Igår läste jag min första bok sedan Willem föddes (nej, Max Boll och Djungeldjur räknas inte som böcker i det här sammanhanget, nu pratar vi vuxenlitteratur.)
Jag har alltid läst väldigt mycket så är det något som jag verkligen saknar ifrån pre-bebistiden är det att kunna ligga och läsa en hel dag. Bara plöja sida efter sida och fullkomligt sugas in i de skrivna ordens värld.
Uttrycket "att få feeling" stämmer in rätt bra på den här upplevelsen då jag inte lyckades lägga ner boken innan den var utläst, förutom för att gå och natta om den lilla rackarungen förstås. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte öppnat en bok på 9 månader och därför var ett easy target eller om boken faktiskt är ett litet mästerverk. (Jag tippar trots allt på det senare alternativet.)
Därför skulle jag vilja rekommendera den till er. Den heter Saker min son behöver veta om världen och är skriven av Fredrik Backman. Han har bland annat en blogg http://fredrik.cafe.se/ som är otroligt rolig och han skriver även krönikor i Vi Föräldrar och Metro.
Det blev en 201 sidor lång gråtfest för mig, blandat med lite gapskratt. För det är en otroligt pricksäker och vacker kärleksförklaring till hans fru och deras gemensamma 2-åriga son. Det är mycket humor, lite allvar och den handlar helt enkelt om saker som han vill att sonen ska veta om livet. Och om en del av allt som kommer med att bli förälder för första gången.
Boken har korta kapitel och vissa delar är bara några rader långa. Perfekt för en småbarnsförälder med andra ord eftersom man känner att man ändå kommer någonvart trots att man blir avbruten i tid och otid.
Jag vet att det kan kännas svårt (omöjligt) att hitta tiden och orken till att öppna en bok, men prova med den här.
Efter 17 månaders uppehåll (exakt på dagen sjukt nog) har mensen nu kommit tillbaka. Den föranleddes av två dagars extrem huvudvärk vilket jag hoppas är en ren tillfällighet...
Eller kan det vara så festligt (inte) att min kropp har slängt in lite nya PMS-besvär såhär efter barnafödandet?
...är att när bebisen tar sin förmiddagslur rusa in med köksaxen på toan för att kapa luggen. Turen var med mig och jag hann klart innan willem vaknade. (borde kanske köpa en trisslott idag ?!) Håret blev dessutom nästan rakt och min sikt är inte längre skymd.
Lite extra hurra till alla singelmammor därute, ni är grymma!
Jag vill också hurra högt för min mammi eftersom hon är så bra. Det är så mycket i mitt sätt att vara mamma som kommer från henne, i alla fall allt det där varma och fina.
Jag och Willem har hängt hemma hos henne hela helgen och det är balsam för själen att vara där. Imorgon ska jag skriva ett inlägg om våra härliga dagar hos henne. Men nu ska jag krypa ner hos min bebis, för en gos från honom är den bästa mors dag presenten man kan önska sig!
Jag gjorde ett försök att sitta framför datorn en liten stund när Willem var vaken. Det gick bra ett tag (läs; 5 min) innan jag plötsligt hörde ett gurglande ljud och kände något suga sig fast på min arm. Jag tittade ner och såg min mal till unge som förnöjsamt smackade med sin lilla mun. Uttrycket "allt mitt är ditt" får en helt ny innebörd när man får barn.
Jag har nu köpt en bitring till mitt hjärtas fröjd i hopp om att få ha några kroppsdelar ifred.
Mums säger Willem.
Såhär nöjd blir man när man får äta på mamma. Gosunge!!!
När jag var gravid fanns det många anledningar till varför jag längtade efter att det skulle vara över. En av dem var mitt enorma sug efter rödvin och det där glaset jag skulle dricka när bebisen var levererad. En annan var att jag såg fram emot att få ta på mig en av mina fina klänningar (eller för all del favoritjeansen) istället för de jäkla gravidtightsen som jag bodde i. Angående rödvinet så gick suget över så snart ungen var ute och amningen var igång. Jag har provat att sippa på ett glas men Det.Är.Inte.Gott. Vad gäller kläderna så finner jag mig allt som oftast i samma kläder som jag hade under graviditeten. Tydligen får man inte plats i sina gamla kläder i samma stund som graviditeten är över. Och även om man får plats så krävs det att man kan dra fram sina bröst ur dem på ett smidigt sätt.
Så här får ni, i sann blogganda, en dagens outfit. Glamourös är mitt andra namn. Eller?
Tröja: Noppig collegetröja. Smakfullt uttänjd pga gravidmagen. Linne: Top Shop Maternity. Härligt urtvättat. Tights: Top Shop Maternity. Lagom sladdriga. Hår & Make: Inget smink och håret är sådär skönt urtunnat pga amning och i stort behov av en färgning.
Bebisen sover och jag har tagit steget att starta en blogg.
Vem jag är, vem bebisen är och varför jag har valt att börja blogga ska jag självklart berätta mer om. Men först vill jag bara poängtera att jag aldrig har bloggat tidigare så den tekniska biten har jag inte kläm på. Därför är min blogg inte supersnygg än och jag vet inte riktigt när den kan tänkas bli det. Så jag hoppas att innehållet väger över det yttre.
Så vilka är vi?
Om vi börjar med mig så kan jag berätta att jag är 25 år, bor i Stockholm och är mamma till världens vackraste bebis. Herregud, jag är inte helt van vid att presentera mig själv som mamma än. Mamma. Hm, jag kan fortfarande inte riktigt identifiera mig själv med ordet (även om jag är helt på det klara att den där lilla killen som sover inne sovrummet verkligen är min son.) Självklart är jag överlycklig för att han är min, men som sagt är jag ovan. Sonen är född i november 2011 så just nu är han ca 4.5 månader gammal. Jag vet att jag är partisk men han är faktiskt fullkomligt underbar! Gladare unge får man leta efter och han är så söt att jag ibland får hålla i mig själv så att jag inte kramar honom lite för hårt eller faktiskt råkar bita honom. Jag kommer självklart att lägga upp bilder så att ni får se själva:)
Anledningen till varför jag startar den här bloggen är att jag vill ha livet med Willem nedskrivet. Även om han bara har funnits i 4.5 mån (och en graviditet) så märker jag att jag redan börjar glömma saker. Och det gör mig panikslagen för jag vill minnas varje liten detalj. Jag skulle ju kunna skriva en privat dagbok men tänker att det kanske finns andra ensamstående mammor eller gravida som tycker att det är schysst att läsa och känna igen sig. För satan vad jag hade behövt läsa om någon som var ensamstående och fick det att funka när jag insåg att jag skulle bli det. Eller rättare sagt, satan vad jag fortfarande behöver göra det.
Hursomhelst så hoppas jag att jag lyckas vara duktig och skriva mycket så att det verkligen blir den minnesbank som jag hoppas att det ska bli. Och det vore ju roligt om det är någon som vill läsa den.
Den här bloggen handlar om mig och min son Willem som föddes i november 2011. Här blandar jag skriverier om vår vardagslunk med tankar som rör sig i mitt mammahuvud.
