Willem och Jag

Igår, den 19e augusti, blev Willem 9 månader.

 

Tyvärr har vi sedan i lördags firat med tandsprickningen ifrån helvetet.

Stackars Willem som har ont i munnen och är låg av feber. Stackars mig som inte har fått sova.

 

Idag gjorde vi det enda rätta och kröp upp i soffan, in under filten och lyssnade på Bon Iver.

 

Så önskar jag att jag alltid ska kunna vara som mamma. Närvarande, för att ge Willem det som han behöver. Givetvis så inser jag att jag inte alltid kommer att lyckas. Att inte alltid lyckas är trots allt, hur mycket vi än försöker, en del av föräldraskapet.

 

Men.

När det verkligen gäller. När det verkligen behövs som allra mest. När det verkligen spelar roll.

Då önskar jag att jag kan se det, vara där och göra bördan lite lättare att bära.

 

Antagligen tar sig behovet olika uttryck beroende på börda, sammanhang och ålder.

Men jag önskar att Willem alltid ska veta att jag finns där för honom.

 

En soffa, en filt och lite favoritmusik. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.