När man går igenom en graviditet och en förlossning så förändras kroppen, punkt slut och end of story.
Eller hur var det nu egentligen?
Min uppfattning är att det inte riktigt funkar så och detta har jag funderat mycket över.

När det gäller vissa förändringar så har vi accepterat dem och de är ganska oladdade för oss. "Du glömmer väl inte bort dina knipövningar?!" är uppmaningen vi hurtigt får från barnmorskan, kassörskan på konsum och alla föräldratidningarna. (Inte nog med att knipet räddar oss från inkontinens, det ger oss härligare orgasmer också...)

En annan förändring som vi däremot inte tar lika lätt på är det här med vikten. Alla vet att man går upp i vikt när man är gravid och att det tar ett tag att gå ner dessa kilon igen.
Förr sa man 9 månader upp och 9 månader ner, men min upplevelse är tyvärr att detta inte gäller längre.

Den finaste komlimangen man kan få som gravid är att "förutom din perfekta runda mage så syns det ju inte att du är gravid." Folk till höger och vänster frågar hur mycket man har gått upp (så har det väl i och för sig alltid varit) men nu känns det som att ju färre kilon man kan ge som svar desto bättre är det.
Detta fortsätter sedan när guldklimpen väl är levererad.
Om den lilla bebisen är det enda beviset på att en graviditet har ägt rum 12 veckor efter förlossningen så blir folk imponerade. Och överallt blir vi nyblivna mammor matade med information om hur vi ska komma i form igen.

För ett par dagar sedan läste jag att Laila Bagge, som har en 6-månaders son, ska ge ut en bok. I den kommer man att få ta del av hennes träningsschema (som hennes PT har drillat henne med) och recepten som gjorde att hon för ett par veckor sedan jublade över att återigen ha nått sin pre-gravid vikt. Inget ont om Laila Bagge, jag gillar henne och tar bara henne som ett konkret exempel här. För hon är ju inte unik på något sätt utan många mer eller mindre kända mammor går ner snabbt och berättar gärna om det. Men jag tror att detta bidrar till att vi vanliga dödliga (och alla kändisar med för den delen) känner en viss press. Eller i alla fall så gör jag det.
Under graviditeten tänkte jag faktiskt inte så mycket på min viktuppgång. Min barnmorska såg att Willem växte som han skulle och att jag såg "normal" ut så hon vägde aldrig mig. Därför har jag ingen aning om hur mycket jag gick upp och för mig var det inget issue då. Jag åt det jag ville, mest för att jag var så jäkla hungrig hela tiden. Förutom i slutet, när jag som alla andra kände mig som en flodhäst, tyckte jag själv att jag var fin med min mage.

Däremot är det nu, när jag börjar komma tillbaka till verkligheten, som det är jobbigt. Det är inte kul att inte kunna ha mina favoritplagg eller när kläderna i den gamla storleken sitter fult i provrummet. Jag ser inte direkt fram emot att gå runt i bikini i sommar och när jag klär på mig försöker jag gömma valken på magen. Det här gör mig så ledsen för om det är någon gång i livet som jag egentligen skulle vilja vara extra snäll mot mig själv så är det nu. Jag har ju för i helvete precis fött barn! Min kropp har gått igenom världens pärs och jag måste låta det ta tid för den att återställa sig. Självklart är det bra att äta nyttigt och det finns många anledningar till att ta en promenad varje dag. Men man behöver sina kolhydrater och det här med att pressa sig med ett stenhårt träningsschema tror jag inte är nyttigt för nära inpå förlossningen. Om inte annat för mjölkproduktionens skull om det är så att man ammar. Det är väl inte så konstigt om mjölken sinar efter några månader om man äter för lite och tränar för hårt. (Det här skriver jag inte för att skuldbelägga någon utan bara för att jag tror att vi glömmer bort att ta hand om oss själva ordentligt.) Själv har jag ätit som en byggarbetare enda sen Willem föddes för jag har verkligen behövt det. Och vissa dagar äter jag allt annat än nyttigt. Because I'm worth it, typ.

Tyvärr är det ju väldigt enkelt för mig att tänka såhär när jag sitter och skriver. Det är svårare att göra det när jag väl står där framför spegeln. Men tänk om jag på riktigt kunde skita i att min kropp inte är vad den brukade vara och känna mig lugn i att tids nog kommer de där kilona som är kvar att försvinna. Vad skönt det vore!

För precis som att de där jäkla knipövningarna är ett nödvändigt ont efter en graviditet så är ju den sladdriga magen också det. Dessutom är det ju så att vissa förändringar, exempelvis post-amningsbröst, är bestående så där är det ju bara att börja gilla läget. (Om man nu inte går till farbror doktorn förstås vilket jag inte planerar att göra.)

Jag önskar att jag nu hade någon bra lösning på detta problem som en passande slutkläm till den här texten.
Men det har jag inte tyvärr. Inte mer än att det kanske vore schysst att sluta berömma varandra för att det inte syns att vi har burit och fött barn. Istället borde vi kanske bara berömma varandra för att vi har klarat den bedriften och sätta punkt där. Jag ska verkligen försöka att släppa detta nu och tänka just 9 månader upp och 9 månader ner. Märker jag sen när tiden har gått och jag är färdig med amningen att det fortfarande finns lite kvar så kanske jag väljer att göra något lite mer målmedvetet åt det då.

Nu ska jag gå och titta på orsaken till att min kropp ser ut som den gör. För har jag tur så är han sådär gullig som bara han kan vara och då blir det på en gång självklart att det hursomhelst är värt det.

/E