Willem och Jag

En het underrubrik inom ämnet är det här med att sova i egen säng. Ska bebisen göra det och i så fall från vilken ålder? Ska sängen stå i förälderns/föräldrarnas sovrum eller ska bebisen ha eget rum? Ska man använda sig av olika sömnmetoder för att få bebisen att förstå att det är den egna sängen som gäller? Och framförallt, är jag en lite bättre mamma om min unge somnar helt på egen hand och sover hela natten igenom i den egna sängen? (Självklart för matpauser så länge bebisen är så liten att han behöver äta på natten.)

Redan innan Willem föddes tror jag att det var självklart för mig att han skulle sova i min säng. Jag ville ha honom nära helt enkelt. Första natten på BB provade vi att lägga honom i den där plastbaljan för barnmorskan sa att det var bra om han sov där eftersom vår säng var ganska liten. Men han började gråta på en gång och mitt mammahjärta sa till direkt så det blev att han sov i vår säng. Det har han fortsatt med för både han och jag är riktiga närhetsjunkies. De första månaderna sov han bara i famnen, så fort man la ner honom vaknade han. Det var till och med så att han under period sov ovanpå mig på natten. Jag bullade upp mina armar med kuddar och sen låg han på min mage och sov. Själv låg jag och sov som en planka, inte helt bekvämt men det funkade.

Min BVC-sköterska var så himla bra i det där! Hon sa bara rätt och slätt att det var självklart att han ville vara nära, han hade ju legat inuti mig hur länge som helst. Så hon tyckte att jag skulle ge honom det han ville ha. Nu hade ju jag haft honom hos mig även om hon hade sagt att det var nyttigt för honom att ligga själv i sin säng. Men det var skönt att få bekfräftat av ett proffs att jag tänkte rätt.

Sen runt 3 månader kom en härlig period när Willem vaknade en gång i timmen på natten för att äta. Jag frågade på BVC vad jag skulle göra för det var rätt knäckande efter några veckor. Jag fick rådet att ge lite ersättning på kvällen när jag skulle sova för han var kanske inte helt mätt. Det provade jag men tyvärr hjälpte det inte. (I alla fall inte på en gång men jag har fortsatt att ge det ändå för han hade planat lite i viktuppgången.) När han blev 4 månader och det här hade hållit på ett tag började jag lägga honom i sin spjälsäng när jag hade matat honom och själv skulle sova. Jag behövde helt enkelt få sova ensam i min säng och kunna slappna av ordentligt. Sedan när han vaknade för mat 1-2 timmar senare flyttade jag över honom till min säng.

En av anledningarna till varför jag inte ville lägga honom i spjälsängen innan var att jag inte stod ut med att han skulle ligga ensam och sova. Det kändes så sorgligt på något sätt (ja jag är lite känslig märker jag.) Men så kom jag på att han sover ju ensam i vagnen och trivs med det. Jag hade faktiskt inte tänkt på det innan men när jag insåg det kändes det okej att testa spjälsängen också.

Nu sover han i sin spjälsäng fram till ca 5-6 på morgonen då jag flyttar över honom till min säng. Han har slutat vakna en gång i timmen utan vaknar var 3-4e timme. (Ibland varannan och det har hänt att han sover 4.5 timmar.) Jag vet inte vad som har med vad att göra men just nu funkar det att göra så. En sak är väldigt säker i alla fall. När det kommer perioder då Willem vill sova hos mig i min säng kommer han självklart att få göra det. Jag tror att han blir trygg av att veta att han alltid kan få närhet av mig. Och jag förstår inte hetsen att ungar som inte vill ändå ska sova i sina egna sängar. Tiden går så fort och vips är de ändå så stora att de inte vill krypa ner hos mamma.

Oavsett hur man gör ska man lyssna på sin bebis och följa sitt föräldrahjärta. Alla är olika så självklart funkar olika saker. Och jag tror att man måste komma ihåg att under det första året utvecklas bebisen så sjukt mycket vilket innebär att det som gäller idag kanske inte alls gäller imorgon. Så man får följa bebisen och kanske räkna med att man inte kommer att sova asmycket det första året. Jag har varit noga med att be om hjälp så att jag har fått lite sovmorgon ibland och då känns allt mycket bättre.