Willem och Jag

Hela veckan har jag sett fram emot den dos av egentid som jag får ikväll i och med att Willem ska sova hos sin pappa. Tänk vad skönt att få njuta av lugnet i en tyst lägenhet och få en god (hel) natts sömn utan att bli sparkad på i sängen. Dessutom sovmorgon imorgon och hela dagen på mig att städa och kanske träffa en kompis för en fika. Lyx! Först tänkte jag hitta på något kul ikväll, det är ju trots allt lördag. Men så insåg jag att vila är vad jag behöver. Att titta lite på tv och äta godis typ. Somna tidigt, sova länge.

I eftermiddags kom hans pappa för att hämta honom. Jag inledde med att gnälla för att han inte var tillräckligt glad över att se Willem. Att han inte kramades tllräckligt mycket, inte tillräckligt länge. Som tur var insåg jag att det inte var hans brist på entusiasm som var problemet och kunde be om ursäkt (för självklart fanns den och lyckan över att se Willem där!) Problemet var den där jäkla separationsångesten som kickade in hos mig. Vi satt och snackade ett tag och när det blev dags att gå var det jag som klädde på Willem. Under tiden berättade jag för hans pappa hur man ska klä på och visade hur vantarna måste sitta för att det inte ska dra in kall luft. Som om han aldrig har klätt på honom förut eller inte kan tänka logiskt.  Jag vet ju att de har det bra tillsammans och att Willem blir jättefint omhändertagen. Men ändå sätter kontrollbehovet in, kanske som ett sätt för mig att ”hantera” det jobbiga i att skiljas ifrån min unge.

Willem vinkade glatt till mig när de gick. Jag log och vinkade tillbaka och sa att de skulle ha det så mysigt och att vi ses imorgon. Nu sitter jag i min lugna och tysta lägenhet men det känns inte så härligt utan mest sorgset. Det viktigaste fattas ju här hemma. Det här är första gången som jag är ifrån Willem utan anledning. Eller, det finns ju en anledning och det är att han från och med nu ska sova sin pappa varannan lördag. (Vilket naturligtvis är bra för oss alla tre men framförallt för Willem.) Men ikväll är det ingen fest, bio eller middag som gör att det känns skönt för mig att vara barnledig. Som gör att jag kan känna hur välbehövligt det är att inte behöva ta hand om Willem en stund.  Ikväll är det bara jag, lugnet och värken i mammahjärtat.

Och den förbannade tystnaden såklart.      

Idag är det Lucia, så himla mysigt! Vi gick upp väldigt tidigt och åkte till min systers skola för att titta på hennes Luciatåg. Under de två första sångerna satt Willem hänförd och tittade mycket koncentrerat. Sedan började han att svänga med ena armen, därefter med hela kroppen och så dansade han nonstop tills det var slut. Han gav showen  5 av 5 riskakor i betyg och fick lika många tillbaka av Ivanas polare som dog sötdöden när han charmade loss efteråt.

Jag älskar den här högtiden med alla ljus och vacker musik. Men det går inte att komma ifrån att den är väldigt stereotyp när det gäller könsroller. Och att det är väldigt mycket fokus på utseende. Jag blev därför glad när jag läste Lady Dahmers blogg idag för hon har skrivit flera lysande inlägg kring ämnet. Det första steget mot att förändra normerna i samhället är att ifrågasätta dem och det gör hon alltid på ett väldigt bra sätt! Jag vill naturligtvis att Willem ska känna sig trygg i att vara vad han vill i kommande Luciatåg, oavsett om det är tomte eller tärna. Det ska liksom inte vara ett issue.

Det slår mig nu att nästa år är jag en av dem får gå på ett Luciatåg som mitt barn är med i. Det är ju helt sjukt! Jag ska få komma till hans förskola och titta på det som de har tränat på tillsammans. Sitta på en liten stol tillsammans med andra föräldrar och le, kanske till och med gråta en (rejäl) skvätt. Willem kommer att stå där framför oss med sina kompisar och sjunga om tomtar och pepparkakor. Och sen kommer vi att fika tillsammans och jag kommer att prata med personalen och med hans bästis päron. Shit vad det plötsligt blev tydligt för mig att jag är en förälder. Det kanske låter märkligt men jag drabbas fortfarande av aha-upplevelsen  ”oj, jag är mamma” ibland…

En sak är ju väldigt säker och det är att jag kommer att vara stoltast i världen. Även om han inte alls vill sjunga utan vill sitta i mitt eller sin favvofrökens knä istället. Oavsett om han har en strut eller ljuskrona på huvudet. Och det kommer inte spela någon roll om han står stilla eller hoppar upp och ner. Åh, jag längtar hur mycket som helst!

Sedan Willem kom in i rutiner gällande mat och sömn har jag blivit en smula autistisk när det gäller dessa. När det går som på räls i ett par dagar blir jag sjukt tillfredställd. Men när något inträffar som ruckar på dem får jag typ ångest. Eller nej, ångest är ett för starkt ord i det här sammanhanget men jag får en liten klump i magen.

Innan jag fick barn visste jag av erfarenheter som barnvakt och jobb på dagis att ungar gillar när saker sker på samma tid varje dag. Men jag förstod inte helt vikten av det. Självklart kan man väl vara flexibel ibland, hur noga kan det vara?! Nu vet jag bättre. Rutiner betyder allt, i alla fall när det gäller min unge. Visst kan vi rucka på dem en eller max två dagar i rad just för att vi normalt sett har ett inrutat schema. Men efter det börjar saker att spåra ur. Och det är just den där urspårningen som gör att jag tar det på så stort allvar. (Naturligtvis gör vi saker på dagarna och det spelar exempelvis ingen roll var han äter sin lunch, bara han gör det ungefär vid lunchtid + - någon kvart.)

Willem har ju varit krasslig ett tag nu och idag var första dagen som han åt något annat än välling på flera dagar. Och han har inte velat ha välling på samma tider som han normalt sett äter så det har varit lite krångligt. Sömnen har dessutom varit lite knas med men det har ändå funkat hyffsat fram tills i förrgår. Han somnade alldeles för sent på kvällen vilket gjorde att han vaknade senare på morgonen efter. Sovmorgon i all ära men problemet kom när det var dags för sovstunden på dagen för då var han inte trött. Sen blev han från en sekund till nästa övertrött och det tog en evighet att få det ledsna barnet att somna. Sen somnade han för sent på kvällen och idag var det samma visa… Tack o lov fick jag honom att somna i tid ikväll så förhoppningsvis kommer vi tillbaka på rätt spår imorgon.

Han har dessutom ifrån ingenstans kommit på att spjälsängen är otroligt obehaglig att sova i. Förut kunde han somna i den om jag buffade honom i rumpan och sjöng (om han var trött) men det är bara att glömma nu. Det går inte ens att lägga ner honom där efter att han har somnat i famnen för då vaknar han och är hur ledsen som helst. Oavsett hur länge han har sovit i famnen innan, märk väl.

Jag lyfter ju ändå över honom i min säng på natten när han vaknar efter att jag har gått och lagt mig vilket jag bara tycker är mysigt. Nära är bra liksom. Däremot är jag inte helt bekväm med att han ska ligga i min säng när jag inte är där för golvet är himla hårt om han ramlar ner på det. Men nu har jag ställt spjälsängen längs med den så att han inte kan ramla ner åt det hållet och han hinner knappast krypa til fotändan innan jag hör honom.  Problem solved!

Jag trodde inte att det här med tider skulle spela så stor roll för mig under den här ”lediga” perioden av mitt liv. Men det gör det tydligen, man lär sig något nytt varje dag kan vi konstatera.