För ett tag sen så var varje blöjbyte något av en kamp med Willem. Han ville inte ligga stilla och blev väldigt arg när jag försökte få honom till att göra det. Jag slet mitt hår men upptäckte Up&Go och där fick vi en lösning på problemet (förutom nattetid för de håller tyvärr inte måttet då). Sen var det som att han glömde bort att han inte tyckte att det var kul och återgick till att samarbeta med sin mamma igen.
Sedan ett par dagar är vi tyvärr återigen tillbaka ute på slagfältet. Men den här gången så blir han inte arg under blöjbytet, nu rullar han runt och smiter iväg för att det är roligt. Bus på hög nivå med andra ord och han är väldigt snabb när han busar! Jag måste dock säga att jag, till skillnad mot Willem, kan hålla mig för skratt i dessa stunder… Satan vilken tid det tar att få på den där jäkla blöjan och vad tråkigt det är när det blir bajs överallt.
Jag har släppt alla mina principer och erbjudit honom allt ifrån sladdar till mobilen för att muta honom till att ligga stilla. Igår nådde jag botten och gav honom en bit papper att tugga på (ja, jag var desperat.) Det funkade den gången men när det var dags för nästa blöja var det tricket tydligen gammalt och trist.
Det är väl bara att kapitulera och erkänna mig besegrad så idag blir det inköp av de dyra blöjorna. Men då kanske jag kan få lite sinnesfrid igen och på det finns det väl knappast något pris som småbarnsförälder?!
Nu är Willem snart 11 månader och jag kan säga att jag har fått in en rutin när det gäller att sköta tvätten. Inte så att jag tvättar innan tvättberget når samma höjd som en mindre bergsknalle, så långt har jag inte kommit än. Men när jag väl tar tag i det så går det hyffsat smidigt. Willem hänger (bokstavligt talat i bärselen) med ner i tvättstugan och det går bra att sortera, tvätta, torktumla och vika.
Tyvärr är det en liten detalj i tvättprocessen som inte riktigt fungerar. Nämligen att hänga den blöta tvätten som inte går att tumla. Och jag vill gärna poängtera att det inte är mitt fel.
Willem tycker nämligen att det är otroligt roligt att klättra i tvättställningen vilket är rätt farligt eftersom den är väldigt enkel att fälla ihop. Om den fälls ihop med Willem i kläm kan man nog räkna med att det kommer blod och det vill jag ju givetvis undvika. Tyvärr funkar inte riktigt taktiken att säga nej utan det bästa är att helt enkelt hålla i den och låta Willem undersöka bäst han vill. För då brukar han till slut tröttna och typ glömma bort att den står där.
Det är ju dock en ganska tidskrävande metod så idag kom jag på den strålande idén att istället gömma undan den torkande tvätten. Vi bor i en tvåa på 48 kvadrat så det är inte helt lätt att hitta ett gömställe för en rätt stor ställning full med tvätt. Tack o lov har jag ett ganska avlångt kök och där fick den plats, med en hårsmån. Seger!
När det sen blev kväll och dags för välling så insåg jag dock mitt misstag. Det är nämligen alltid lite av en utmaning att med en hand (eftersom en trött bebis ockuperar den andra armen och handen) ta fram flaska + välling, hälla upp vatten + pulver, skruva på korken, skaka, skruva av korken, värma i micron, skruva på korken och slutligen kontrollera värmen. Att dessutom ha en stor, tung och blöt tvättställning att flytta runt på utan att fälla ihop den på kuppen gör det hela ännu svårare. Det var ett, som dagens kids skulle ha sagt, epic fail.
Men när Willem hade somnat så flyttade jag i alla fall ut tvättställningen i vardagsrummet innan jag fyllde den till bristningsgränsen. Så nu slipper jag göra om den där jobbiga proceduren kl 06.00 när det är dags för morgonvällingen. Guldstjärna till mig!
I helgen har min syster Ivana hängt en hel del hemma hos oss. Mysigt för hon och Willem är himla förtjusta i varandra!
Vissa använder sig av däck i sin träning genom att hoppa över dem eller krypa under dem.
De fungerar även utmärkt som redskap när man håller på att lära sig gå.
Jag har varit på äventyr! Och nu pratar jag inte om en tripp till en ny lekpark eller något annat barnrelaterat.
Nej, jag har varit i Dublin tillsammans med mina två bästa kompisar sön-tis.
Det var min och Idas födelelsedagspresent till Olivia så i söndags kidnappade vi henne och körde henne med ögonbindel till Skavsta. Där utanför tog vi av den och det var då hon fick veta vart vi skulle. Hon visste inte ens att vi skulle iväg och göra någonting så överraskningen var total!
Vi har ätit god mat och promenerat en massa. Skrattat så att vi har fått träningsvärk i magen. Dansat. Druckit öl, till och med till lunch. Fått lektioner i Irlands historia och om Hurling av människor på pubar. Sovit gott i ganska obekväma sängar. Och så har vi pratat, pratat och pratat. Utan att bli avbrutna och nästan ingenting om barn men om väldigt mycket annat.
Det har varit helt grymt! Även om jag hade väldigt mycket ångest innan vi åkte över att lämna Willem och även om jag längtade efter honom en himla massa (då och då, faktiskt inte hela tiden). För oj vad jag behövde de där dagarna. Det har varit så nice att få vara Evelina, Ida och Olivia utan Willem eller pojkvänner. Det blev en otroligt lyckad resa och efter 2 nätter borta var det väldigt härligt att få komma hem till världens bästa unge!
Willem hade det också väldigt bra tillsammans med min mamma de här dagarna. De har bland annat varit på en Zooaffär och tittat på fiskar (succé) och varit på Öppna Förskolan. I morse när han vaknade bredvid mig i sängen så tittade han bara på mig och log lite som om jag inte alls har varit borta. Hade nog väntat mig en lite större reaktion än så, lilla skitungen.
Var det tydligen jag som var när det gällde att inse att hösten och regnet är här.
Till mitt försvar kan det ju regna lite närsomhelst i det här landet men nu har Willem nått åldern då det bara är att gilla läget och gå till parken ändå. Det innebär att det krävs mer än ett regnskydd till vagnen för att undvika en blöt unge nuförtiden.
Så idag gav jag mig ut på stan tillsammans med mitt snoriga barn för att hitta regnkläder så att han kan leka loss i sandlådan, även när det är blött och ruggigt ute. (Hejdå eftermiddagsteve, det var trevligt så länge det varade men jag kommer nog inte att sakna dig.)
Tyvärr visade det sig att de flesta föräldrar handlar innan hösten är här på riktigt så utbudet var väl inte det bästa om man säger så. Men nöden har ingen lag så imorgon blir det att åka till Vällingby där den enda kvarvarande regnoverallen i rätt storlek är undanhängd i mitt namn (score!). Det känns lite överilat att betala 699-999 SEK för ytterkläder till en unge som inte går på förskola så jag är begränsad till budgetalternativen. Trots detta har jag blivit lovad att plagget ifråga ska klara vatten, slitage och att Willem inte ska svettas ihjäl på kuppen. Good enough säger jag!
Nu återstår det bara att hitta ett regnställ till mig själv också för något säger mig att min skinnjacka inte riktigt pallar trycket...
Två dagar efter besöket på Öppna Förskolan var förkylningen ett faktum. Inte så konstigt med tanke på hur många ungar som biter på de där leksakerna. Så igår var det bara att återigen palla upp spjälsängens huvudsida med böcker och ladda inför en natt med lite sömn och mycket vaggning. Jippie!
Men Willem har väl nått åldern nu när immunförsvaret behöver få jobba lite för att förstärkas. Eller nåt.
Och det är ju den tiden på året nu när alla är förkylda. Eller nåt.
Jag undrar förresten hur mycket snor som kan komma ur en sån där liten människa? Det verkar vara en hel del om man säger så...
än Guds lilla barnaskara sjöng jag för mitt barn idag.
Men det berodde inte på att jag plötsligt har gått och blivit religiös (idag heller.) Vi gjorde bara debut på Öppna Förskolan som råkar anordnas av kyrkan runt hörnet.
Vi var på deras babycafé (för bebisar i åldern 0-8 mån) ett par gånger i våras men nu är vi alltså uppgraderade till gruppen för äldre barn. Jag var lite nervös innan vi skulle gå dit och det handlade faktiskt inte om att det anordnas i kyrkan. Utan att jag i parken har märkt att det kan vara lite obekvämt att hantera föräldrarna jag möter där. I början visste jag inte vad som gällde och det kan ju alltid skapa en viss osäkerhet. Ska jag hälsa eller inte? Vad gör jag om Willem snor någons spade? Och hur fungerar egentligen kösystemet till gungorna? Nu har jag dock lärt mig att ett litet hej är på sin plats och att detta ibland kan utvecklas till småprat om vädret eller om hur gamla ens respektive barn är. Angående kösystemet så är det samma som vi använder i resten av vårt samhälle. Däremot är det fortfarande lite oklart när det kommer till spaden och jag insåg att detta dilemma även finns på Ö.P.
Jag begär inte av Willem att han i dagsläget ska förstå att en leksak som används av någon annan är upptagen. (Nog för att han är ett geni men även solen har sina fläckar.) Givetvis gäller det även andra barn i hans ålder så min spontana reaktion på de små dragkamper som ibland uppstår är att låta dem lösa det på egen hand. Skulle någon bli ledsen får man väl rycka in och muta med en annan leksak, men jag tänker att learning by doing är ett bra sätt för barnen att knäcka lekkoderna.
Men jag har märkt att det inte är riktigt så enkelt vilket jag tycker är ganska intressant. Det allmänt vedertagna är nämligen att om någon snor min unges spade/bil/boll så ska jag skratta lite och säga "ja, den såg ju rolig ut" och ge Willem något annat att leka med istället. Om det däremot är han som är tjuven så ska jag komma till undsättning och säga "nej, nu lekte ju hen med den. Ta den här istället" och ge honom något som ingen annan har för tillfället.
Är det inte ganska spännande? Och väldigt inkonsekvent? Vi måste göra de stackars barnen fullständigt förvirrade. Det är möjligt att jag överanalyserar detta och att andra inte alls delar min uppfattning. För det kan ju vara min rädsla för att andra föräldrar ska tycka att jag inte är observant om Willems stölder av leksaker går obemärkt förbi. Och då kanske de inte vill diskutera förskolor och Det Onda Sockret med mig. Jaja, vi får väl se hur det hela utvecklar sig vid nästa besök...
Hursomhelst så hade vi ändå en riktig fin stund där. Kvinnorna som har hand om det är otroligt gulliga och tilltalar alla barnen med rätt namn. Om man behöver gå på toa så ställer de mer än gärna upp och passar ens unge under tiden. Faktum är att det är uppenbart att de älskar att vara där vilket skapar en rätt mysig och välkomnande stämning. Barnen är goa och när jag väl vågade prata med föräldrarna så insåg jag att de är riktigt trevliga. Vi hade sångstund och alla barnen turades om att krypa/vingla/gå in i ringen istället för att sitta kvar i den. Det finns fika för en billig penning och en massa roliga leksaker. Det absolut coolaste under hela besöket skedde dock i inledningen av sångsamlingen. Hon som höll i det tog upp en triangel (instrumentet, ni vet) och plingade 3 gånger för att få barnens uppmärksamhet. Det var väl mellan 15-20 barn där i åldern 9-18 månader. Och alla, precis alla, blev helt knäpptysta samtidigt. Stort!
De har öppet varje tisdag och torsdag och jag kommer att gå dit igen på torsdag. För även om Willem inte riktigt har fattat grejen med att leka med andra barn än så älskade han att krypa runt i alla rummen och undersöka alla nya spännande grejer. Och en gång klappade han faktiskt på en annan unge.
Dessutom tänker jag att vi kanske kan hitta några att gå till parken med och det vore ju, om inte annat, roligt för mig.
sa Willem och mammahjärtat svämmade över av stolthet.
Tänk att det finns så mycket att titta på i vår lägenhet. Och tänk att ett ord kan upprepas sisodär 750 gånger utan att bli tråkigt. (Nej, jag vet inte om han förstår vad ordet "titta" betyder när han säger det. Men jag låtsas så gärna och konstaterar ännu en gång att han är ett geni.)
Under dagens tunnelbaneresa utväxlade jag leenden med 7 stycken okända människor.
Det är ju faktiskt väldigt fint vad ett litet barn kan göra med oss i den annars rätt jobbiga kollektivtrafiken.
Häromdagen kom min mamma på ett nytt smeknamn till Willem. Han går numera under namnet dokumentförstöraren och jag måste säga att det passar honom alldeles utmärkt!
Ja, jag inser att jag antagligen kommer att hata maginfluensor och öroninflammationer ännu mera när den tiden kommer.
Men än så länge så hamnar förkylningar väldigt högt upp på listan av osköna grejer i världen. Willem hostar, nyser och är snorig. Det bröt ut igår men på dagen verkade han inte störas nämnvärt av det. Sen kom kvällen och alla vet ju hur svårt det är att sova när man inte kan andas. Willem vaknade om och om igen utan att komma till ro. Såklart.
En lösning för att lindra problemen är koksalt vilket jag gav lilla skrutten. Givetvis så tycker han att det är sjukt obehagligt så det enda sättet att få i dropparna i näsan är att hålla fast honom. I takt med att hans panik växte så gjorde känslan av att jag är världens sämsta mamma också det. Det är inte roligt att behöva göra så emot sin bebis, inte någonstans. Det är inte heller roligt att bli väckt stup i kvarten och veta att det är för att bebisen inte mår bra.
Så låt oss hoppas att snoret inte är här för att stanna den här gången och att min huvudvärk endast beror på för lite sömn. För högre upp på listan kommer punkten att ta hand om en krasslig bebis när man själv är sjuk.
Idag har Willem ätit sin första portion med sand.
Vi var i parken och avancerade ifrån gungorna till sandlåndan vilket var en stor succé! Det tog sisodär 10 sek innan jag förstod att det bara var att ta ett djupt andetag och låta honom gå bananas på den buffé av godsaker som detta äventyr hade att bjuda på. Willem retade smaklökarna med bland annat pinnar, lånespadar (han har alltså typ hånglat med ca 2000 barn nu) och inte minst sand. Smarrigt värre kan jag lova! (Det kan rentav vara så att den gamla hederliga favoriten pasta med broccoli nu har blivit utkonkurrerad.)
I veckans reportage får vi en inblick i hur det ser ut efter en helt vanlig dag hemma hos familjen Hertz i Stockholm. "När det är dåligt väder så brukar vi hålla oss inomhus större delen av dagen och då blir det ju....eh....lätt lite rörigt." Säger mamma Evelina samtidigt som hon febrilt försöker att få loss en bit smörgåsrån ifrån fotsulan.
Nuförtiden intar Willem ofta sina måltider till tonerna av min ljuva (inte så mycket) sångröst. Ibland handlar det om att vi helt enkelt är inne i något slags busmode. Vissa gånger beror det på att han av olika anledingar inte riktigt vill sitta i stolen och äta men kan ändå tänka sig att mutas av lite Ekorrn satt i granen.
Men allt som oftast är det för att jag har blivit så van vid att nynna (smått maniskt) för att på så sätt avleda uppmärksamheten från blöjbytet/påklädningen/annan aktivitet som inte alltid är askul enligt Willem.
Självklart sjunger jag också för att han tycker att det är roligt och för att han somnar bra till det. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, jag är ju trots allt komplett tondöv. Tänk om jag pajjar hans gehör med Krokodilen i bilen och Imse vimse spindel? Antagligen är nog i så fall skadan redan skedd för en mer entusiastisk publik får man leta efter. Och inte har han problem med upprepningar i repertoaren heller. My kind of guy, helt klart!
Igår var jag och Willem på Skansen tillsammans med hans pappa Jon.
Solen sken och vi försökte naivt att få Willem att visa något intresse för papegojorna/grisarna/lodjuren/etc.
Han har helt enkelt inte förstått grejen med djur än, om man bortser ifrån vissa väl valda hundar.
Men så kom vi till getterna och där insåg Willem tjusningen med våra fyrbenta vänner. En av getterna stod framför honom och viftade med svansen på ett väldigt inbjudande vis som sa "Försök att ta min svans om du kan." Willem gjorde vad han kunde och plötsligt fick han tag på getens päls. Istället för att klappa fint som jag hade visat honom innan så tog han i från tårna och ryckte bort en tuss (nåväl, några strån) ifrån det stackars djuret.
Vi klättrade därefter snabbt ur ur hagen för vem vet vad geten hade hittat på som hämnd?!
Trots detta lilla missöde hade vi faktiskt en väldigt trevlig dag tillsammans. När bebisen tog sin eftermiddagslur i vagnen lyxade vi till det och tog varsin öl i solen. Nice!
Nu har det hänt.
Willem har varit på semester hos mammi/mormor utan mig i ett helt dygn.
Och det gick jättebra!
Att det skulle gå fint för min mamma och Willem var jag helt säker på. De har ju träffat varandra flera gånger i veckan sedan han föddes och hon är ju den som han har knutit an till, utöver mig förstås. Därför känns det okej för mig att lämna honom ensam med henne. Han är supertrygg och hon vet exakt vad han vill, behöver, tycker om och inte tycker om. Vi har ju hängt rätt mycket ute hos henne den senaste tiden så nu känner han igen sig och trivs där också vilket självklart var en förutsättning.
För mig var det dock sjukt jobbigt när det väl var dags att åka in till stan utan honom. (vi kom dit i förrgår för att han skulle få boa in sig ordentligt.) Jag visst inte att man kan kunde drabbas av så stark separationsångest... Så jag ändrade mig och sa att de helt enkelt fick åka med hem till mig så att jag kunde sova med honom i alla fall. Men så kom vi på att bilstolen var i min lägenhet så då gick det ju inte att göra så. Vilket faktiskt var rätt bra för jag har längtat efter den där eftermiddagen och kvällen ganska länge.
Det är ju så att en konsekvens av att jag bor ensam med Willem är att jag gör allt som har med honom att göra på egen hand hela tiden. Det är ingen som kommer hem från jobbet och löser av mig. Jag har tagit varenda natt ensam, tröstat, bytt bajsblöjor, gått igenom tandsprickningar, utvecklingsfaser, matintroduktion, vaccinationer, magont etc etc etc. (och ännu mera roligt såklart men ni fattar grejen.) Det är inte många minuter som jag inte har haft fullt fokus på honom sedan han föddes. Så nu kände jag att det var dags för en ordentlig paus.
Vad gjorde jag då under mina 24 barnfria timmar? Jo, igår jag fick lite kvalitetstid med fina vännen Linn! Det blev shopping inför nästa helgs bröllop (som var den egentliga anledningen till att Willem var hos min mamma), middag på stan (jag hade typ glömt bort hur man hanterar en meny) och lite för mycket vin (jag hade definitivt glömt bort hur man hanterar alkohol). Vi hade kort sagt en urhärlig eftermiddag och kväll! Tyvärr vaknade jag kl 07.00 i morse och kunde inte somna om vilket ju är för ironiskt för att vara sant. Här har jag längtat hur länge som helst efter att få sova ostört en natt och när jag dessutom har chansen att sova typ hur länge jag vill på morgonen går det inte. Men det var rätt schysst att ligga och slökolla lite på TV och läsa en tidning ifred också.
Så det här dygnet vägde faktiskt upp den där hemska stunden då jag åkte ifrån honom! (Willem uttryckte inte att han tyckte att det var jobbigt att jag åkte, bäst att poängtera det:-))
Men idag när det var dags att åka och hämta Willem kände jag mig som ett barn på julaftons morgon. När jag kom fram kramade jag honom liiite för hårt och sedan sedan höll jag handen på honom hela bilresan hem.
Nu är ordningen återställd och han ligger i sin säng och sover. Precis som det ska vara.
Min mamma skickade bilder till mig med jämna mellanrum så att jag skulle få se hur bra de hade det tillsammans.
Willem tycker inte att det är jättekul med saker som plötsligt börjar låta väldigt högt. Han har exempelvis vid ett par tillfällen tydligt visat att han är väldigt rädd för min stavmixer. Något som han däremot gillar skarpt är dammsugaren, vilket inte är så motsägelsefullt som det kanske låter. Den kan man nämligen klättra på när den är tyst och slangen kan man brottas med när den står stilla.
Logiken säger med andra ord att jag borde ha flyttat undan W en bit innan jag satte igång snabeldraken idag. Men tyvärr var inte det här dagen då jag tänkte efter före.
I samma stund som den brummade igång blev Willems mun som ett stort O, därefter fick uttrycket "att darra som ett asplöv" en ny innebörd för mig och avslutningsvis började han att gråta.
Nästa gång när städandan faller på kanske jag kan komma ihåg att lägga ihop ett och ett så att jag slipper skrämma vettet ur mitt barn på köpet.
