Willem och Jag

än Guds lilla barnaskara sjöng jag för mitt barn idag.

Men det berodde inte på att jag plötsligt har gått och blivit religiös (idag heller.) Vi gjorde bara debut på Öppna Förskolan som råkar anordnas av kyrkan runt hörnet.  

 

 Vi var på deras babycafé (för bebisar i åldern 0-8 mån) ett par gånger i våras men nu är vi alltså uppgraderade till gruppen för äldre barn. Jag var lite nervös innan vi skulle gå dit och det handlade faktiskt inte om att det anordnas i kyrkan. Utan att jag i parken har märkt att det kan vara lite obekvämt att hantera föräldrarna jag möter där. I början visste jag inte vad som gällde och det kan ju alltid skapa en viss osäkerhet. Ska jag hälsa eller inte? Vad gör jag om Willem snor någons spade? Och hur fungerar egentligen kösystemet till gungorna? Nu har jag dock lärt mig att ett litet hej är på sin plats och att detta ibland kan utvecklas till småprat om vädret eller om hur gamla ens respektive barn är. Angående kösystemet så är det samma som vi använder i resten av vårt samhälle. Däremot är det fortfarande lite oklart när det kommer till spaden och jag insåg att detta dilemma även finns på Ö.P.

 

Jag begär inte av Willem att han i dagsläget ska förstå att en leksak som används av någon annan är upptagen. (Nog för att han är ett geni men även solen har sina fläckar.) Givetvis gäller det även andra barn i hans ålder så min spontana reaktion på de små dragkamper som ibland uppstår är att låta dem lösa det på egen hand. Skulle någon bli ledsen får man väl rycka in och muta med en annan leksak, men jag tänker att learning by doing är ett bra sätt för barnen att knäcka lekkoderna.

 

Men jag har märkt att det inte är riktigt så enkelt vilket jag tycker är ganska intressant. Det allmänt vedertagna är nämligen att om någon snor min unges spade/bil/boll så ska jag skratta lite och säga "ja, den såg ju rolig ut" och ge Willem något annat att leka med istället. Om det däremot är han som är tjuven så ska jag komma till undsättning och säga "nej, nu lekte ju hen med den. Ta den här istället" och ge honom något som ingen annan har för tillfället.

 

Är det inte ganska spännande? Och väldigt inkonsekvent? Vi måste göra de stackars barnen fullständigt förvirrade. Det är möjligt att jag överanalyserar detta och att andra inte alls delar min uppfattning. För det kan ju vara min rädsla för att andra föräldrar ska tycka att jag inte är observant om Willems stölder av leksaker går obemärkt förbi. Och då kanske de inte vill diskutera förskolor och Det Onda Sockret med mig. Jaja, vi får väl se hur det hela utvecklar sig vid nästa besök...  

 

Hursomhelst så hade vi ändå en riktig fin stund där. Kvinnorna som har hand om det är otroligt gulliga och tilltalar alla barnen med rätt namn. Om man behöver gå på toa så ställer de mer än gärna upp och passar ens unge under tiden. Faktum är att det är uppenbart att de älskar att vara där vilket skapar en rätt mysig och välkomnande stämning. Barnen är goa och när jag väl vågade prata med föräldrarna så insåg jag att de är riktigt trevliga. Vi hade sångstund och alla barnen turades om att krypa/vingla/gå in i ringen istället för att sitta kvar i den. Det finns fika för en billig penning och en massa roliga leksaker. Det absolut coolaste under hela besöket skedde dock i inledningen av sångsamlingen. Hon som höll i det tog upp en triangel (instrumentet, ni vet) och plingade 3 gånger för att få barnens uppmärksamhet. Det var väl mellan 15-20 barn där i åldern 9-18 månader. Och alla, precis alla, blev helt knäpptysta samtidigt. Stort!

 

De har öppet varje tisdag och torsdag och jag kommer att gå dit igen på torsdag. För även om Willem inte riktigt har fattat grejen med att leka med andra barn än så älskade han att krypa runt i alla rummen och undersöka alla nya spännande grejer. Och en gång klappade han faktiskt på en annan unge.

 

Dessutom tänker jag att vi kanske kan hitta några att gå till parken med och det vore ju, om inte annat, roligt för mig.