Willem och Jag

Sedan Willem kom in i rutiner gällande mat och sömn har jag blivit en smula autistisk när det gäller dessa. När det går som på räls i ett par dagar blir jag sjukt tillfredställd. Men när något inträffar som ruckar på dem får jag typ ångest. Eller nej, ångest är ett för starkt ord i det här sammanhanget men jag får en liten klump i magen.

Innan jag fick barn visste jag av erfarenheter som barnvakt och jobb på dagis att ungar gillar när saker sker på samma tid varje dag. Men jag förstod inte helt vikten av det. Självklart kan man väl vara flexibel ibland, hur noga kan det vara?! Nu vet jag bättre. Rutiner betyder allt, i alla fall när det gäller min unge. Visst kan vi rucka på dem en eller max två dagar i rad just för att vi normalt sett har ett inrutat schema. Men efter det börjar saker att spåra ur. Och det är just den där urspårningen som gör att jag tar det på så stort allvar. (Naturligtvis gör vi saker på dagarna och det spelar exempelvis ingen roll var han äter sin lunch, bara han gör det ungefär vid lunchtid + - någon kvart.)

Willem har ju varit krasslig ett tag nu och idag var första dagen som han åt något annat än välling på flera dagar. Och han har inte velat ha välling på samma tider som han normalt sett äter så det har varit lite krångligt. Sömnen har dessutom varit lite knas med men det har ändå funkat hyffsat fram tills i förrgår. Han somnade alldeles för sent på kvällen vilket gjorde att han vaknade senare på morgonen efter. Sovmorgon i all ära men problemet kom när det var dags för sovstunden på dagen för då var han inte trött. Sen blev han från en sekund till nästa övertrött och det tog en evighet att få det ledsna barnet att somna. Sen somnade han för sent på kvällen och idag var det samma visa… Tack o lov fick jag honom att somna i tid ikväll så förhoppningsvis kommer vi tillbaka på rätt spår imorgon.

Han har dessutom ifrån ingenstans kommit på att spjälsängen är otroligt obehaglig att sova i. Förut kunde han somna i den om jag buffade honom i rumpan och sjöng (om han var trött) men det är bara att glömma nu. Det går inte ens att lägga ner honom där efter att han har somnat i famnen för då vaknar han och är hur ledsen som helst. Oavsett hur länge han har sovit i famnen innan, märk väl.

Jag lyfter ju ändå över honom i min säng på natten när han vaknar efter att jag har gått och lagt mig vilket jag bara tycker är mysigt. Nära är bra liksom. Däremot är jag inte helt bekväm med att han ska ligga i min säng när jag inte är där för golvet är himla hårt om han ramlar ner på det. Men nu har jag ställt spjälsängen längs med den så att han inte kan ramla ner åt det hållet och han hinner knappast krypa til fotändan innan jag hör honom.  Problem solved!

Jag trodde inte att det här med tider skulle spela så stor roll för mig under den här ”lediga” perioden av mitt liv. Men det gör det tydligen, man lär sig något nytt varje dag kan vi konstatera.