Willem och Jag

(Eftersom detta är en ganska lång text vill jag bara först säga att det inte funkar att göra radavstånd av någon anledning. Så det är tekniken det är fel på, inte min grammatiska förmåga.)

Jag slutar aldrig att förundras över hur stark kärleken som jag känner till Willem är. Jag trodde att jag hade varit kär förut men det är ingenting gentemot den här naturkraften som det faktiskt är att älska sitt barn. Men alla dessa känslor spiller över på annat också och ibland är det faktiskt lite svårt att hantera.

Sedan Willem föddes blir jag så otroligt påverkad av allt som har med barn att göra. Det kan vara att någon annan i min närhet också får barn eller att jag ser en film där en förälder och ett barn går igenom något känslosamt tillsammans. Jag kan börja gråta för minsta lilla, ofta för att jag blir så rörd.

Men det som är jobbigt i det här är att jag inte klarar av tanken på att det finns barn som utsetts för hemska saker. Missförstå mig inte, jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt att barn svälter, mobbas, misshandlas och blir utsatta för andra övergrepp. Men nuförtiden blir jag så sjukt påverkad, både fysiskt och psykiskt.

Som ett exempel så såg jag häromdagen ett avsnitt av Greys Anatomy vilket ju inte är den djupaste serien direkt.(Trots det har jag gråtit flera gånger till avsnitt jag dessutom redan har sett.) Avsnittet handlade om en patient som hade rymt från en väldigt sjuk man som hade kidnappat henne när hon var 6 år. Nu var hon 18 år. Det här fick mig att må så illa och hur jag än försökte kunde jag inte sluta tänka på det. Det var som om det hade hänt på riktigt med någon som jag kände. Sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur vidrigt det skulle vara om Willem blev kidnappad, jag riktigt kände smärtan i kroppen som om det redan hade hänt.

Nu när jag skriver det här känns det som att jag är lite knäpp och det får mig att undra om andra föräldrar känner samma sak? Jag vill inte lägga energi på att tänka på hemska saker men jag kan liksom inte sluta när det väl börjar. Blir det bättre med tiden eller måste jag helt enkelt vänja mig vid det här? Som det är nu förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa honom ur sikte utan sällskap av någon som jag känner. Och hur ska jag kunna behärska mig när någon gör honom illa? För även om jag utgår ifrån att inget riktigt hemskt någonsin kommer att hända honom kommer han ju att bli sårad genom livet. Det kan vara en vän som han bråkar med eller så får han sitt hjärta krossat av någon han älskar. Hur motstår man då lusten att göra illa den person som har sårat ens barn?

Jag skulle göra vadsomhelst närsomhelst hursomhelst för Willem. Han är min mening med livet och jag är så glad över att just han kom till just mig. Men det är ovant att känna ett så starkt behov av att beskydda någon från alla faror därute. Jag antar att det helt enkelt kommer med jobbet. Tack och lov är det ju även mitt jobb att visa honom allt fantastiskt som finns och lära honom att älska andra så som jag älskar honom.

Hej!

Bebisen sover och jag har tagit steget att starta en blogg.

Vem jag är, vem bebisen är och varför jag har valt att börja blogga ska jag självklart berätta mer om. Men först vill jag bara poängtera att jag aldrig har bloggat tidigare så den tekniska biten har jag inte kläm på. Därför är min blogg inte supersnygg än och jag vet inte riktigt när den kan tänkas bli det. Så jag hoppas att innehållet väger över det yttre.

Så vilka är vi?

Om vi börjar med mig så kan jag berätta att jag är 25 år, bor i Stockholm och är mamma till världens vackraste bebis. Herregud, jag är inte helt van vid att presentera mig själv som mamma än. Mamma. Hm, jag kan fortfarande inte riktigt identifiera mig själv med ordet (även om jag är helt på det klara att den där lilla killen som sover inne sovrummet verkligen är min son.) Självklart är jag överlycklig för att han är min, men som sagt är jag ovan. Sonen är född i november 2011 så just nu är han ca 4.5 månader gammal. Jag vet att jag är partisk men han är faktiskt fullkomligt underbar! Gladare unge får man leta efter och han är så söt att jag ibland får hålla i mig själv så att jag inte kramar honom lite för hårt eller faktiskt råkar bita honom. Jag kommer självklart att lägga upp bilder så att ni får se själva:)

Anledningen till varför jag startar den här bloggen är att jag vill ha livet med Willem nedskrivet. Även om han bara har funnits i 4.5 mån (och en graviditet) så märker jag att jag redan börjar glömma saker. Och det gör mig panikslagen för jag vill minnas varje liten detalj. Jag skulle ju kunna skriva en privat dagbok men tänker att det kanske finns andra ensamstående mammor eller gravida som tycker att det är schysst att läsa och känna igen sig. För satan vad jag hade behövt läsa om någon som var ensamstående och fick det att funka när jag insåg att jag skulle bli det. Eller rättare sagt, satan vad jag fortfarande behöver göra det.

Hursomhelst så hoppas jag att jag lyckas vara duktig och skriva mycket så att det verkligen blir den minnesbank som jag hoppas att det ska bli. Och det vore ju roligt om det är någon som vill läsa den.

Ha en fin kväll.

/E.