stina igår.
Inatt slog nämligen Willem nytt sömnrekord, på det bra sättet. Förutom ett par gnyn som jag vaknade till av så sov han från kl 23 till kl 03.50. Japp gott folk, ni läste rätt! Den här mamman fick sova typ 5 timmar i sträck vilket inte har hänt sen... ja jag minns helt enkelt inte när det var men antagligen innan jag blev gravid. Behöver jag tillägga att jag var löjligt tacksam för detta när jag vaknade?
Och under dagen har bebisen fortsatt att leverera och därmed samlat på sig feta pluspoäng. (hm, jag undrar inför vaddå?) Hursomhelst, i förmiddags när han skulle sova sin lilla lur hade vi en sån otroligt mysig stund innan. Han låg alldeles stilla och tittade rakt in i mina ögon och jag låg tyst och tittade tillbaka. Ibland så log han till, ett snett litet leende som om vi hade världens hemlis tillsammans. Han vill gärna hålla en hand någonstans i mitt ansikte när han ska sova, ibland är det i munnen eller på näsan men just idag var det på kinden. Jag vet inte om ni någon gång har varit med om att en sån liten människa tar på ert ansikte, men det är en alldeles egen upplevelse. Han liksom kände sig fram helt mjukt med sina små mjuka händer = MYS! Fan vad jag älskar den där ungen!
Willem läser sin egen typ av morgontidning. (och nej, trots att han är ett geni har han inte lärt sig att gå på pottan än. Han bara sitter på en så kallad "Bumbostol".)
Idag har jag och Willem varit med min mamma och hälsat på min fina mormor i Kolbäck. För er som inte vet var denna metropol ligger kan jag berätta att det är strax utanför Västerås. Hon fyllde 91 (!) år igår så vi åkte dit för att fira henne.
Hursomhelst var det väldigt mysigt att träffa henne och hon tyckte att det var så roligt att träffa Willem. Han visade sig från sin absolut bästa sida och var typ hur glad som helst. (Nu blir det lite skrytblogg över det här inlägget men jag kan inte låta bli) På vägen hem var Willem vaken hela vägen (1.5 timme) och helt galet nog var han glad hela tiden. I höjd med Solvalla blev han lite gnällig men inget som inte lite ekorrn satt i granen kunde lösa. Det ska tilläggas att vi åkte från Kolbäck kl 18.45 och var hemma kl 20.15 och normalt sätt nattas han mellan ca kl 19.30-20.00. Han är kort sagt en riktigt liten pärla! (Det ska bli väldigt intressant att se vad jag säger när första trotsperioden kommer)
Här kommer lite bilder från bilen och mormor:
Här sitter Willem i mormors knä. Mys!
Han tog en liten tupplur på vägen dit.
Han älskar verkligen att åka bil, så skönt!
På vägen hem. Hans nya favoritleksak är den här mjuka Pinguboken som syns på bilden. Oj vad han kan hålla på länge med den!
Det har varit ett par händelserika dagar och det känns som att Willem börjar bli så stor. Det är så dubbelt det där, självklart är det roligt när han lär sig nya tricks men samtidigt blir han allt mindre den där lilla bebisen. Igår bytte jag till sittdelen på vagnen och det gillar han. Plötsligt kan han sitta och titta på omgivningen på ett helt nytt sätt. Men han ser rätt liten ut när han sitter där:-)
Han har även fått smaka potatis en gång till men han fattade inte grejen den här gången heller. Jag tänkte testa morot nästa gång för det det är ju lite sötare, kanske tycker han bättre om det. Ikväll fick han smaka lite gröt också utan någon större reaktion faktiskt. Det smakar väl mindre än potatisen helt enkelt. Min plan har ju hela tiden varit att helamma i 6 mån för att sedan börja föra in mat och nu slog det mig att han faktiskt blir ett halvår om ett par veckor. Så det är väl bra att börja låta honom smaka lite käk för att se om han gillar det. Självklart kommer jag att fortsätta att amma öven efter 6 mån och ta matintroduktionen i hans takt. Om han vill det så kommer jag nog att nattamma och ge bröstmjölk som mellanmål i några månader till. Men han får bestämma, jag kommer ju att märka om han vill ha bröstet eller inte. Jag tycker dock att det är svårt att veta hur mycket mat man ska ge och hur ofta. De tre gånger han har smakat nu har han bara fått 1-2 skedar men hur vet man när man ska börja utöka det?
Det känns även som att det här med att krypa kommer närmare. Nu spänner han kroppen så att det ser ut som han står i "plankan" dvs han står på tå och händerna och kroppen i luften. Han är så stark!
Idag fick han förresten andra sprutan med vaccin så nu är vi klara med den här omgången. Han blev ledsen av sticket men det gick över efter någon minut. Sen däckade han och sov ganska länge och när han vaknade var han pigg och glad. Däremot var han ovanligt ledsen när han skulle sova för natten men han har faktiskt inte vaknat en enda gång hittils så vi får väl se hur natten blir. Min lilla unge, jag tycker inte om när han har ont.
Nu ska jag krypa ner hos honom och sova, han är så mysig att sova med just nu!
Sov gott
/E.
Premiärtur i sittdelen!
Såhär gullig var Willem igår när han som vanligt sov tillsammans med lammen tystnar (det är hans mormor som har döpt han goselamm och jag har också börjat kalla lammet för det. Konstigt namnval? Ja, en aning:))
Här ser man nästan hur han ligger i "plankan". jag hann inte riktigt med att fota men ni fattar grejen. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan han kryper...
Nu var det ett par dagar sen jag skrev något, det beror på att vi har haft ganska mycket att göra och sen krånglade min dator. Men nu så!
Vi har haft det så himla bra de senaste dagarna. Den jobbiga förkylningen har släppt sånär som på lite snor men det är verkligen ett lyft att må bra igen! Och Willem har varit ovanligt gullig, hur det nu är möjligt. Han är verkligen mitt hjärtas fröjd!
I söndags firade vi min lillasyster Ivana som fyllde 18 år. Herregud vad tiden går fort (för att dra till med en liten klysha). Det var hursomhelst väldigt trevligt att träffa alla! Jag och min bror gav henne en (tycker jag själv) rolig present, vi ska rida islandshästar! Både Ivana och jag är ju hästtjejer och Lukas gjorde också en kort karriär som ryttare när han var liten. Så det ska bli hur kul som helst! I början av juni bär det av:-)
Igår hade jag och Willem en lugn och otroligt mysig dag tillsammans. Vi var ute i det fina vädret och jag åt säsongens första glass i solen. Tyvärr valde jag en Top Hat och jag blev väldigt besviken, den var inte god. Men själva grejen att det är vår och att man kan göra såna våriga saker gjorde att det var mysigt ändå trots äcklig glass.
Annars så busade och myste vi hela dagen typ. Willem skrattade till och med högt en massa när jag kittlade honom. Han ler ju väldigt mycket och gjorde det tidigt men det här med att skratta högt har han inte riktigt börjat med. Det har hänt några gånger bara men det är ju verkligen världens härligaste ljud!
Den här bloggen handlar om mig och min son Willem som föddes i november 2011. Här blandar jag skriverier om vår vardagslunk med tankar som rör sig i mitt mammahuvud.
