Willem och Jag

Det började med att han vaknade varannan timme hela natten igenom vilket gjorde att jag kände mig allt annat än utvilad när det var dags att gå upp kl 06.30. Jag är fortfarande sjuk (jag vet att jag tjatar) men det är så utmattande! Det var världens finaste väder på förmiddagen men jag orkade inte ta den där långpromenaden som jag hade velat. Dessutom hade jag tvättstugan och jag var helt enkelt tvungen att tvätta. Så när klockan var åtta på kvällen och jag hade hämtat den sista tvätten och stod och lagade middag var jag helt slut. Självklart vaknade Willem precis innan middagen var klar så då var det bara att gå in i sovrummet och trösta ledsen bebis istället för att äta maten som jag ändå inte känner någon smak av.

Då i det ögonblicket saknade jag tiden innan jag blev mamma. Jag tänkte i några sekunder på hur mina lördagskvällar oftast såg ut innan graviditet och bebis. Sen tänkte jag i några längre sekunder på hur det var att vara sjuk utan att ha en bebis att ta hand om.

Självklart slår det dåliga samvetet till snabbare än det tar att drömma sig bort till den där pre-bebistiden. Men jag tror att man bara måste bestämma att det är okej att längta efter att få vara själv ibland. Speciellt om man bor ensam med sin bebis.

Hursomhelst, imorgon är en annan dag och då börjar vi om igen. Förhoppningsvis sover gosungen lite bättre inatt och jag har en sovmorgon att se fram emot imorgon.

/E