När man ska få eller precis har fått bebis får man ofta många råd av olika människor. Ett av dem som garanterat kommer fler än en gång är rådet om att passa på att sova på dagen när bebisen sover.
Konstigt nog är det svårare än vad man kan tro att göra det.

Jag har hela tiden haft svårt att sova tillsammans med Willem på dagen.
Dels så sover han oftast i vagnen, antingen på promenad eller på balkongen och då är det ju svårt för mig att sova samtidigt. Dessutom så måste stunden när bebisen inte behöver uppmärksamhet tas tillvara på för toabesök, matintag och att ringa det där viktiga samtalet. Eller så är vi helt enkelt inte hemma när John Blund kommer för att hälsa på. 

Men när jag var som mest slut pga att han inte sov på natten fixade jag inte att lägga mig på dagen pga att han alltid vaknade precis när jag hade somnat. Det slog liksom aldrig fel och då blev jag arg på honom. Inte så att jag gav uttryck för det på något sätt (mer än kanske en och annan svordom) men jag blev otroligt frustrerad över att inte få vila ifred.
Då var det lättare att bara vara vaken istället och räkna ner timmarna till den sovmorgon jag snart skulle få av en vänlig själ.

Trots att detta är min erfarenhet har jag likförbannat gett det här rådet till andra nyblivna föräldrar. (Efter att jag själv blev mamma alltså.) Inte så smart kan man tycka så nu när jag reflekterar över det lovar jag mig själv att inte göra så mer. Däremot ska jag erbjuda mig att gå på promenad eller passa bebisen i vardagsrummet en stund så föräldern i fråga får sova ostört.

Hursomhelst, idag passade jag faktiskt på att sova med Willem och det var väldigt mysigt.
Det blev en powernap på 20 min men det räckte bra idag.


Visst är vi ganska lika när vi är vyvakna?


Efter sömn kommer mys.