Willem tycker inte att det är jättekul med saker som plötsligt börjar låta väldigt högt. Han har exempelvis vid ett par tillfällen tydligt visat att han är väldigt rädd för min stavmixer. Något som han däremot gillar skarpt är dammsugaren, vilket inte är så motsägelsefullt som det kanske låter. Den kan man nämligen klättra på när den är tyst och slangen kan man brottas med när den står stilla.
Logiken säger med andra ord att jag borde ha flyttat undan W en bit innan jag satte igång snabeldraken idag. Men tyvärr var inte det här dagen då jag tänkte efter före.
I samma stund som den brummade igång blev Willems mun som ett stort O, därefter fick uttrycket "att darra som ett asplöv" en ny innebörd för mig och avslutningsvis började han att gråta.
Nästa gång när städandan faller på kanske jag kan komma ihåg att lägga ihop ett och ett så att jag slipper skrämma vettet ur mitt barn på köpet.
När vi var på landet med Ammi, Cissi och Sixten lärde sig Willem ett nytt trick. Nämligen att mata deras hund Loui med smörgåsrån, något som inte minst Loui uppskattade.
Nu har W tagit den här färdigheten ett steg längre och insett att man även kan mata mamma med saker. Så i morse fick jag, för andra dagen i rad, söndertuggad och slemmig leverpastejsmörgås till frukost.
Det är faktiskt precis så äckligt som det låter men det är bara att go with the freaking flow och glatt säga "mmmmm".
Tänk vad vi gör för de små liven.
Och tänk att det där sjukt nöjda leendet är allt vi behöver som belöning för det.
Willem har börjat resa sig upp mot saker vilket ökar hans redan väl tilltagna äventyrslystnad. (puh!)
Igår resulterade det i att han slog i munnen och det kom BLOD. Willem grät givetvis och det gjorde nästan jag också. För det kom faktiskt väldigt mycket blod... Men vi hämtade oss ganska snabbt och W somnade i min famn efter en flaska välling. (Det hände givetvis precis innan lunch, men det blev ju inte läge för riktig mat.)
Så, nu har vi klarat av den första skadan och kan konstatera att det som inte dödade det härdade i alla fall den här förstagångsmamman en smula.
Några av er har kanske koll på att det finns en kategori här i bloggen som heter "Husmorstips".
Dessa inlägg är skrivna med glimten i ögat vilket jag hoppas att ni förstår . Tanken är att på ett lite roligt sätt dela med mig av några de dråpliga sakerna som det här mammalivet för med sig.
Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är en bra idé att dela med sig av sina riktiga tips och tricks. Ni vet, det som kan få det här omtumlande livet som mamma att kännas lite lättare de dagar då det är sådär jäkla svårt och jobbigt. Tvärtom! Jag blir alldeles varm i hjärtat när vi hjälper och peppar varandra! Oavsett om det sker bland kommentarerna på en blogg eller vid busshållsplatsen. Oavsett om man känner varandra sen innan eller aldrig har träffats. Oavsett om det gäller de stora sakerna eller de små detaljerna.
Därför tänkte jag nu dela med mig av tre av mina viktigaste livlinor, utöver vännerna och familjen, till dig som är blivande/nybliven mamma:
Gravidmassage.
Jag har tidigare skrivit om hur mycket det gjorde för mig under min graviditet. Till dig som bor i Stockholm vill jag gärna tipsa om underbara Åsa.
Sofia och Therese heter författarna till den i särklass bästa mammabloggen ever. Igenkänningsfaktorn är enorm, humorn är total och värmen når hela vägen ifrån dataskärmen till varje mammahjärta som behöver den. Om du inte redan läser denna blogg rekommenderar jag verkligen att du börjar. Gå till arkivet och börja ifrån start!
Bärsjal/bärsele.
Det finns ju hur mycket babytillbehör att köpa som helst! Det mesta klarar man sig faktiskt utan även om det kan vara svårt att tro när man är mitt uppe i att boa inför bebisen ankomst. Men en sak som verkligen kan komma att behövas är en bärsjal/bärsele. (det är väldigt smart att låna en eller köpa begagnat så länge allt är helt.) Efter vad jag har förstått är nämligen risken/chansen stor att du, precis som jag, får en bebis som den första tiden vägrar att vara någon annanstans än i famnen. Dygnet runt. Först och främst vill jag säga att det går över och jag lovar att du återigen kommer att få bajsa utan att hålla i guldklimpen samtidigt. Men under den här perioden är det värt hur mycket som helst att kunna fästa bebisen på magen och få tillbaka sina två händer för en stund.
Som avslutning vill jag säga Grattis till dig som har påbörjat ditt livs häftigaste resa. För även om det kan vara tungt ibland så överväger det härliga 1000 gånger om. Din unge kommer att vara det finaste som finns och du kommer att förundras över den där otroliga kärleken som slår till. Bli inte orolig om du inte känner den på en gång, ofta dröjer det en stund. Men den kommer att komma, jag lovar!
Och då blir faktiskt allt både fullkomligt och alldeles självklart.
Efter 17 månaders uppehåll (exakt på dagen sjukt nog) har mensen nu kommit tillbaka. Den föranleddes av två dagars extrem huvudvärk vilket jag hoppas är en ren tillfällighet...
Eller kan det vara så festligt (inte) att min kropp har slängt in lite nya PMS-besvär såhär efter barnafödandet?
Jag har ju helt glömt bort att uppmärksamma att Willem blev 8 månader den 19e juli!
Vi firade dagen med att äta en smörgås med leverpastej för första gången vilket W gillade skarpt.
Det som annars utmärker sig i hans utveckling är det här med krypandet. Jag vet att jag har skrivit ett par gånger tidigare om hur han rör sig snabbare och snabbare. Men låt oss säga såhär; jag visste inte vad som väntade.
Inte nog med att han nu tar sig fram med blixtens hastighet (inte riktigt, men ni fattar) så har han även fått upp ögonen för golvlampan, sladdar och annat kul. För att slänga in lite extra spänning har han även förstått att det finns ett kök, en toalett och en balkong i vår lägenhet som man kan ta sig till från vardagsrummet.
Det är alltså full rulle här hemma och det händer ju (typ ett gäng gånger per dag) att jag längtar tillbaka till tiden då han faktiskt låg kvar där jag valde att placera honom. Jag känner mig lite som man gör i början när bebisen är nyfödd och man inte hinner med något annat än att amma-byta blöja-vagga. Men samtidigt är det ju roligt att han utvecklar sin egna personlighet och vilja mer och mer. Speciellt när han böjer sig bakåt som en banan och skriker för att jag lägger mig i hans upptäcksfärd. Nä men allvarligt nu då, vi har väldigt roligt också. Jag lovar!
Här kommer lite blandade bilder ifrån den senaste tidens äventyr:
Innan jag fick barn tänkte jag ofta på hur jag skulle och inte skulle agera i olika situationer när bebisen väl kom. (Sen att jag tydligen inte hade koll på 99 % av vad som väntade är en annan historia.)
Det här med barnmaten är ett av många exempel på när jag hade klart för mig innan hur det skulle se ut. För mig var det en självklarhet att jag skulle laga Willems mat från scratch när det blev dags för honom att börja äta annat än bröstmjölk. Dels för att veta exakt vad han får i sig och så är det ju sååå mycket billigare. Ha! Det är också ett par moment extra i en redan fullspäckad vardag och dessutom har min lilla avkomma tydligt visat att han föredrar take away.
Men det tog en liten stund för mig att finna mig i att jag tydligen är en sån mamma som ger sitt barn färdig burkmat. Jag berättade därför gärna för andra runtomkring att jag planerade att börja laga maten själv så snart han började äta mer (eh?) för, javisst, det är ju sååå mycket billigare som sagt.
Men nu har jag resignerat och insett att det blir Hipp och Semper som föder upp mitt barn. (Tillsammans med lite plockmat som han glatt pillar i sig.) Konstigt nog verkar det bara vara jag som såg prestigen i att jag skulle stå där vid spisen och röra i mina storkok. För än har ingen höjt på ögonbrynen när jag inleder Willems matstund med det klickande ljudet ifrån burkens lock. Såvitt jag vet har det inte heller kommit in några anmälningar till Soc gällande att jag inte ger mitt barn ordentlig och hemlagad mat.
Ja, vi kan alltså än en gång konstatera att alla sätt är bra utom de dåliga.
Ofta när jag går där på Ica och sätter ihop Willems meny (som för det mesta består av pasta med broccoli till lunch och pasta med broccoli till middag) tänker jag på hur det ska bli när han blir äldre. Exempelvis har jag högtidligt lovat mig själv att jag aldrig kommer att använda teven som barnvakt. Jag har även bestämt att jag alltid ska ha järnkoll på vart Willem befinner sig kvällstid när han som tonårsligist hänger med sina tonårsligistiga polare.
Om det finns en risk för att även dessa löften kommer att brytas? Absolut inte! Jag menar, det handlar ju om heeelt andra saker... Men om vi ska vara helt ärliga med varandra så kan det nog vara så att det här mönstret kommer att upprepa sig ett gäng gånger under den här resans gång.
Det är väl kanske så att det här med principer hör föräldraskapet till. Dels tror jag att det är genom att sätta upp dessa regler inför oss själva som vi förbereder oss på det okända som komma skall. Oavsett om vi sedan bryter dem eller inte. Dessutom så är det ju viktigt att vi funderar lite kring hur vi vill vara som föräldrar innan vi hamnar mitt i allt vad det innebär. Kring vissa saker hinner vi säkert ändra oss både en och två gånger i och med att vi märker vad som egentligen funkar och inte. Andra saker blir kanske som vi hade tänkt oss från början. Oavsett så blir det för det mesta bra i slutändan. Även om vi lite längre fram serverar ungarna mamma Scan då och då, trots att vi aldrig skulle göra det...
Hur ska det gå nu när Willem ska börja äta mat som är till för bebisar från 8 mån?
Detta är ju trots allt typ den enda sort han äter i dagsläget.
Ändå har jag haft väldigt svårt att få till en rutin när det kommer till de där jäkla knipövningarna.
Men nu har jag upptäckt ett sätt att verkligen hitta motivationen och självklart vill jag dela med mig av detta.
Det är dags för Husmorstips nr 3
Hur du kollar av om du har gjort tillräckligt med knipövningar eller inte:
Leta helt enkelt upp närmaste studsmatta och hoppa ett par ordentliga jämfotahopp. Lyckas du hålla tätt betyder det att du är på god väg. Grattis till dig! Men om du kissar på dig är det läge att börja knipa.
Tro mig, inget gör en så sugen på att träna bäckenbottenmuskelatur som just det.
(Det är bäst att poängtera att detta naturligtvis inte ska göras för nära inpå förlossningen.)
...är att när bebisen tar sin förmiddagslur rusa in med köksaxen på toan för att kapa luggen. Turen var med mig och jag hann klart innan willem vaknade. (borde kanske köpa en trisslott idag ?!) Håret blev dessutom nästan rakt och min sikt är inte längre skymd.
Dagarna flyger fram och det händer en massa i vanlig ordning.
Willem kan nu klappa händerna vilket är otroligt gulligt. Han tycker att det är väldigt roligt, speciellt när alla andra runtomkring också börjar göra det. Han har även börjat ställa sig upp mot saker och krypandet går bara snabbare och snabbare.Två tänder har tittat fram i underkäken vilket är så sött så jag orkar inte.
Igår åt vi middag hemma hos min mamma för att fira min brors födelsedag. Såhär fina är Lukas och Willem tillsammans.
Den 1a juli var det exakt ett år sedan vi var på ultraljud och fick se Willem för första gången.
Jag minns att jag förundrades över hur jag kunde tycka att den där lilla saken som man såg på monitorn var det sötaste jag någonsin hade sett. Och att det var lite sjukt att titta på någon som låg inuti min kropp.
Men framförallt så växte längtan efter min lilla bebis ännu mera efteråt.
Efter ultraljudet gick vi till Subway, åt en macka och tittade på vår lilla pojke. (Ja, vi tog reda på vilken sort han var.) När jag kom tillbaka till jobbet så visade jag upp bilderna för alla som ville (och inte ville) se. Stolt? Mycket!
Så mycket som har hänt under det här året.
Mycket jobbigt och svårt men desto mera underbart och härligt sedan Willem kom.
Den här bloggen handlar om mig och min son Willem som föddes i november 2011. Här blandar jag skriverier om vår vardagslunk med tankar som rör sig i mitt mammahuvud.
