Willem och Jag

En blogg om livet som singelmamma till världens vackraste vilde.

Saknar.

Kategori: Tankar och Känslor

Hela veckan har jag sett fram emot den dos av egentid som jag får ikväll i och med att Willem ska sova hos sin pappa. Tänk vad skönt att få njuta av lugnet i en tyst lägenhet och få en god (hel) natts sömn utan att bli sparkad på i sängen. Dessutom sovmorgon imorgon och hela dagen på mig att städa och kanske träffa en kompis för en fika. Lyx! Först tänkte jag hitta på något kul ikväll, det är ju trots allt lördag. Men så insåg jag att vila är vad jag behöver. Att titta lite på tv och äta godis typ. Somna tidigt, sova länge.

I eftermiddags kom hans pappa för att hämta honom. Jag inledde med att gnälla för att han inte var tillräckligt glad över att se Willem. Att han inte kramades tllräckligt mycket, inte tillräckligt länge. Som tur var insåg jag att det inte var hans brist på entusiasm som var problemet och kunde be om ursäkt (för självklart fanns den och lyckan över att se Willem där!) Problemet var den där jäkla separationsångesten som kickade in hos mig. Vi satt och snackade ett tag och när det blev dags att gå var det jag som klädde på Willem. Under tiden berättade jag för hans pappa hur man ska klä på och visade hur vantarna måste sitta för att det inte ska dra in kall luft. Som om han aldrig har klätt på honom förut eller inte kan tänka logiskt.  Jag vet ju att de har det bra tillsammans och att Willem blir jättefint omhändertagen. Men ändå sätter kontrollbehovet in, kanske som ett sätt för mig att ”hantera” det jobbiga i att skiljas ifrån min unge.

Willem vinkade glatt till mig när de gick. Jag log och vinkade tillbaka och sa att de skulle ha det så mysigt och att vi ses imorgon. Nu sitter jag i min lugna och tysta lägenhet men det känns inte så härligt utan mest sorgset. Det viktigaste fattas ju här hemma. Det här är första gången som jag är ifrån Willem utan anledning. Eller, det finns ju en anledning och det är att han från och med nu ska sova sin pappa varannan lördag. (Vilket naturligtvis är bra för oss alla tre men framförallt för Willem.) Men ikväll är det ingen fest, bio eller middag som gör att det känns skönt för mig att vara barnledig. Som gör att jag kan känna hur välbehövligt det är att inte behöva ta hand om Willem en stund.  Ikväll är det bara jag, lugnet och värken i mammahjärtat.

Och den förbannade tystnaden såklart.      

Mammamaffian – klubben för Godmothers.

Kategori: Tankar och Känslor

För någon vecka sedan läste jag ett inlägg i Anitha Schulmans blogg där hon skrev om vaginal förlossning vs kejsarsnitt och om amning vs ersättning. Inte helt otippat skapade detta inlägg en storm av ja- och nejsägare för respektive alternativ bland kommentarerna. Självklart togs riskerna med vaginala förlossningar upp som kontrades med hur allvarliga bukoperationer är och riskerna med snitt. Någon skrev om hur nyttig bröstmjölken är och någon annan om hur välutvecklad och bra ersättningen är nuförtiden.

Poängen med det här inlägget är inte att jag vill ge mig in i dessa två debatter. Jag gjorde som jag gjorde med Willem men jag har ingen aning om det kommer bli likadant om jag får fler barn. Jag som bara behövde sy två stygn efter min vaginala förlossning och ändå inte satt ner på två veckor kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att drabbas av en sfinkterruptur. (Man spricker hela vägen och det är en inte så vanlig men förekommande komplikation som i värsta fall kan ge allvarliga och bestående men.) Jag kan dock föreställa mig att man inte blir så sugen på att föda barn vaginalt igen. Men tack vare att min förlossning var en väldigt bra upplevelse så skulle jag gärna föda så igen om jag får välja. Kejsarsnitt har jag ju ingen erfarenhet av (förutom att jag själv räddades när jag föddes tack vare ett blixtsnabbt katastrofsnitt). Men jag har genomgått en blindtarmsoperation och kan skriva under på att bukoperationer inte är en walk in the park. Däremot är det ju fullkomligt fantastiskt att mammor och barn kan räddas idag tack vare snitten och att kvinnor med förlossningsskräck har ett alternativ. Och jag vet flera som har fött med snitt som absolut vill göra det igen med nästa barn.

Med andra ord så förstår jag att man argumenterar för sitt sätt att se på saken och jag har inga problem med att dessa ämnen (och andra) i sig diskuteras. Självklart ska alla få uttrycka sin åsikt och diskussioner generellt är bra eftersom det kan leda till eftertanke, utvärdering och förhoppningsvis förbättring. Men jag har funderat lite över varför det blir så otroligt infekterat så fort ämnen som har med graviditet och barn att göra tas upp. För ofta när jag läser bland kommentarerna i olika mammabloggar eller de få gånger jag har tittat in bland trådarna på familjeliv.se så blir jag mörkrädd. Medlemmarna i mammamaffian (och de är många) är så otroligt aggressiva och dömande emot varandra. Alltså, de får ju rassarna i SD att framstå som pålästa och sympatiska debattörer vilket säger en hel del…

Exempelvis så var det någon som skrev i sin kommentar under Anithas inlägg att hon minsann inte dömde de som ammade men att hon inte fattade varför de tvingade sig själva till att sitta och lida. Hm, inte dömande? Jo faktiskt, en smula. En annan radade upp ingredienserna i en av de ersättningar som finns på marknaden och avslutade med att konstatera att det minsann inte är organiskt. Och det vet vi ju att saker som inte är organiska inte är så bra... Ett annat vanligt argument för amning är ju det här med anknytningen. Fast vi vet att det går precis lika bra att knyta an till ett barn som flaskmatas. (Men oasvett fakta så tar det ganska hårt på vilken mamma som helst att få höra att hon inte tar anknytningen på allvar.)

Hur kommer det sig att just barn är ett sånt ämne där det plötsligt blir okej att gå till personangrepp? Vem bestämde att det är legitimt att såga någon vid fotknölarna för att den personen valde på ett annat sätt? Speciellt amningsdebatten är ju helt sjuk! Vad hände med att alla gör det som känns bäst för dem och deras bebis? Nej, när det handlar om hur vi matar våra bebisar är det okej att typ likställa de olika valen vid barnmisshandel. Jag vet att mammor som flaskmatar ofta har känt sig väldigt kränkta, både ifrån mödravård och bvc samt andra mammor. Jag tror och hoppas att det har blivit bättre de senaste åren, men självklart finns det fortfarande dåliga upplevelser. Tyvärr måste jag säga att i de här forumena är de som flaskmatar ruggigt bra på att kränka de med. Tråkigt.

Jag tror att det beror på att vi styrs av våra känslor i vårt föräldraskap. Vi kan läsa, googla, diskutera och kolla på TV-dokumenterer men till synes och sist är det magkänslan och kärleken som är grunden för besluten om våra egna barn. En annan stark beståndsdel i att vara mamma är det dåliga samvetet som vi ofta får tampas med. För att man längtar bort till något annat, för att man faktiskt tar sig tiden till att göra något annat, för att man bara var i parken i 15 min, för att man inte lagar sin egna barnmat etc etc etc. Till råga på allt utrustas vi med en beskyddarinstinkt som inte är att leka med. Alla de här starka känslorna som vi känner inför våra barn har säkert en mycket praktisk funktion rent biologiskt, för om inte de höll i oss hade vi nog dragit för längesen. Så jobbigt kan det vara att vara småbarnsförälder ibland. (Det är även de här känslorna som får oss att vilja skriva ett löp varje gång vår unge lär sig ett nytt trick. Och som får hjärtat att nästan sprängas när bebben skrattar.) Men en annan bieffekt är att allt som har med barn och föräldraskap att göra blir väldigt personligt.

Sen har vi det som vi tror är så himla viktigt när det gäller att vara mamma. Att göra rätt. Jag har skrivit om det förut och är fullkomligt övertygad om att en av de största rädslorna som finns hos oss föräldrar är att råka göra ett felaktigt val när det gäller våra avkommor. Självklart kommer vi att titta tillbaka på vårt föräldraskap och se hur mycket som helst som vi hade kunnat göra bättre och annorlunda. För det är omöjligt att kunna göra allt rätt hela tiden! Men det är väldigt lätt att ibland tro att man kan det och börja nojja över om ungen kommer att få sociala problem på grund av att den vanliga vällingsorten var slut i affären. Eller vad det kommer att göra med bebben att få hänga med mormor ett par timmar. Eller om barnet blir otryggt av att börja på dagis tidigt. Eller om barnet får svårt att skaffa kompisar om hen får vara hemma länge. Jag kommer ihåg när Willem var nyfödd och jag insåg att kuddarna som jag hade köpt till honom på Ikea var till barn från 1 år. Jag började gråta och fullkomligt övertygad om att han skulle få nackskador av dem åkte jag till Barnens hus och köpte en ny från 0 månader. Rationellt? Nej! Normalt beteende som nybliven mamma? Ja!

Jag gissar att det är kontentan av att utgå ifrån sin magkänsla, att vilja göra rätt och beskyddarinstinkten kryddat med alla övriga känslor som tar fram den där dåliga argumentationstekniken. För det känns som att mammorna (nej, jag räknar faktiskt inte in mig själv här) gör diskussionerna till en tävling om vem som har rätt. Om då Anna väljer att amma sitt barn så vill ju inte hon tänka tanken att hon gjorde fel val. Hon känner antagligen en överygelse i sitt hjärta att det är rätt för henne och hennes bebis. Precis så känner även Karin som inte vill amma och därför väljer ett ångestfritt alternativ genom att ge sin bebbe ersättning. Och så har vi Lisa som vill amma men av någon anledning så fungerar det inte. Hon mår kanske dåligt över det och vet inte vad hon ska tycka, varken om sig själv eller om andra. För på grund av alla knasiga kommentarer så tror hon att hon är en dålig mamma som inte kan ge sitt barn bröstmjölk.

Om diskussionerna enbart var ur ett perspektiv där alla berättade om sina erfarenheter så hade det var en sak. Men problemet blir när man utgår ifrån sin egen erfarenhet som den enda sanningen och klankar ner på dem som inte har gjort på samma sätt. Som om man tror att om man inte får alla andra att erkänna ens sanning som den enda rätta så betyder det att man har fel. Man behöver en yttre bekräftelse på att man är en bra mamma. Inget konstigt med det, alla behöver få höra av andra att de gör ett bra jobb. Men att trycka ner andra för att få höra det känns som en dålig (härskar)teknik . Ja, det kan uppstå komplikationer med en vaginal förlossning såväl som med ett snitt. Men det betyder inte att en person är knäpp för att hon väljer det ena eller det andra. Och det betyder inte heller att det inte finns en massa bra erfarenheter av de båda olika alternativen.

I dessa forum blir plötsligt alla experter på barn och vet minsann bäst för den och den forskningen säger det och det. Och klassikern ”det funkade ju på min unge!” blir bevismaterialet. Jag skulle aldrig kalla mig själv för en barnexpert. Däremot är jag en Willem-expert och en Evelina-expert och när det gäller vad som är bäst för oss två så vet jag för det mesta det. Men ibland vet jag inte det och då söker jag svar på mina frågor vilket blir svårt att få när jag läser att jag är dum i huvudet oavsett hur jag väljer att göra.

Nu när jag tänker på det så kommer jag ihåg hur jag har varit under de här 11 månaderna och framförallt under det första halvåret. Exempelvis hur jag försvarade det här med samsovning när någon påpekade hur svårt det skulle bli att ”vänja” Willem vid sin egen säng sen och att vi båda skulle sova bättre i varsin säng. Det var ju uppenbart (för mig alltså) att Willem sov bäst i min säng och att det var mycket enklare eftersom det ibland knappt hann gå en timme mellan matningarna. Oj, vad jag var noga med att tala om det.

Jag har inte härjat inne på andras bloggar och i föräldraforum men jag har, inför mig själv och andra i min närhet, berättat varför mina val är bra. Jag hoppas att jag inte har kränkt någon på vägen för jag har faktiskt tänkt på att undvika det. Men i och med att det är så otroligt känslosamt att bli mamma kan jag tänka mig att är lätt att gå till attack när ämnen som ligger en så nära diskuteras. Anfall är bästa försvar, typ.

Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut inte att det är okej att uttrycka sig så som många gör och jag säger inte att det här med känslorna är en ursäkt. Men det kanske är en förklaring. Jag är övertygad om att alla diskussioner kan föras på ett vettigt och respektfullt sätt och att alla vinner på det när det görs.  Vi sitter ju i samma båt oavsett om vi väljer att använda sömnmetoder eller inte. Och i de fall där vi pratar om saker på ett bra sätt så hjälper det ju så otroligt mycket! (För bra diskussioner finns ju givetvis också, både på internet och IRL.) Det är ovärderligt med tips ifrån andra i samma situation, faktiskt oavsett om de fungerar eller inte, för det blir ju en bekräftelse på att någon ser hur jag har det. Jag hade aldrig klarat det här (snart) första året utan andra nyblivna mammor att läsa om och prata med. Mina vänner som ännu inte har barn hade nog inte heller klarat det om jag ska vara ärlig. För tack vare att jag har kunnat ventilera mig på annat håll så har jag i alla fall ibland lyckats prata om och lyssna på saker som inte har med barn att göra. (Ni har verkligen varit helt fenomenala som har kunnat uppvisa ett intresse för min unge och mammaroll. När det är er tur ska jag göra allt jag kan för att betala tillbaka!)

En annan sak som jag har skrivit om förut är att vi mammor ska vara snälla emot oss själva. Och det ska vi, men vi ska också vara snälla emot varandra. Stötta och peppa, lyssna och uppmuntra. Försöka att se de här diskussionerna som en möjlighet till att just ventliera och kanske lära sig eller någon annan något nytt. Att kränka varandra och öka på det dåliga samvetet eller känslan av att göra fel är inte en bra idé. Bara för att jag ger Willem mild fullkornsvälling och någon annan ger sitt barn majsvälling så betyder inte det att någon av oss är bättre eller sämre. Det betyder bara att vi och våra barn är olika. Men oavsett olikheter så är ungarna älskade precis lika mycket. Och i slutet av dagen är det ändå just kärleken som är det viktigaste.

 

 

Karma.

Kategori: Tankar och Känslor

Alltså, jag måste ha varit en freaking superhjälte i mitt förra liv.
Det blir alldeles uppenbart när jag kollar på min unge som jag får vara mamma till.
 
 
 

Men det heter ju föräldraLEDIG.

Kategori: Tankar och Känslor

När man är gravid är det ju väldigt svårt att föreställa sig hur livet kommer att se ut när bebisen väl har kommit. Därför tror jag att det är ganska vanligt att man gör upp en massa planer på allt man ska göra under den kommande föräldraledigheten. Kanske tänker man att ska "passa på" att göra om hemma, lära sig ett nytt språk, ta upp det där med målning igen eller bara gå en massa långa promenader. Självklart ska man bjuda alla gäster på härligt hembakat fika och vad skönt att äntligen hinna med tvätten och städningen ordentligt. 
 
Jag var dock inte alls sådär under min graviditet. För mig var det självklart att de 3 första månaderna bara skulle handla om att hinna med Willem. För det är ju otroligt vad mycket tid en liten nyfödd bebis tar! Visst, bebisar sover en hel del men många vill bara göra det i famnen. Och de äter väldigt ofta. Helt sjukt ofta faktiskt. Därtill är det mycket bajs och kräks att ta hand om. För att inte tala om all vaggning när bebben har gaser i magen eller bara gråter för att man inte riktigt har lärt sig att tyda alla signaler än. Sist men inte minst ska vi komma ihåg att kroppen är rätt paj efter en förlossning och att man behöver vila upp sig. Runt vecka 20 släppte jag därför alla krav på mig själv och förberedde mig på känna mig stolt över att lyckas ställa in disken i diskmaskinen.
 
Eh, å andra sidan kanske inte...
 
Häromdagen hade jag besök av Jenny som påminde mig om att det där är inget annat än en fet efterkonstruktion. Jag hade visst, som alla andra, planer som både var storslagna och fullkomligt orealistiska. (Jag har ännu inte lyckats glömma bort att det var sjukt jobbigt att vara gravid, men det där med planerna är tydligen bortsuddat på ett väldigt effektivt sätt.) 
 
I flera år har jag haft en dröm om att studera på Stockholms Dramatiska Högskola (tidigare Dramatiska Institutet D.I.) Planen, sedan länge, var att söka till deras utbildning inom Filmproduktion för att bli producent. De tar bara in nya (och få) studenter vartannat år så jag hade siktet inställt på att börja plugga hösten 2012. Men under förra hösten så insåg jag att det är det kreativa som lockar, snarare än det ekonomiska och juridiska, så jag tänkte om och ville hellre gå regilinjen. (Det är sjukt svårt att komma in men om man inte söker är det ännu svårare... eller nåt.) Jag läste på deras hemsida om antagningsprocessen och kände mig peppad! Ett av antagningsproverna var att göra en kortfilm på temat "En ovanlig dag i en vanlig människas liv."
 
Gravid och förvirrad fick jag då en riktig snilleblixt. Jag skulle naturligtvis göra en film om bebisens första dag i livet. Det om något är ju precis vad uppgiften handlade om. Ambitiös som jag är tänkte jag verkligen filma just den första dagen (inget fejk här inte) men skippa förlossningen och börja ifrån att han kom upp på mitt bröst typ. Till och med jag insåg att jag inte skulle kunna filma själv och först bollade jag lite med idén att låta någon av dem som jag känner som är duktiga på sånt göra det. Det händer att folk hyr in fotografer för att göra de här kortfilmerna så ribban ligger rätt högt om man säger så. Fast vid närmare eftertanke kändes det ju inte toppen att ha en utomstående person med på förlossningen (tack till mig för det beslutet!)  Så istället skulle Willems pappa få äran att agera fotograf för ändamålet.
 
Filmen skulle in till D.I i början av januari och  Willem var beräknad till den 1a december. Det innebar att jag skulle ha mellan 2 veckor till en månad på mig att klippa och färdigställa filmen. Självklart har jag aldrig klippt en film och även om jag har hört andra tänka innehåll på diverse TV-redaktioner och reklamfilmer som jag har jobbat på har jag aldrig haft den rollen själv. Inget av detta kändes dock som ett hinder, snarare som roliga utmaningar. Så pepp som jag var skulle det inte bli svårt att hitta motivationen och bebisar sover ju ändå så mycket i början.
 
Jag pendlade mellan att filmen skulle vara ur bebisens perspektiv eller ur mitt eget. Temat funkade ju hursomhelst och även om det kanske skulle bli lite snyggare och smartare att låta tittarna se det ur bebisens ögon så är ju en liten nyföding ett säkert kort för att beröra. Bright Eyes låt "First day of my life" skulle rulla i bakgrunden och i tanken skissade jag ofta på storyboardet innan jag skulle sova.
 
Det gick så långt att jag i förlossningsrummet, efter att epiduralen kickat in märk väl, tvingade Willems pappa att filma klippbilder. Jag stod där på knä och pekade med hela handen som en liten general (eller regissör om man så vill) och Jon gjorde vad han kunde. (Mycket smart att inte börja ifrågasätta mig utan bara vara tyst och lyda.)  Sedan satte krystvärkarna igång och plötsligt kändes inte D.I så viktigt längre. Faktum är att jag bara brydde mig om att överleva, vilket där och då inte kändes som en självklarhet.
 
Willem kom ut och filmen var fortfarande som bortblåst ur mitt huvud. Jag var fullt upptagen med att försöka förstå att den där blåa saken var mitt barn och acceptera att barnmorskan behövde göra det där som tydligen görs efter att ett barn har kommit ut ur en. Efter ett tag kom jag ihåg filmen igen och tänkte "ajdå, hur gör vi nu?" Kanske kunde vi filma den första bilturen hem från BB eller helt enkelt fejka och filma hemma istället? Men någonstans emellan hormonduschar, såriga bröstvårtor och världens godaste bebisdoft släppte jag tanken om att bli regissör. I alla fall tanken om att starta den resan på D.I hösten 2012.
 
Jag tänker att det säkert finns en poäng i att vi planerar dessa stordåd när vi  förbereder oss inför att bli mamma. Kanske beror det på att det hela är så ogreppbart att vi måste göra det lite lättare att förhålla oss till. Eller så skulle vi inte skaffa några barn om vi på riktigt visste hur det här första året är. (Ja, det är fullkomligt underbart men också ganska väldigt jobbigt.)
 
Så, till dig fina blivande mamma. Planera och sätt upp alla mål du vill. Bry dig inte när någon säger "jaja, det där kommer du aldrig att hinna med när bebisen kommer." Om nervositeten för det som komma skall kan lindras av att göra listor eller att googla skolor är det bara att köra på. Men sen när guldklimpen är levererad så kanske du sitter där och undrar hur fan du tänkte. Du kanske sitter där och tror att alla andra mammor lyckas lära sig ryska, baka bullar och tar det här nya mammalivet med en klackspark. Om det skulle hända så ska du ta ett djupt andetag. Det är då du ska komma ihåg att det är helt normalt att inte orka/hinna/vilja göra något annat än att fokusera på bebisen. Bara att ta sig till affären eller lyckas tvätta håret kan faktiskt likställas med hjältedåd under den där första tiden. Du ska ju lära känna en helt ny liten person som varken talar språket eller kommer med en instruktionsbok. Dessutom ska du landa i att plötsligt vara ytterst ansvarig för en annan människa och vänja dig vid alla känslor som kommer med det.
 
Huvudsaken är väl att lyssna på och vara snäll emot dig själv. Att släppa all prestige för ingen kan veta hur det är för just dig att bli mamma. Att acceptera och se fram emot att livet och kanske du själv förändras när bebisen kommer. Att komma ihåg att när du är redo kommer dagen då du återigen kan fokusera på enbart dig själv, om så bara för en liten stund. För nu sitter jag plötsligt här igen. Framför google och olika spännande skolalternativ. Den här gången kommer jag att söka in på riktigt och om allt går som det ska börjar jag min resa mot ett nytt yrkesval våren 2013. Och jag är så jäkla pepp! Faktiskt på ett helt realistiskt och genomförbart sätt den här gången.  
 
 
 
 
  

Väck inte den björn som sover.

Kategori: Tankar och Känslor

Det finns ett bergsäkert sätt för att väcka Willem på kvällen när han egentligen har somnat för natten. Glöm huligantutor och discomusik på hög volym. Fyrverkerier och blåsorkestrar är ingenting jämfört med detta tillvägagångssätt.
 
Precis när han har somnat så är jag alltid lite på helspänn eftersom det ju hör till vanligheterna att han vaknar igen. Men när han har sovit ett tag, ca 1 timme, börjar jag långsamt att slappna av. Man vet aldrig, det kan ju vara första gången som han sover hela natten igenom...Så går klockan och plötsligt har han sovit ännu lite längre och jag myser ner mig ordentligt i soffan. 
 
Och det är då det händer. Att jag aldrig lär mig. Det är då jag tänker den där förbjudna meningen. Jinxarnas jinx.    
 
"Men nu har han ju ändå sovit ganska länge, vad skönt."
 
Och som på en signal hörs det genast ljud inifrån sovrummet. Kanske en grymtning eller ett litet gnäll som ändå väcker ett hopp i mig om att han inte ska vakna på riktigt. Men för det mesta hör jag begynnelsen till ett gråt och då vet jag att det är kört. Då är det bara att gå in och vagga, sjunga och natta om.
 
Det slår liksom aldrig fel. Det är helt sjukt och väldigt frustrerande. Själva omnattningen i sig är väl inte det värsta för han somnar ju för det mesta om väldigt snabbt. (Även om det är tråkigt att aldrig få se ett helt TV-program eller både hinna laga OCH äta middagen utan avbrott.) Nej, det värsta är att jag inte kan låta bli att tänka de där orden. Hur svårt kan det vara? Är det möjligt att ha Tourettes endast i tankarna?
 
Och ja, jag förstår vad ni undrar nu. Och mitt svar på frågan är givetvis ja.
I samma stund som jag skrev klart stycket ovan vaknade Willem till vilket betyder att detta tydligen även gäller i skrift. 
 
Jag tror att absurt är ordet ni söker.
 
 
  
  
 
 
 
 
 
 
 

I carry your heart.

Kategori: Tankar och Känslor

I carry your heart with me (I carry it in
my heart) I am never without it (anywhere
I go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)

I fear
no fate (for you are my fate, my sweet) I want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

I carry your heart (I carry it in my heart)
 
E.E Cummings.
 


 

Den enes nöd är den andres bröd.

Kategori: Tankar och Känslor

Alla som har barn vet att det här med blöjor är en rätt dyr  historia. Förlåt fel av mig, orimligt dyr ska det naturligtvis stå. Tyvärr är det ju bara att betala och se glad ut för nej, tygblöjor är inte ett alternativ för mig om det nu var någon som undrade.
 
Dels så finns de där vanliga blöjorna som man knäpper på framsidan och så har vi Royce Rollsen, även kallade för "Up & Go." Fram tills för ett par veckor sedan köpte jag de vanliga med resonemanget att "det knappast är så jobbigt att knäppa en blöja att det är värt att betala typ dubbelt så mycket för att slippa."
 
Jag menar, nog för att jag köper barnmatsburkar men någon måtta får det ändå vara.
 
Tji fick jag ännu en gång. För plötsligt kom Willem på att det här med blöjbyten inte är så roligt som han kanske trodde ifrån början. Tyvärr är han ännu inte tillräckligt smart för att hajja att om han bara ligger stilla och samarbetar så går det hela mycket snabbare. (Jag är faktiskt hur snabb som helst.) Istället sparkar han hårdare än en struts, rullar fortare än en fotboll under VM och tjuter högre än vilken polissirén som helst.
 
Ganska snabbt gick det upp för mig vad poängen med dessa "Up & Go" egentligen är. Det är alltså inte en genväg för lata småbarnsföräldrar (vilket jag borde ha förstått redan innan då lata småbarnsföräldrar helt enkelt inte existerar). Det är ett redskap för att blöjbytet ska kunna genomföras utan en brottningsmatch med Hulken himself.
 
Tyvärr har ju blöjtillverkarna insett att vi föräldrar kan vara rätt så desperata för att få vardagen att gå ihop. Så istället för att ta samma styckpris på alla blöjor, med eller utan kardborrespänne, så gnuggade de händerna i sann Krösus Sork-anda och såg sin chans till att tjäna ännu lite mera pengar. (För tillverkningen kan väl omöjligt bli så mycket dyrare bara för att de sitter ihop på framsidan?!) 
 
Libero har i alla fall varit snälla och tryckt lite olika mönster på sin version och kallar dem för "Special Edition". Om vi nu skulle vilja låtsas att vi betalar extra för att ungarna ska vara lite sötare när de bajsar.
Det är ju trots allt accessoarerna som gör helheten. Eller nåt.
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 

Hjärtsnurp.

Kategori: Tankar och Känslor

Lilla människan som lever runt här hemma.
Han rör sig fram och tillbaka mellan sina lekstationer; dvd-hyllan, soffbordet, under matstolen, högen med leksaker och byrån. Konstant pratandes och ständigt på upptäcksfärd.
Ibland en liten paus för att slänga iväg ett leende eller för en avstickare till förbjuden mark, så som golvlampan eller sladdarna vid teven.
 
Det kniper till sådär plötsligt i mammahjärtat och jag tänker "vilken tur att just du kom till just mig."
 
Tröttheten efter en kackig natt spelar där och då mindre roll. Likaså det faktum att jag varken har hunnit äta frukost eller duscha än.
 
För högsta vinsten var det jag som vann.
 
 
 
 

Några goda råd på vägen.

Kategori: Tankar och Känslor

Några av er har kanske koll på att det finns en kategori här i bloggen som heter "Husmorstips".
Dessa inlägg är skrivna med glimten i ögat vilket jag hoppas att ni förstår . Tanken är att på ett lite roligt sätt dela med mig av några de dråpliga sakerna som det här mammalivet för med sig.
 
Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är en bra idé att dela med sig av sina riktiga tips och tricks. Ni vet, det som kan få det här omtumlande livet som mamma att kännas lite lättare de dagar då det är sådär jäkla svårt och jobbigt. Tvärtom! Jag blir alldeles varm i hjärtat när vi hjälper och peppar varandra! Oavsett om det sker bland kommentarerna på en blogg eller vid busshållsplatsen. Oavsett om man känner varandra sen innan eller aldrig har träffats. Oavsett om det gäller de stora sakerna eller de små detaljerna.
 
Därför tänkte jag nu dela med mig av tre av mina viktigaste livlinor, utöver vännerna och familjen, till dig som är blivande/nybliven mamma:
 
Gravidmassage.
Jag har tidigare skrivit om hur mycket det gjorde för mig under min graviditet. Till dig som bor i Stockholm vill jag gärna tipsa om underbara Åsa.
Åsa Westman, Cert Massageterapeut
[email protected]
0706 – 65 23 45
 
 
Sofia och Therese heter författarna till den i särklass bästa mammabloggen ever. Igenkänningsfaktorn är enorm, humorn är total och värmen når hela vägen ifrån dataskärmen till varje mammahjärta som behöver den. Om du inte redan läser denna blogg rekommenderar jag verkligen att du börjar. Gå till arkivet och börja ifrån start!
 
Bärsjal/bärsele.
Det finns ju hur mycket babytillbehör att köpa som helst! Det mesta klarar man sig faktiskt utan även om det kan vara svårt att tro när man är mitt uppe i att boa inför bebisen ankomst. Men en sak som verkligen kan komma att behövas är en bärsjal/bärsele. (det är väldigt smart att låna en eller köpa begagnat så länge allt är helt.) Efter vad jag har förstått är nämligen risken/chansen stor att du, precis som jag, får en bebis som den första tiden vägrar att vara någon annanstans än i famnen. Dygnet runt. Först och främst vill jag säga att det går över och jag lovar att du återigen kommer att få bajsa utan att hålla i guldklimpen samtidigt. Men under den här perioden är det värt hur mycket som helst att kunna fästa bebisen på magen och få tillbaka sina två händer för en stund.
 
Som avslutning vill jag säga Grattis till dig som har påbörjat ditt livs häftigaste resa. För även om det kan vara tungt ibland så överväger det härliga 1000 gånger om. Din unge kommer att vara det finaste som finns och du kommer att förundras över den där otroliga kärleken som slår till. Bli inte orolig om du inte känner den på en gång, ofta dröjer det en stund. Men den kommer att komma, jag lovar! 
Och då blir faktiskt allt både fullkomligt och alldeles självklart.  
 
 
 
 
  
 
 
  
 
 
  
 

Åh, dessa älskade principer!

Kategori: Tankar och Känslor

 Innan jag fick barn tänkte jag ofta på hur jag skulle och inte skulle agera i olika situationer när bebisen väl kom. (Sen att jag tydligen inte hade koll på 99 % av vad som väntade är en annan historia.)
 
Det här med barnmaten är ett av många exempel på när jag hade klart för mig innan hur det skulle se ut. För mig var det en självklarhet att jag skulle laga Willems mat från scratch när det blev dags för honom att börja äta annat än bröstmjölk. Dels för att veta exakt vad han får i sig och så är det ju sååå mycket billigare. Ha! Det är också ett par moment extra i en redan fullspäckad vardag och dessutom har min lilla avkomma tydligt visat att han föredrar take away.
 
Men det tog en liten stund för mig att finna mig i att jag tydligen är en sån mamma som ger sitt barn färdig burkmat. Jag berättade därför gärna för andra runtomkring att jag planerade att börja laga maten själv så snart han började äta mer (eh?) för, javisst, det är ju sååå mycket billigare som sagt.
 
Men nu har jag resignerat och insett att det blir Hipp och Semper som föder upp mitt barn. (Tillsammans med lite plockmat som han glatt pillar i sig.) Konstigt nog verkar det bara vara jag som såg prestigen i att jag skulle stå där vid spisen och röra i mina storkok. För än har ingen höjt på ögonbrynen när jag inleder Willems matstund med det klickande ljudet ifrån burkens lock. Såvitt jag vet har det inte heller kommit in några anmälningar till Soc gällande att jag inte ger mitt barn ordentlig och hemlagad mat.
 
Ja, vi kan alltså än en gång konstatera att alla sätt är bra utom de dåliga.
 
Ofta när jag går där på Ica och sätter ihop Willems meny (som för det mesta består av pasta med broccoli till lunch och pasta med broccoli till middag) tänker jag på hur det ska bli när han blir äldre. Exempelvis har jag högtidligt lovat mig själv att jag aldrig kommer att använda teven som barnvakt. Jag har även bestämt att jag alltid ska ha järnkoll på vart Willem befinner sig kvällstid när han som tonårsligist hänger med sina tonårsligistiga polare.
 
Om det finns en risk för att även dessa löften kommer att brytas? Absolut inte! Jag menar, det handlar ju om heeelt andra saker... Men om vi ska vara helt ärliga med varandra så kan det nog vara så att det här mönstret kommer att upprepa sig ett gäng gånger under den här resans gång.
 
Det är väl kanske så att det här med principer hör föräldraskapet till. Dels tror jag att det är genom att sätta upp dessa regler inför oss själva som vi förbereder oss på det okända som komma skall. Oavsett om vi sedan bryter dem eller inte. Dessutom så är det ju viktigt att vi funderar lite kring hur vi vill vara som föräldrar innan vi hamnar mitt i allt vad det innebär. Kring vissa saker hinner vi säkert ändra oss både en och två gånger i och med att vi märker vad som egentligen funkar och inte. Andra saker blir kanske som vi hade tänkt oss från början. Oavsett så blir det för det mesta bra i slutändan. Även om vi lite längre fram serverar ungarna mamma Scan då och då, trots att vi aldrig skulle göra det...
 
Hur ska det gå nu när Willem ska börja äta mat som är till för bebisar från 8 mån?
Detta är ju trots allt typ den enda sort han äter i dagsläget.
 
 

Det som händer på Internet stannar på Internet.

Kategori: Tankar och Känslor

I det här nya livet som förälder ställs jag ständigt inför val som jag inte visste fanns. En del av dem är hetare potatisar än andra.

När det blev ett faktum att en bebis skulle komma och mina sinnen ställde in sig på rätt frekvens insåg jag hur mycket åsikter (och kunskap) folk egentligen besitter om allt som har med graviditet och barn att göra. I takt med att magen växte och framförallt sedan Willem föddes har det blivit viktigt för mig att själv fundera över vart jag står och hur jag tänker kring stort och smått. (Ja, jag räknar numera alltså in mig själv i begreppet "folk".) 

Jag har aldrig varit så mentalt oengagerad i hur det egentligen står till i vår värld med konflikter, miljöförstöring och herrarnas fotbolls-EM som nu. Däremot researchar, diskuterar och analyserar jag gärna kring anknytning, matintroduktion, utvecklingssprång och annat som tillhör en vardag med bebis. (Bäst att poängtera att jag också pratar om sånt som inte har med barn att göra så att ni inte tror att jag är totalt manisk.) Som förälder idag i vårt samhälle kan man enkelt ta del av forskning, teorier, metoder och andras erfarenheter av allt och lite till. Detta kombinerat med en mentalitet som säger att det mesta funkar och att man ska göra som man själv känner skapar ett behov av att just fundera och ta ställning. 

Vi (ja, nu generaliserar jag) vill så gärna göra rätt när det gäller våra barn och små beslut blir därför stora.

Föräldraskapet består till mycket stor del av känslor och det är därför (tror jag) som det ofta blir så heta debatter kring saker och ting. Ett exempel på det är det här med huruvida det är OK att publicera bilder på sina barn på internet eller inte. En del tycker att det är en självklarhet, andra anser att det är okej när barnen är gamla nog att kunna välja själva och vissa ser det som ett big no no. 

Jag vände och vred ganska mycket på det här innan Willem föddes och även efteråt.
Jag outade aldrig min graviditet på facebook (som många andra gör). Varför jag inte gjorde det i början av graviditeten vet jag egentligen inte. Men i slutet av den handlade det nog mycket om att jag var ledsen och skämdes över att det hade visat sig att jag skulle bli en sån där singelmamma. (Trots allt är det fortfarande norm att åtminstonde vara lycklig kärnfamilj när bebisen föds.)  

Men när Willem väl föddes var jag heller inte säker på om jag ville att det skulle finnas bilder på honom på internet. Jag tror att det dels handlade om att många i min generation blev rätt påverkade av hur man såg på internet när det slog igenom. Vissa vuxna tyckte att det var lite läskigt och vi var i en ålder som gjorde att vi blev rätt varnade av dem. Mer än en gång fick vi höra att det som läggs upp på internet aldrig försvinner.
Men mest så funderade jag över det här med att han kanske borde få välja själv om han vill synas i cyberspace eller inte. 

Första gången som jag la upp en bild på Willem på facebook var på alla hjärtans dag, då var han 3 månader gammal. Jag startade den här bloggen när han var 4 månader gammal. Nu lägger jag upp bilder här, på facebook och på instagram. Den största anledningen till varför jag gör det här är för framtiden. Jag vill minnas och jag hoppas att han ska tycka att det är roligt att kunna läsa om och se hur vi hade det när han var liten. Att jag lägger upp bilder på honom på facebook handlar om att jag är stolt över honom och vill visa upp honom. (Säkert lite kontroversiellt att erkänna det, men så är det.) Instagram är roligt för att det blir vackra bilder. 

Jag har alltså kommit fram till att Willembilder på internet känns okej i min mage.

Det här är ju min dagbok. Jag tycker att det är roligt att människor som kanske inte träffar oss så ofta men vill se hur han växer och utvecklas kan göra det. Och det värmer naturligtvis i mammahjärtat när andra tycker att han är fin. Det enda problemet som jag kan se med att hans bebisbilder finns här är risken för att han av någon anledning ska tycka att det är jobbigt när han blir äldre. Men då får jag från hjärtat be om ursäkt och hoppas att han förstår att jag inte ville honom illa. Så snart han kan berätta själv om han vill eller inte kommer han givetvis att få bestämma det.

Det jag däremot är noga med är att tänka på vad jag skriver om här i bloggen. Jag publicerar bara inlägg om sånt som jag känner att jag vill att han ska kunna läsa om sen. Jag tänker alltid efter en och två gånger innan jag skriver om det som är lite jobbigt med att vara mamma. Inte för att han aldrig ska få veta att det ibland är svårt och tungt att vara förälder. (Tro mig, det ska han.) Men frågan är vilka av dessa situationer som jag känner mig okej med att han kan läsa om på egen hand? En del saker skriver jag inte om för att jag vill kunna välja när och hur det ska berättas för honom. Och så finns det de där sakerna som jag aldrig kommer att skriva om av den enkla anledningen att han inte ska veta om dem. (Satan vad nyfiken det här kommer att göra honom när han sitter där i framtiden och läser den här texten.)

Av alla val som vi föräldrar ges möjlighet till att göra så tror jag att det här är ett av dem som man faktiskt gärna kan tänka över lite. Nämligen vad och hur vi skriver om våra barn på internet. För i motsats till hur internet i begynnelsen var något stort och lite läskigt är det idag mycket större och en naturlig del av oss. Vi delar med oss av vårt innersta och glömmer kanske bort att den här dagboken inte alls är privat utan finns till för allmän beskådan. Eller så är vi helt medvetna om det men tänker kanske inte på att om några år när våra bebisar blir äldre så ingår de i gruppen potentiella läsare.

Men jag vet inte, det kanske bara är jag som överanalyserar detta i min önskan att göra det som är allra bäst för Willem.  Jag vill ju bara välja rätt. Svårt (läs; omöjligt) att alltid lyckas, oavsett om man gör det här för första eller tredje gången. Så det är nog faktiskt bra att ibland kunna bortse ifrån all information och hur alla andra säger och gör. Istället kan man försöka att koncentrera sig på biten att ta ett djupt andetag, luta sig emot sin magkänsla och lita på det där berömda sunda förnuftet. 

Och en sak ska vi komma ihåg innan vi dömmer oss själva och varandra för hur vi väljer i vårt föräldraskap.
Alla föräldrar på hela jorden gör alltid sitt bästa utifrån sina egna och unika förutsättningar.

Omväxling förnöjer... faktiskt inte alls speciellt mycket.

Kategori: Tankar och Känslor

När man kommer hem från BB med sitt lilla mirakel är det här med mat till sig själv ingen prio.
Eller förlåt fel av mig, blir man som jag sinnesjukt amningshungrig är frasen "Jag skulle behöva äta något nu" inget skämt. Men exakt vad den där födan består av spelar mindre roll. 

Sedan kommer insikten om att det är meningen att man ska kunna gå på toa, duscha, diska, laga och äta mat samtidigt som man tar hand om den där lilla bebisen. Att klara denna uppgift känns ungefär lika realisktiskt som att vinna nobellpriset i kemi eller bestiga Mount Everest en vecka efter förlossningen.

Då tackar man sin lyckliga stjärna för:
1. Snälla vännerna och familjen som tar med sig mat när de kommer på besök. (Seriöst, ni är mina hjältar.)
2. Sina hormoner för att man boade inför bebisens ankomst och fyllde frysen med 10 pajer, 14 lasagner samt en och annan fryspizza. (Detta gällde dock inte mig trots hormonerna eftersom jag flytttade in i min och Willems lägenhet direkt från BB. Nej, jag skojar inte. Återigen, familjen och vännerna - ni är mina hjältar.)
3. Snabbmatsindustrin och snillet som uppfann take away.

Sedan går tiden och utan att man egentligen märker det börjar ens vardag sakta men säkert fyllas av rutiner. Plötsligt går det ganska bra att  vakna-->byta blöja-->mata bebis-->mata sig själv-->duscha med bebis i babysittern-->leka med bebis-->mata bebis-->natta bebis-->plocka undan/dammsuga/diska-->mata nyvaken bebis-->byta blöja-->mata sig själv-->gå på promenad-->byta blöja-->gå på toaletten med bebis i babysittern-->mata bebis-->gå till tvättstugan med bebis i bärselen-->natta bebis--> leka med bebis-->byta blöja-->mata bebis-->natta bebis-->mata sig själv-->starta en mammablogg. 

Nu klarar jag av att laga mat som inte ligger i en förpackning eller får plats i micron. Det är skönt och gott. Jag kan till och med bjuda hem folk på middag och verkligen bjuda i motsats till att bli bjuden. (Vi snackar alltså inte några avancerade kokkonster, men ändå.) Däremot har jag insett en spännade, eller om man vill, lite oroväckande sak. Jag har blivit periodare när det gäller vad jag äter. Jag börjar med en maträtt och äter helt enkelt den tills jag tröttnar.

Ett exempel är en fiskrätt mamma som gjorde till mig. Jag lagade den hur många gånger som helst, exakt samma, istället för att prova någon annan rätt med fisk. Alla som har blivit bjudna på efterrätt hos mig har oavsett tillfälle fått kladdkaka gjord på vit choklad. Jag vet inte hur många måltider som har bestått av pasta med vegetarisk pastasås. Det är faktiskt helt sjukt hur ofta jag har ätit det. Ibland har jag festat till det med bacon/kalkonbacon/prosciuttoskinka och jag har för det mesta toppat med varierande grönsaker. Men basen består alltid utan undantag av matlagningsgrädde, spenat, vitlök och majs. Sallad med fetaost och matvete har återkommit ett gäng gånger sedan det blev varmt. Och just nu har jag snöat in på tortellini. Om ni undrar vilket märke som är bäst är det bara att fråga mig. Jag har provat dem alla och vet exakt vilken som har bäst balans i fyllningen eller godast pastadeg. Däremot äter jag bara en sorts smak (ost och spenat).

Jag vet inte varför jag är såhär. Självklart finns det en poäng i att maten måste vara snabblagad, det säger sig självt. Men varför inte variera sig lite? Är det rädslan över att jinxa rutinerna som gör att jag vill ha allt så likt som möjligt? Eller är det för att jag så sällan sitter ner och njuter av maten utan att underhålla/hålla koll på/natta om min lilla guldklimp?

Jag vet inte och egentligen är inte detta något som stör mig. När jag tröttnar så byter jag ju maträtt. Men jag ska nog ta bort matlagning från sakerna jag har skrivit att jag tycker om i presentastionen av oss.
För just nu skulle det ju kunna ses som falsk marknadsföring.     

/E


Eh...just det!

Tack för fint pepp!

Kategori: Tankar och Känslor

Efter mitt inlägg igår är ni flera som har gett mig fina kommentarer, här, på facebook och via sms.
Tack för det!
Det är precis så vi hjälper varandra till att känna stolthet över våra kroppar.

Det är inte så att jag går runt och mår dåligt över min vikt hela tiden, men ibland gör jag det. Och det räcker så därför ville jag ta upp det här. Då kanske både jag och ni andra som precis har fått barn eller kommer att få det i framtiden kommer ihåg att det är en naturlig del av barnafödandet att kroppen förändras. (För jag inbillar mig att jag inte  är den enda nyblivna mamman som kan nojja över det här ibland.)

Och en sak är säker. OM den dagen kommer då jag kan ha mina älsklingsjeans igen så kommer jag inte att lägga upp en bild här och jubla över det. Kanske är det så att den dagen aldrig kommer och då tänker jag ge mig fan på att känna att det är okej också. För nog ska jag kunna hitta ett par nya älsklingsjeans i så fall.

Puss på er!

/E

Med barn så är det mycket i livet som förändras. Bland annat ens rumpa.

Kategori: Tankar och Känslor

När man går igenom en graviditet och en förlossning så förändras kroppen, punkt slut och end of story.
Eller hur var det nu egentligen?
Min uppfattning är att det inte riktigt funkar så och detta har jag funderat mycket över.

När det gäller vissa förändringar så har vi accepterat dem och de är ganska oladdade för oss. "Du glömmer väl inte bort dina knipövningar?!" är uppmaningen vi hurtigt får från barnmorskan, kassörskan på konsum och alla föräldratidningarna. (Inte nog med att knipet räddar oss från inkontinens, det ger oss härligare orgasmer också...)

En annan förändring som vi däremot inte tar lika lätt på är det här med vikten. Alla vet att man går upp i vikt när man är gravid och att det tar ett tag att gå ner dessa kilon igen.
Förr sa man 9 månader upp och 9 månader ner, men min upplevelse är tyvärr att detta inte gäller längre.

Den finaste komlimangen man kan få som gravid är att "förutom din perfekta runda mage så syns det ju inte att du är gravid." Folk till höger och vänster frågar hur mycket man har gått upp (så har det väl i och för sig alltid varit) men nu känns det som att ju färre kilon man kan ge som svar desto bättre är det.
Detta fortsätter sedan när guldklimpen väl är levererad.
Om den lilla bebisen är det enda beviset på att en graviditet har ägt rum 12 veckor efter förlossningen så blir folk imponerade. Och överallt blir vi nyblivna mammor matade med information om hur vi ska komma i form igen.

För ett par dagar sedan läste jag att Laila Bagge, som har en 6-månaders son, ska ge ut en bok. I den kommer man att få ta del av hennes träningsschema (som hennes PT har drillat henne med) och recepten som gjorde att hon för ett par veckor sedan jublade över att återigen ha nått sin pre-gravid vikt. Inget ont om Laila Bagge, jag gillar henne och tar bara henne som ett konkret exempel här. För hon är ju inte unik på något sätt utan många mer eller mindre kända mammor går ner snabbt och berättar gärna om det. Men jag tror att detta bidrar till att vi vanliga dödliga (och alla kändisar med för den delen) känner en viss press. Eller i alla fall så gör jag det.
Under graviditeten tänkte jag faktiskt inte så mycket på min viktuppgång. Min barnmorska såg att Willem växte som han skulle och att jag såg "normal" ut så hon vägde aldrig mig. Därför har jag ingen aning om hur mycket jag gick upp och för mig var det inget issue då. Jag åt det jag ville, mest för att jag var så jäkla hungrig hela tiden. Förutom i slutet, när jag som alla andra kände mig som en flodhäst, tyckte jag själv att jag var fin med min mage.

Däremot är det nu, när jag börjar komma tillbaka till verkligheten, som det är jobbigt. Det är inte kul att inte kunna ha mina favoritplagg eller när kläderna i den gamla storleken sitter fult i provrummet. Jag ser inte direkt fram emot att gå runt i bikini i sommar och när jag klär på mig försöker jag gömma valken på magen. Det här gör mig så ledsen för om det är någon gång i livet som jag egentligen skulle vilja vara extra snäll mot mig själv så är det nu. Jag har ju för i helvete precis fött barn! Min kropp har gått igenom världens pärs och jag måste låta det ta tid för den att återställa sig. Självklart är det bra att äta nyttigt och det finns många anledningar till att ta en promenad varje dag. Men man behöver sina kolhydrater och det här med att pressa sig med ett stenhårt träningsschema tror jag inte är nyttigt för nära inpå förlossningen. Om inte annat för mjölkproduktionens skull om det är så att man ammar. Det är väl inte så konstigt om mjölken sinar efter några månader om man äter för lite och tränar för hårt. (Det här skriver jag inte för att skuldbelägga någon utan bara för att jag tror att vi glömmer bort att ta hand om oss själva ordentligt.) Själv har jag ätit som en byggarbetare enda sen Willem föddes för jag har verkligen behövt det. Och vissa dagar äter jag allt annat än nyttigt. Because I'm worth it, typ.

Tyvärr är det ju väldigt enkelt för mig att tänka såhär när jag sitter och skriver. Det är svårare att göra det när jag väl står där framför spegeln. Men tänk om jag på riktigt kunde skita i att min kropp inte är vad den brukade vara och känna mig lugn i att tids nog kommer de där kilona som är kvar att försvinna. Vad skönt det vore!

För precis som att de där jäkla knipövningarna är ett nödvändigt ont efter en graviditet så är ju den sladdriga magen också det. Dessutom är det ju så att vissa förändringar, exempelvis post-amningsbröst, är bestående så där är det ju bara att börja gilla läget. (Om man nu inte går till farbror doktorn förstås vilket jag inte planerar att göra.)

Jag önskar att jag nu hade någon bra lösning på detta problem som en passande slutkläm till den här texten.
Men det har jag inte tyvärr. Inte mer än att det kanske vore schysst att sluta berömma varandra för att det inte syns att vi har burit och fött barn. Istället borde vi kanske bara berömma varandra för att vi har klarat den bedriften och sätta punkt där. Jag ska verkligen försöka att släppa detta nu och tänka just 9 månader upp och 9 månader ner. Märker jag sen när tiden har gått och jag är färdig med amningen att det fortfarande finns lite kvar så kanske jag väljer att göra något lite mer målmedvetet åt det då.

Nu ska jag gå och titta på orsaken till att min kropp ser ut som den gör. För har jag tur så är han sådär gullig som bara han kan vara och då blir det på en gång självklart att det hursomhelst är värt det.

/E

Lite tyngre dag än vanligt.

Kategori: Tankar och Känslor

Idag har jag längtat tillbaka till tiden innan Willem.
Det började med att han vaknade varannan timme hela natten igenom vilket gjorde att jag kände mig allt annat än utvilad när det var dags att gå upp kl 06.30. Jag är fortfarande sjuk (jag vet att jag tjatar) men det är så utmattande! Det var världens finaste väder på förmiddagen men jag orkade inte ta den där långpromenaden som jag hade velat. Dessutom hade jag tvättstugan och jag var helt enkelt tvungen att tvätta. Så när klockan var åtta på kvällen och jag hade hämtat den sista tvätten och stod och lagade middag var jag helt slut. Självklart vaknade Willem precis innan middagen var klar så då var det bara att gå in i sovrummet och trösta ledsen bebis istället för att äta maten som jag ändå inte känner någon smak av.
Då i det ögonblicket saknade jag tiden innan jag blev mamma. Jag tänkte i några sekunder på hur mina lördagskvällar oftast såg ut innan graviditet och bebis. Sen tänkte jag i några längre sekunder på hur det var att vara sjuk utan att ha en bebis att ta hand om.
Självklart slår det dåliga samvetet till snabbare än det tar att drömma sig bort till den där pre-bebistiden. Men jag tror att man bara måste bestämma att det är okej att längta efter att få vara själv ibland. Speciellt om man bor ensam med sin bebis.
Hursomhelst, imorgon är en annan dag och då börjar vi om igen. Förhoppningsvis sover gosungen lite bättre inatt och jag har en sovmorgon att se fram emot imorgon.
/E

Ibland känns känslorna för mycket.

Kategori: Tankar och Känslor

(Eftersom detta är en ganska lång text vill jag bara först säga att det inte funkar att göra radavstånd av någon anledning. Så det är tekniken det är fel på, inte min grammatiska förmåga.)

Jag slutar aldrig att förundras över hur stark kärleken som jag känner till Willem är. Jag trodde att jag hade varit kär förut men det är ingenting gentemot den här naturkraften som det faktiskt är att älska sitt barn. Men alla dessa känslor spiller över på annat också och ibland är det faktiskt lite svårt att hantera.

Sedan Willem föddes blir jag så otroligt påverkad av allt som har med barn att göra. Det kan vara att någon annan i min närhet också får barn eller att jag ser en film där en förälder och ett barn går igenom något känslosamt tillsammans. Jag kan börja gråta för minsta lilla, ofta för att jag blir så rörd.

Men det som är jobbigt i det här är att jag inte klarar av tanken på att det finns barn som utsetts för hemska saker. Missförstå mig inte, jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt att barn svälter, mobbas, misshandlas och blir utsatta för andra övergrepp. Men nuförtiden blir jag så sjukt påverkad, både fysiskt och psykiskt.

Som ett exempel så såg jag häromdagen ett avsnitt av Greys Anatomy vilket ju inte är den djupaste serien direkt.(Trots det har jag gråtit flera gånger till avsnitt jag dessutom redan har sett.) Avsnittet handlade om en patient som hade rymt från en väldigt sjuk man som hade kidnappat henne när hon var 6 år. Nu var hon 18 år. Det här fick mig att må så illa och hur jag än försökte kunde jag inte sluta tänka på det. Det var som om det hade hänt på riktigt med någon som jag kände. Sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur vidrigt det skulle vara om Willem blev kidnappad, jag riktigt kände smärtan i kroppen som om det redan hade hänt.

Nu när jag skriver det här känns det som att jag är lite knäpp och det får mig att undra om andra föräldrar känner samma sak? Jag vill inte lägga energi på att tänka på hemska saker men jag kan liksom inte sluta när det väl börjar. Blir det bättre med tiden eller måste jag helt enkelt vänja mig vid det här? Som det är nu förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa honom ur sikte utan sällskap av någon som jag känner. Och hur ska jag kunna behärska mig när någon gör honom illa? För även om jag utgår ifrån att inget riktigt hemskt någonsin kommer att hända honom kommer han ju att bli sårad genom livet. Det kan vara en vän som han bråkar med eller så får han sitt hjärta krossat av någon han älskar. Hur motstår man då lusten att göra illa den person som har sårat ens barn?

Jag skulle göra vadsomhelst närsomhelst hursomhelst för Willem. Han är min mening med livet och jag är så glad över att just han kom till just mig. Men det är ovant att känna ett så starkt behov av att beskydda någon från alla faror därute. Jag antar att det helt enkelt kommer med jobbet. Tack och lov är det ju även mitt jobb att visa honom allt fantastiskt som finns och lära honom att älska andra så som jag älskar honom.

Ooops I did it again...

Kategori: Tankar och Känslor

Många säger att ens shoppingbehov plötsligt ökar när man får barn. Som om man börjar handla en massa saker för att man lurar sig själv till att tro att man behöver dem. Vissa går till och med så långt att de hävdar att nyblivna föräldrar rättfärdigar denna konsumtion med att tänka att de egentligen inte handlar åt sig själva.
Jag som nybliven mamma känner inte alls igen mig i detta.
För även om Willem redan har ett par blåa solglasögon så behöver han ju faktiskt ett par till att varva med. Han kan råka ta sönder ett par eller rentav tappa dem i parken i sommar. Och alla vet ju hur jobbigt det är att vara i solen utan glajjor. Eller tänk om han känner sig mer som en rocker än som en hipster någon dag? Då måste han ju ha möjlighet att variera sig, för vem är jag att redan nu placera in honom i ett fack?! Jag är fullt medveten om att kärlek inte visas genom materiella ting. Men jag måste ändå säga att jag är en väldigt bra mamma som låter min son hitta sin egen identitet genom att experimentera med sin klädsel. Dessutom kommer han att slippa få huvudvärk eftersom han inte behöver kisa på grund av solen.
Jag kan mycket väl tänka mig att det är många föräldralediga därute som bränner pengar de egentligen inte har på onödiga saker till sina ungar. Men jag är inte en av dem. Jag tillgodoser bara Willems mest grundläggande behov.
Dessutom kostade de ju faktiskt bara 40 kr...