Willem och Jag

 

Nuförtiden är det Imse vimse spindel som är favoritlåten för han har lärt sig alla rörelserna. Fast han kan inte riktigt göra den där när spindeln klättrar utan då snurrar han runt händerna som en magdansös typ. Oftast startar vi dagen med lite sång och ibland är det på hans initiativ, då dör jag sötdöden hundra gånger om. Men musik generellt är en riktig hit (!) och de få gånger vi inte har musik på här hemma så ställer han sig vid högtalarna för att jag ska sätta på något. Han älskar Mumford & Sons senaste skiva Babel och Of monster and men går också hem. (Eller så är det jag som är hooked och han gillar läget.) Hur som helst så kan han lätt stå där vid högtalarna och lyssna och dansa i 20 min utan avbrott, vilket inte bara är gulligt utan även världens bästa barnvakt när jag behöver ladda en diskmaskin eller ringa ett telefonsamtal.

 

Ett nytt cirkustrick är att han kan ta av och sätta på delarna på sin Brioclown. Ni vet, en sån där klassisk i trä med ringar i olika storlekar som man trär på en pinne. Men det är fortfarande roligast att äta på delarna så jag hittar dem lite varstans i lägenheten... Att plocka i och ur saker är också himla spännande nuförtiden. Gärna strumplådan vilket gör att det för det mesta ligger ca 20 st små bebisstrumpor på golvet i sovrummet. Men en av favoritsysselsättningarna (förutom att lyssna på musik och bada) är helt klart att tända och släcka lampor. Det kan vi roa oss med typ hur länge som helst, en riktig klassiker efter vad jag har förstått!

 

Det mest imponerande är nog ändå att han har lärt sig att sätta på teven. Och nej, det beror inte på att jag låter honom titta på den  (förutom ibland om jag tittar på något och han envisas eller om han är motvillig till att bli påklädd. All is fair in love and war som man säger.) Men däremot så får han leka med kontrollerna och det är ju roligt. Jag brukar ge honom den svarta som går till boxern men han föredrar (och lyckas alltid hitta) den gråa som går till själva teven. Sen vänder han sig emot apparaten och riktar kontrollen ditåt. Han har dock inte fattat vilken knapp man ska trycka på men hans metod att bita på alla samtidigt fungerar förvånansvärt bra.

 

Han går inte helt själv än utan behöver fortfarande hålla i sig i möbler, väggen eller i min hand. Men han kan stå själv allt längre så jag tror nog inte att första steget är så långt borta. Eller så kommer han att fortsätta hålla i sig i några månader till, det märker vi. Sånt där kommer ju när det kommer och det är ingen stress.

 

En annan rolig grej är att han förstår mer och mer av det jag säger. Exempelvis så brukar jag alltid säga "vem kommer nu?" när någon ska komma hem till oss och nu har han börjat vända sig emot dörren när jag säger det. Han förstår också bland annat om jag säger "titta där" eller "kan mamma få den?". Vad gäller ord ifrån honom är det fortfarande "titta" och "mamma" som kommer mer och mer i rätt sammanhang. Däremot så har han inte fattat "var är mamma?" utan då blir han förvirrad och verkar tro att jag är en lampa eftersom han pekar (med stor glädje) upp i taket.

 

Ja ni märker ju att det händer grejer hela tiden och att jag är stolt som en tupp. Det är lustigt att minsta lilla framsteg blir lika stort som om han plötsligt skulle lära sig multiplikationstabellen. Men det är väl så det är att vara mamma, allt räknas och är värt en medalj. Vilken lyx egentligen att få känna en sån glädje inför en annan människa. Och lite tur med tanke på att Willem är i behov av en del pluspoäng eftersom nätterna fortfarande är rätt tunga.   

   

 Jag kollade igenom mammi/mormors mobilkamera och kunde konstatera att den, precis som min, har drabbats av Willemsyndromet. Det vill säga typ 2000 bilder på den lilla guldklimpen, gärna 10-15 likadana ifrån samma tillfälle. Hur som helst så fanns det väldigt många fina på honom och på oss så jag lånade dem. Enjoy!