Willem och Jag

När man är gravid är det ju väldigt svårt att föreställa sig hur livet kommer att se ut när bebisen väl har kommit. Därför tror jag att det är ganska vanligt att man gör upp en massa planer på allt man ska göra under den kommande föräldraledigheten. Kanske tänker man att ska "passa på" att göra om hemma, lära sig ett nytt språk, ta upp det där med målning igen eller bara gå en massa långa promenader. Självklart ska man bjuda alla gäster på härligt hembakat fika och vad skönt att äntligen hinna med tvätten och städningen ordentligt. 

 

Jag var dock inte alls sådär under min graviditet. För mig var det självklart att de 3 första månaderna bara skulle handla om att hinna med Willem. För det är ju otroligt vad mycket tid en liten nyfödd bebis tar! Visst, bebisar sover en hel del men många vill bara göra det i famnen. Och de äter väldigt ofta. Helt sjukt ofta faktiskt. Därtill är det mycket bajs och kräks att ta hand om. För att inte tala om all vaggning när bebben har gaser i magen eller bara gråter för att man inte riktigt har lärt sig att tyda alla signaler än. Sist men inte minst ska vi komma ihåg att kroppen är rätt paj efter en förlossning och att man behöver vila upp sig. Runt vecka 20 släppte jag därför alla krav på mig själv och förberedde mig på känna mig stolt över att lyckas ställa in disken i diskmaskinen.

 

Eh, å andra sidan kanske inte...

 

Häromdagen hade jag besök av Jenny som påminde mig om att det där är inget annat än en fet efterkonstruktion. Jag hade visst, som alla andra, planer som både var storslagna och fullkomligt orealistiska. (Jag har ännu inte lyckats glömma bort att det var sjukt jobbigt att vara gravid, men det där med planerna är tydligen bortsuddat på ett väldigt effektivt sätt.) 

 

I flera år har jag haft en dröm om att studera på Stockholms Dramatiska Högskola (tidigare Dramatiska Institutet D.I.) Planen, sedan länge, var att söka till deras utbildning inom Filmproduktion för att bli producent. De tar bara in nya (och få) studenter vartannat år så jag hade siktet inställt på att börja plugga hösten 2012. Men under förra hösten så insåg jag att det är det kreativa som lockar, snarare än det ekonomiska och juridiska, så jag tänkte om och ville hellre gå regilinjen. (Det är sjukt svårt att komma in men om man inte söker är det ännu svårare... eller nåt.) Jag läste på deras hemsida om antagningsprocessen och kände mig peppad! Ett av antagningsproverna var att göra en kortfilm på temat "En ovanlig dag i en vanlig människas liv."

 

Gravid och förvirrad fick jag då en riktig snilleblixt. Jag skulle naturligtvis göra en film om bebisens första dag i livet. Det om något är ju precis vad uppgiften handlade om. Ambitiös som jag är tänkte jag verkligen filma just den första dagen (inget fejk här inte) men skippa förlossningen och börja ifrån att han kom upp på mitt bröst typ. Till och med jag insåg att jag inte skulle kunna filma själv och först bollade jag lite med idén att låta någon av dem som jag känner som är duktiga på sånt göra det. Det händer att folk hyr in fotografer för att göra de här kortfilmerna så ribban ligger rätt högt om man säger så. Fast vid närmare eftertanke kändes det ju inte toppen att ha en utomstående person med på förlossningen (tack till mig för det beslutet!)  Så istället skulle Willems pappa få äran att agera fotograf för ändamålet.

 

Filmen skulle in till D.I i början av januari och  Willem var beräknad till den 1a december. Det innebar att jag skulle ha mellan 2 veckor till en månad på mig att klippa och färdigställa filmen. Självklart har jag aldrig klippt en film och även om jag har hört andra tänka innehåll på diverse TV-redaktioner och reklamfilmer som jag har jobbat på har jag aldrig haft den rollen själv. Inget av detta kändes dock som ett hinder, snarare som roliga utmaningar. Så pepp som jag var skulle det inte bli svårt att hitta motivationen och bebisar sover ju ändå så mycket i början.

 

Jag pendlade mellan att filmen skulle vara ur bebisens perspektiv eller ur mitt eget. Temat funkade ju hursomhelst och även om det kanske skulle bli lite snyggare och smartare att låta tittarna se det ur bebisens ögon så är ju en liten nyföding ett säkert kort för att beröra. Bright Eyes låt "First day of my life" skulle rulla i bakgrunden och i tanken skissade jag ofta på storyboardet innan jag skulle sova.

 

Det gick så långt att jag i förlossningsrummet, efter att epiduralen kickat in märk väl, tvingade Willems pappa att filma klippbilder. Jag stod där på knä och pekade med hela handen som en liten general (eller regissör om man så vill) och Jon gjorde vad han kunde. (Mycket smart att inte börja ifrågasätta mig utan bara vara tyst och lyda.)  Sedan satte krystvärkarna igång och plötsligt kändes inte D.I så viktigt längre. Faktum är att jag bara brydde mig om att överleva, vilket där och då inte kändes som en självklarhet.

 

Willem kom ut och filmen var fortfarande som bortblåst ur mitt huvud. Jag var fullt upptagen med att försöka förstå att den där blåa saken var mitt barn och acceptera att barnmorskan behövde göra det där som tydligen görs efter att ett barn har kommit ut ur en. Efter ett tag kom jag ihåg filmen igen och tänkte "ajdå, hur gör vi nu?" Kanske kunde vi filma den första bilturen hem från BB eller helt enkelt fejka och filma hemma istället? Men någonstans emellan hormonduschar, såriga bröstvårtor och världens godaste bebisdoft släppte jag tanken om att bli regissör. I alla fall tanken om att starta den resan på D.I hösten 2012.

 

Jag tänker att det säkert finns en poäng i att vi planerar dessa stordåd när vi  förbereder oss inför att bli mamma. Kanske beror det på att det hela är så ogreppbart att vi måste göra det lite lättare att förhålla oss till. Eller så skulle vi inte skaffa några barn om vi på riktigt visste hur det här första året är. (Ja, det är fullkomligt underbart men också ganska väldigt jobbigt.)

 

Så, till dig fina blivande mamma. Planera och sätt upp alla mål du vill. Bry dig inte när någon säger "jaja, det där kommer du aldrig att hinna med när bebisen kommer." Om nervositeten för det som komma skall kan lindras av att göra listor eller att googla skolor är det bara att köra på. Men sen när guldklimpen är levererad så kanske du sitter där och undrar hur fan du tänkte. Du kanske sitter där och tror att alla andra mammor lyckas lära sig ryska, baka bullar och tar det här nya mammalivet med en klackspark. Om det skulle hända så ska du ta ett djupt andetag. Det är då du ska komma ihåg att det är helt normalt att inte orka/hinna/vilja göra något annat än att fokusera på bebisen. Bara att ta sig till affären eller lyckas tvätta håret kan faktiskt likställas med hjältedåd under den där första tiden. Du ska ju lära känna en helt ny liten person som varken talar språket eller kommer med en instruktionsbok. Dessutom ska du landa i att plötsligt vara ytterst ansvarig för en annan människa och vänja dig vid alla känslor som kommer med det.

 

Huvudsaken är väl att lyssna på och vara snäll emot dig själv. Att släppa all prestige för ingen kan veta hur det är för just dig att bli mamma. Att acceptera och se fram emot att livet och kanske du själv förändras när bebisen kommer. Att komma ihåg att när du är redo kommer dagen då du återigen kan fokusera på enbart dig själv, om så bara för en liten stund. För nu sitter jag plötsligt här igen. Framför google och olika spännande skolalternativ. Den här gången kommer jag att söka in på riktigt och om allt går som det ska börjar jag min resa mot ett nytt yrkesval våren 2013. Och jag är så jäkla pepp! Faktiskt på ett helt realistiskt och genomförbart sätt den här gången.