I morse var vi på Bvc för den tredje och sista dosen vaccin. (För den här gången, vid 18 mån är det ju dags igen med nya sjukdomar.)
Det var en pärs som vanligt med en väldigt ledsen Willem och mycket ångest i mammahjärtat. Visserligen gick gråten över ganska fort efter sticken men ändå, jag ser ju hur ont han tycker att det gör. Han däckade när vi kom hem och sover fortfarande så vi får väl se hur han reagerar i övrigt på vaccinet.
Vi vägde och mätte även som vanligt:
Huvud: 44 cm
Längd: 75.5 cm
Vikt: 8840 g
Som ni ser så har han ju inte gått upp så rasande mycket i vikt sen sist (knappt 400 g på två månader) och huvudomfånget är inte heller så mycket att skryta med. Längdmässigt har han stuckit iväg en liten bit i alla fall och det är möjligt att det inverkar på vikten. Men vi fick i alla fall en ny tid den 3e dec då vi ska kolla av längd och vikt igen. Han är ju en pigg och glad kille som utvecklas fint så det är ingen fara. Men ändå, det känns bra att hålla koll på läget.
Den 3e december ska vi även till ögonläkaren eftersom att jag..eh..råkade missa den tiden vi hade i förra veckan. Sist jag missade en tid på bvc skojade jag lite om att det skulle bli intressant att se om jag kom ihåg ögonläkaren. Hyffsat pinsamt när jag insåg att jag ännu en gång inte lyckades med denna tämligen enkla uppgift. Men det är väl bara att acceptera att jag är lite av en IQ fiskmås nuförtiden och sätta dubbla alarm på mobilen...
Lördagen den 19e november 2011 var en stor och viktig dag.
Det var inte bara den första av två dagars gesällprov för frisörer som min kompis Lisa skulle genomgå. Det var inte bara dagen då jag i sista sekund fick inse att jag inte skulle kunna ställa upp som hårmodell för detta tillfälle som jag hade lovat. Det var inte bara dagen då jag gick hemifrån utan att veta att jag inte skulle komma tillbaka till min och Idas lägenhet på några veckor.
Det var nämligen också dagen då jag in i det sista förnekade att min bebis skulle komma tidigare än utsatt datum. Det var dagen då jag förklarade för en barnmorska att jag tyvärr inte kunde föda barn redan, jag skulle ju flytta till min nya lägenhet först i veckan därpå. Det var dagen då jag blev överrumplad och ckockad av hur smärta kan kännas. Det var dagen då jag på riktigt trodde att jag skulle dö av den smärtan. Det var dagen då jag blev obehagligt hög av lustgas. Det var dagen då jag insåg storheten i att svenska läkare kan sätta en epidural.
Det var dagen då jag blev förvånad över hur omysiga förlossningsrum är, jag menar hur svårt kan vara att sätta upp en tavla på väggen? Det var dagen då jag lärde mig att bebisens hjärtslag kan sjunka en aning i samband med en värk. Och det var dagen då jag lärde mig att det inte är farligt. Det var dagen då jag och Willems pappa mumsade på choklad och panpizza utan att kunna greppa att vi skulle bli föräldrar. Det var dagen då vi inte alls fotade sådär mycket som man ska göra under ett sånt tillfälle. Det var dagen då vi hade vår egna lilla fest inne på Danderyds förlossningsavdelning. Det var dagen då jag blev kär i gotländska eftersom min underbara barnmorska hade just den dialekten. Det var dagen då jag bajsade på mig inför tre personer utan att bry mig om det. Det var dagen då jag fick ringa till min mamma och berätta att hon skulle bli mormor om några timmar.
Det var dagen då jag satt på en förlossningspall för första gången. Det var också dagen då jag återigen kunde se mina fötter när jag stod upp. Det var dagen då jag åt världens godaste leverpastejsmörgås. Det var dagen då jag tog i mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Det var dagen då jag ville ge upp men inte gjorde det. Det var dagen då jag var en hjälte.
Lördagen den 19e november 2011 var en stor och viktig dag.
Det var inte bara den sista dagen av min graviditet. Det var nämligen också dagen då jag fick träffa Willem för första gången. Det var dagen då jag blev mamma.
Tack Willem för att jag fick bli det. Din mamma. Du har gjort mig komplett och nu vet jag vad det är att älska på riktigt. Det finns inget jag inte skulle göra för dig och jag kan inte ens tänka på vad jag skulle göra utan dig. Det här året har varit det största i mitt liv och jag ser med spänning och förväntan fram emot resten av vårt liv tillsammans. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att vara mamma. Tack Willem för att du har visat mig det.
Elva månader och 20 dagar gammal tog han sina första och stapplande steg. Jag hade besök av Ida och Ivana som på ett mirakulöst sätt förevigade detta på film. Vår reaktion var eh... lite speciell och efteråt skrattade vi åt oss själva när vi kollade på filmen. Inte nog med att vi skrek i kör, applåderade hysteriskt och höjde våra blodtryck avsevärt. Vi fällde även ett par tårar för säkerhets skull. Det är lustigt att det kan kännas så mäktigt att han lär sig något som de allra flesta människor gör. Men uppenbarligen så är det en big deal eftersom det inte bara var jag, den stolta modern, som gick banans utan även Ivana och Ida.
Stort ögonblick, minst sagt.
Så nu har Willem plötsligt förvandlats till ett litet minifyllo som vinglar omkring och ramlar. Tillsammans med dregglet och hans låtsasspråk skulle han nu passa in på vilken parkbänk som helst om man säger så. Han har redan lärt sig att det här med att gå är något att fira så efter varje promenad applåderar han sig själv. Såklart.
Det är med hjärtat i halsgropen jag bevittnar hans träningspass. För han faller verkligen som en fura när han tappar balansen. Än så länge går jag efter honom och hittils har jag lyckats fånga honom i de flesta fallen. Men jag inser ju att det inte kommer att hålla i längden och att han antagligen har en ganska smärtsam inlärningsprocess framför sig.
Det här med skumgummidräkt och hjäm kanske är en bra idé ändå? Att ta en styrketår för att lugna mina nerver känns nämligen inte som en helt PK metod i det här sammanhanget...
Egentligen vill jag skriva att Willem numera kan gå. Men å andra sidan vill jag inte vara den där mamma som tar varje litet halmstrå och blåser upp det till världens grej. (Fast det låter ju onekligen som mig hehe.) I ärlighetens namn kan han inte promenera omkring riktigt än, i alla fall inte utan att hålla i sig litegrann. Men han kan släppa taget och ta ett steg. Om det steget leder fram till något annat att gripa tag i så går det för det mesta bra. Annars sätter han sig ner om han inte hinner ramla först förstås.
Det är ett väldigt litet steg han tar men icke desto mindre är det ett steg. Så himlans häftigt!
Däremot kan jag verkligen skriva att han numera kan stå helt själv. Inte bara när jag släpper hans hand utan även när han gör det på eget initiativ. Min lilla myra som faktiskt inte är så liten längre.
Sedan ett par veckor tillbaka är reglerna för dagssömnen högst oklara. Eller rättare sagt, de finns väl där men efterlevs inte för fem öre.
Willem har gått ifrån att vara som en klocka när det gäller tiderna för hans sovstunder på dagarna till en liten pojke som inte vet vad han vill. Det känns som att vi befinner oss på gränsen till att ett sovpass per dag ska räcka men att vi inte riktigt är där än. Oftast blir det ändå så att han bara sover en gång men det varierar från dag till dag om det sker innan eller efter lunch. Resultatet blir en trött unge och att tålamodet hos mamman prövas ordentligt. Jag ser ju att han är trött långt innan han somnar men han vägrar att nattas om han inte själv är med på det. Tidigare har det tagit ca 5 min att få honom att somna men nu kan vi hålla på i en halvtimme. Det blir en väldigt lång halvtimme för han är så arg och ledsen under tiden. Ingenting fungerar, varken att vaggas i famnen, klappas på i spjälsängen eller att ligga tillsammans med mig i min säng. Jag har till och med provat att lägga honom i spjälsängen och gå ut men det resulterade bara i en ännu mer ledsen bebis så efter 30 sek gick jag in igen.
Jag är väldigt ovan vid att han gråter länge och det är otroligt frustrerande när han inte vill någonting. För det vore ju en sak om han bara var för pigg för att sova för då kunde vi ju leka en stund och sen försöka igen. Men han vill inte leka, inte dricka vatten, inte lyssna på musik, inte sitta i famnen och framförallt inte sova.
Jaja, det är väl en sån där jäkla fas som allt annat så det går väl över tillslut.
Det positiva är i alla fall att nattsömnen fungerar bätte än på länge. Nu vaknar han endast någon gång på förkvällen och sen är det dags igen vid kl 23-00 och då han får komma över till min säng. Mellan kl 02-05 vaknar han igen och vill ha välling och sen är det morgon mellan kl 06.30-07.30.
Den lilla detaljen att han återigen vill äta på natten känns ju givetvis sådär. Men han somnar inte om förrens han får välling så det är bara att gå upp och fixa käk. Jag ammade på natten på tills att han var drygt 8 mån för då slutade han självmant att äta nattetid. Men nu när han plöstligt vill äta på natten igen finns det ju ingen mjök kvar (tyvärr för det var så mycket enklare att bara langa fram tutten) så därför får vällingflaskan göra jobbet. Fast jag föredrar ändå ett lite längre uppvak än många korta och fortfarande hoppas jag att han på något mirakulöst sätt ska börja sova hela nätter när 1-årsdagen kommer... Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan och om det nu inte blir bättre då får jag väl sikta in mig på hans tonårsperiod istället. För då måste han väl ändå vilja sova typ dygnet runt om alla andra tonåringar?!
Den här bloggen handlar om mig och min son Willem som föddes i november 2011. Här blandar jag skriverier om vår vardagslunk med tankar som rör sig i mitt mammahuvud.
