Lördagen den 19e november 2011 var en stor och viktig dag.
Det var inte bara den första av två dagars gesällprov för frisörer som min kompis Lisa skulle genomgå. Det var inte bara dagen då jag i sista sekund fick inse att jag inte skulle kunna ställa upp som hårmodell för detta tillfälle som jag hade lovat. Det var inte bara dagen då jag gick hemifrån utan att veta att jag inte skulle komma tillbaka till min och Idas lägenhet på några veckor.
Det var nämligen också dagen då jag in i det sista förnekade att min bebis skulle komma tidigare än utsatt datum. Det var dagen då jag förklarade för en barnmorska att jag tyvärr inte kunde föda barn redan, jag skulle ju flytta till min nya lägenhet först i veckan därpå. Det var dagen då jag blev överrumplad och ckockad av hur smärta kan kännas. Det var dagen då jag på riktigt trodde att jag skulle dö av den smärtan. Det var dagen då jag blev obehagligt hög av lustgas. Det var dagen då jag insåg storheten i att svenska läkare kan sätta en epidural.
Det var dagen då jag blev förvånad över hur omysiga förlossningsrum är, jag menar hur svårt kan vara att sätta upp en tavla på väggen? Det var dagen då jag lärde mig att bebisens hjärtslag kan sjunka en aning i samband med en värk. Och det var dagen då jag lärde mig att det inte är farligt. Det var dagen då jag och Willems pappa mumsade på choklad och panpizza utan att kunna greppa att vi skulle bli föräldrar. Det var dagen då vi inte alls fotade sådär mycket som man ska göra under ett sånt tillfälle. Det var dagen då vi hade vår egna lilla fest inne på Danderyds förlossningsavdelning. Det var dagen då jag blev kär i gotländska eftersom min underbara barnmorska hade just den dialekten. Det var dagen då jag bajsade på mig inför tre personer utan att bry mig om det. Det var dagen då jag fick ringa till min mamma och berätta att hon skulle bli mormor om några timmar.
Det var dagen då jag satt på en förlossningspall för första gången. Det var också dagen då jag återigen kunde se mina fötter när jag stod upp. Det var dagen då jag åt världens godaste leverpastejsmörgås. Det var dagen då jag tog i mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Det var dagen då jag ville ge upp men inte gjorde det. Det var dagen då jag var en hjälte.
Lördagen den 19e november 2011 var en stor och viktig dag.
Det var inte bara den sista dagen av min graviditet. Det var nämligen också dagen då jag fick träffa Willem för första gången. Det var dagen då jag blev mamma.
Tack Willem för att jag fick bli det. Din mamma. Du har gjort mig komplett och nu vet jag vad det är att älska på riktigt. Det finns inget jag inte skulle göra för dig och jag kan inte ens tänka på vad jag skulle göra utan dig. Det här året har varit det största i mitt liv och jag ser med spänning och förväntan fram emot resten av vårt liv tillsammans. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att vara mamma. Tack Willem för att du har visat mig det.
Du är min son. Du är Willem. Du är magi.
Jag älskar dig.
Grattis på födelsedagen och puss ifrån din mamma.
Vilken fin respons jag har fått på mitt förra inlägg. I kommentarsfältet, via sms och mail på facebook.
Det betyder jättemycket och gör det ännu roligare att skriva så puss på er!
Jag var lite osäker på mitt förra inlägg och tänkte att det kanske var lite för mycket, lite för nära. Vanligtvis när jag skriver om känslor som inte enbart är positiva så gör jag ju det ur ett generellt mammaperspektiv. Så det här blev ju en väldigt personlig text faktiskt. Men det kändes bra för mig att få ur mig en liten del av allt som rör sig i mig kring det här. Och när ni då skriver alla de här fina sakerna känns det ännu bättre!
Idag blir Willem 10 månader.
Min lilla, älskade unge som förvandlas mer och mer till en egen liten person.
Han har humör min kille! Oftast glad och busig men ack så arg när han inte får göra som han vill. Jag kan inte låta nätverkskabeln och de andra sladdarna som sitter fast i vägguttagen hamna i kategorin "Willems leksaker." Men som kompensation får han dra ut alla böckerna som han når i bokhyllan, hur många gånger han vill . Och det gör han, systematiskt och med stor koncentration.
Musik är roligt och det bästa just nu, enligt Willem, är Radical Face. Han ställer sig vid stereon och dansar (a.k.a gungar i takt) och när låten är slut stannar han till för att lyssna efter nästa. Vagnen är inte lika rolig att sitta i längre, att ta sig fram själv slår mycket högre. Men om det händer spännande saker runtomkring kan det ändå vara ganska skönt att luta sig tillbaka och kolla in omgivningen. Han pratar, babblar och låter hela tiden. Självklart är det på hans egna språk men jag tror att han kommer att bli en riktig liten pratkvarn när han blir större.
Min lilla, älskade unge.
Jag tänker på hur mitt liv såg ut vid den här tiden för ett år sedan. När allt precis hade gått sönder och jag försökte att förstå och ta in det som hade hänt. Jag var så trasig och att jag skulle bli en lycklig mamma kändes väldigt avlägset. Jag kände en sån obeskrivlig sorg över att jag inte skulle kunna ge mitt barn en riktig familj. Och jag var så oerhört rädd för att den första tiden med honom skulle präglas av tårar och att han skulle få en ledsen mamma.
Tänk om jag hade vetat hur de här 10 månaderna med honom skulle bli. Kanske hade jag kunnat andas då och kanske hade jag kunnat se att det viktigaste är att vi två ändå fick varandra.
Att säga att jag till fullo har kommit över det som hände och är hel igen vore att låtsas. Jag tror inte att jag kommer att få tillbaka alla bitar av mig som försvann under förra hösten. Jag kan inte säga att det lärde mig något. Inte heller att det gjorde mig starkare. För man tar sig inte igenom något sånt för att man är stark, utan för att man helt enkelt måste.
Men jag kan säga att Willem tillför nya och fina bitar till Evelina-pusslet. Att han gör mig till en lycklig mamma och att vi tillsammans skapar den allra riktigaste familjen. Att han lär mig massor, mer än någon eller något annat. Och framför allt kan jag säga att Willem gör mig starkast i hela världen.
För det är alldeles sant.
Igår, den 19e augusti, blev Willem 9 månader.
Tyvärr har vi sedan i lördags firat med tandsprickningen ifrån helvetet.
Stackars Willem som har ont i munnen och är låg av feber. Stackars mig som inte har fått sova.
Idag gjorde vi det enda rätta och kröp upp i soffan, in under filten och lyssnade på Bon Iver.
Så önskar jag att jag alltid ska kunna vara som mamma. Närvarande, för att ge Willem det som han behöver. Givetvis så inser jag att jag inte alltid kommer att lyckas. Att inte alltid lyckas är trots allt, hur mycket vi än försöker, en del av föräldraskapet.
Men.
När det verkligen gäller. När det verkligen behövs som allra mest. När det verkligen spelar roll.
Då önskar jag att jag kan se det, vara där och göra bördan lite lättare att bära.
Antagligen tar sig behovet olika uttryck beroende på börda, sammanhang och ålder.
Men jag önskar att Willem alltid ska veta att jag finns där för honom.
En soffa, en filt och lite favoritmusik. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Jag har ju helt glömt bort att uppmärksamma att Willem blev 8 månader den 19e juli!
Vi firade dagen med att äta en smörgås med leverpastej för första gången vilket W gillade skarpt.
Det som annars utmärker sig i hans utveckling är det här med krypandet. Jag vet att jag har skrivit ett par gånger tidigare om hur han rör sig snabbare och snabbare. Men låt oss säga såhär; jag visste inte vad som väntade.
Inte nog med att han nu tar sig fram med blixtens hastighet (inte riktigt, men ni fattar) så har han även fått upp ögonen för golvlampan, sladdar och annat kul. För att slänga in lite extra spänning har han även förstått att det finns ett kök, en toalett och en balkong i vår lägenhet som man kan ta sig till från vardagsrummet.
Det är alltså full rulle här hemma och det händer ju (typ ett gäng gånger per dag) att jag längtar tillbaka till tiden då han faktiskt låg kvar där jag valde att placera honom. Jag känner mig lite som man gör i början när bebisen är nyfödd och man inte hinner med något annat än att amma-byta blöja-vagga. Men samtidigt är det ju roligt att han utvecklar sin egna personlighet och vilja mer och mer. Speciellt när han böjer sig bakåt som en banan och skriker för att jag lägger mig i hans upptäcksfärd. Nä men allvarligt nu då, vi har väldigt roligt också. Jag lovar!
Här kommer lite blandade bilder ifrån den senaste tidens äventyr:
