Nu var det ett tag sen jag skrev något och det beror helt enkelt på att jag har haft väldigt lite ork över.
Willem är nämligen inne i en sån där skön utvecklingsperiod - ett sånt kallat utvecklingssprång och det går åt en hel del mammaenergi kan jag lova.

För er som inte vet det så kan jag berätta att en bebis tar 7 st utvecklingssprång under det första året. Det händer olika saker vid varje språng och generellt kan man säga att perioden innan språnget är jobbig och perioden efter är lugn. Här kan man läsa mer om man vill: http://www.viforaldrar.se/Forsta-aret/De-sju-utvecklingssprangen
Och här är en länk till: http://www.familjeliv.se/Foralder/Wiki/a190.html

Willem är nu på väg in i det 5e språnget, Relationssprånget, och den här gången har det visat sig tydligare än någonsin. Tidigare har han främst velat ha extra mycket närhet. Men den här gången har han det även riktigt stökigt med sömnen dvs svårt att somna, han drömmer mardrömmar (tror jag, han vaknar i alla fall mycket och är ledsen) och vaknar svintidigt. Dessutom är han ovanligt gnällig (jag gillar egentligen inte det ordet men ni fattar vad jag menar). Jag tycker att han äter sämre för han har sjukt svårt att koncentrera sig på maten. Han är även otroligt mammig på ett helt nytt sätt vilket visserligen är mysigt men också jobbigt eftersom det ju handlar om att han har separationsångest.

Jag försöker ge honom all den närhet han behöver och tänker att det går över när han väcker mig för hundrade gången på en natt. Och han har ju sina gulliga stunder också. Såklart. Men jag märker ju att jag blir känsligare än vad jag brukar vara och allt är inte jättekul. Fast det är ju så att om jag tycker att den här perioden är jobbig så är det ingenting emot vad Willem tycker. Hela hans värld är ju i gungning i och med språnget och det är därför han reagerar.

Det ironiska är att bara någon dag innan den här perioden började så tänkte jag lite kaxigt för mig själv att det är ju verkligen inte jobbigt att ha barn. Alla pratar jämt om hur slitna småbarnsföräldrar är men jag kände mig riktigt pigg och kände verkligen att det var kul att vara Willems mamma. (Självklart har jag varit trött och lite less i andra perioder också men med Willem kom även mitt nya guldfiskminne.) Hursomhelst, tji fick jag.

Även om det är lite tyngre just nu så händer det mycket roliga saker också. Han har börjat fatta tittutlekar och kan nu sitta med ryggen rak och inte bara som en fällkniv. Dessutom har han börjat med en massa nya ljud, bland andra dadadada och att prutta med munnen. Nu kommer han även upp på knä och gungar när han kryptränar.

Så visst, jag är mycket tröttare än vanligt men han är ju så söt att man (dagtid) förlåter honom allt.




Willem var på upptäcksfärd med sin mormor. Han gillar tydligen maskrosor.


Här är vi hemma hos världens mysigaste Ammi och Cissi och deras gosunge Sixten. Det var lite soligt på balkongen så Willem fick låna Sixtens keps, så cool!


Jag tycker att han är så gullig i linne. Kolla de där armarna, jag orkar inte!

vänta lite nu, börjar min bebis bli ett barn?