När man kommer hem från BB med sitt lilla mirakel är det här med mat till sig själv ingen prio.
Eller förlåt fel av mig, blir man som jag sinnesjukt amningshungrig är frasen "Jag skulle behöva äta något nu" inget skämt. Men exakt vad den där födan består av spelar mindre roll. 

Sedan kommer insikten om att det är meningen att man ska kunna gå på toa, duscha, diska, laga och äta mat samtidigt som man tar hand om den där lilla bebisen. Att klara denna uppgift känns ungefär lika realisktiskt som att vinna nobellpriset i kemi eller bestiga Mount Everest en vecka efter förlossningen.

Då tackar man sin lyckliga stjärna för:
1. Snälla vännerna och familjen som tar med sig mat när de kommer på besök. (Seriöst, ni är mina hjältar.)
2. Sina hormoner för att man boade inför bebisens ankomst och fyllde frysen med 10 pajer, 14 lasagner samt en och annan fryspizza. (Detta gällde dock inte mig trots hormonerna eftersom jag flytttade in i min och Willems lägenhet direkt från BB. Nej, jag skojar inte. Återigen, familjen och vännerna - ni är mina hjältar.)
3. Snabbmatsindustrin och snillet som uppfann take away.

Sedan går tiden och utan att man egentligen märker det börjar ens vardag sakta men säkert fyllas av rutiner. Plötsligt går det ganska bra att  vakna-->byta blöja-->mata bebis-->mata sig själv-->duscha med bebis i babysittern-->leka med bebis-->mata bebis-->natta bebis-->plocka undan/dammsuga/diska-->mata nyvaken bebis-->byta blöja-->mata sig själv-->gå på promenad-->byta blöja-->gå på toaletten med bebis i babysittern-->mata bebis-->gå till tvättstugan med bebis i bärselen-->natta bebis--> leka med bebis-->byta blöja-->mata bebis-->natta bebis-->mata sig själv-->starta en mammablogg. 

Nu klarar jag av att laga mat som inte ligger i en förpackning eller får plats i micron. Det är skönt och gott. Jag kan till och med bjuda hem folk på middag och verkligen bjuda i motsats till att bli bjuden. (Vi snackar alltså inte några avancerade kokkonster, men ändå.) Däremot har jag insett en spännade, eller om man vill, lite oroväckande sak. Jag har blivit periodare när det gäller vad jag äter. Jag börjar med en maträtt och äter helt enkelt den tills jag tröttnar.

Ett exempel är en fiskrätt mamma som gjorde till mig. Jag lagade den hur många gånger som helst, exakt samma, istället för att prova någon annan rätt med fisk. Alla som har blivit bjudna på efterrätt hos mig har oavsett tillfälle fått kladdkaka gjord på vit choklad. Jag vet inte hur många måltider som har bestått av pasta med vegetarisk pastasås. Det är faktiskt helt sjukt hur ofta jag har ätit det. Ibland har jag festat till det med bacon/kalkonbacon/prosciuttoskinka och jag har för det mesta toppat med varierande grönsaker. Men basen består alltid utan undantag av matlagningsgrädde, spenat, vitlök och majs. Sallad med fetaost och matvete har återkommit ett gäng gånger sedan det blev varmt. Och just nu har jag snöat in på tortellini. Om ni undrar vilket märke som är bäst är det bara att fråga mig. Jag har provat dem alla och vet exakt vilken som har bäst balans i fyllningen eller godast pastadeg. Däremot äter jag bara en sorts smak (ost och spenat).

Jag vet inte varför jag är såhär. Självklart finns det en poäng i att maten måste vara snabblagad, det säger sig självt. Men varför inte variera sig lite? Är det rädslan över att jinxa rutinerna som gör att jag vill ha allt så likt som möjligt? Eller är det för att jag så sällan sitter ner och njuter av maten utan att underhålla/hålla koll på/natta om min lilla guldklimp?

Jag vet inte och egentligen är inte detta något som stör mig. När jag tröttnar så byter jag ju maträtt. Men jag ska nog ta bort matlagning från sakerna jag har skrivit att jag tycker om i presentastionen av oss.
För just nu skulle det ju kunna ses som falsk marknadsföring.     

/E


Eh...just det!