Willem och Jag

(Eftersom detta är en ganska lång text vill jag bara först säga att det inte funkar att göra radavstånd av någon anledning. Så det är tekniken det är fel på, inte min grammatiska förmåga.)

Jag slutar aldrig att förundras över hur stark kärleken som jag känner till Willem är. Jag trodde att jag hade varit kär förut men det är ingenting gentemot den här naturkraften som det faktiskt är att älska sitt barn. Men alla dessa känslor spiller över på annat också och ibland är det faktiskt lite svårt att hantera.

Sedan Willem föddes blir jag så otroligt påverkad av allt som har med barn att göra. Det kan vara att någon annan i min närhet också får barn eller att jag ser en film där en förälder och ett barn går igenom något känslosamt tillsammans. Jag kan börja gråta för minsta lilla, ofta för att jag blir så rörd.

Men det som är jobbigt i det här är att jag inte klarar av tanken på att det finns barn som utsetts för hemska saker. Missförstå mig inte, jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt att barn svälter, mobbas, misshandlas och blir utsatta för andra övergrepp. Men nuförtiden blir jag så sjukt påverkad, både fysiskt och psykiskt.

Som ett exempel så såg jag häromdagen ett avsnitt av Greys Anatomy vilket ju inte är den djupaste serien direkt.(Trots det har jag gråtit flera gånger till avsnitt jag dessutom redan har sett.) Avsnittet handlade om en patient som hade rymt från en väldigt sjuk man som hade kidnappat henne när hon var 6 år. Nu var hon 18 år. Det här fick mig att må så illa och hur jag än försökte kunde jag inte sluta tänka på det. Det var som om det hade hänt på riktigt med någon som jag kände. Sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur vidrigt det skulle vara om Willem blev kidnappad, jag riktigt kände smärtan i kroppen som om det redan hade hänt.

Nu när jag skriver det här känns det som att jag är lite knäpp och det får mig att undra om andra föräldrar känner samma sak? Jag vill inte lägga energi på att tänka på hemska saker men jag kan liksom inte sluta när det väl börjar. Blir det bättre med tiden eller måste jag helt enkelt vänja mig vid det här? Som det är nu förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa honom ur sikte utan sällskap av någon som jag känner. Och hur ska jag kunna behärska mig när någon gör honom illa? För även om jag utgår ifrån att inget riktigt hemskt någonsin kommer att hända honom kommer han ju att bli sårad genom livet. Det kan vara en vän som han bråkar med eller så får han sitt hjärta krossat av någon han älskar. Hur motstår man då lusten att göra illa den person som har sårat ens barn?

Jag skulle göra vadsomhelst närsomhelst hursomhelst för Willem. Han är min mening med livet och jag är så glad över att just han kom till just mig. Men det är ovant att känna ett så starkt behov av att beskydda någon från alla faror därute. Jag antar att det helt enkelt kommer med jobbet. Tack och lov är det ju även mitt jobb att visa honom allt fantastiskt som finns och lära honom att älska andra så som jag älskar honom.