Mitt kompetenta barn.
Kategori: Utveckling
De senaste dagarna har Willem lärt sig en massa nya tricks så nu tänker jag skryta lite. Sådeså.
Jag inleder med en liten matrapport som lyder att plockmaten fortsätter att gå hem. Men den största framgången handlar ändå om gröten. Ikväll åt han nästan en hel portion vilket givetvis är nytt personbästa.
Då går vi vidare till kategorin cirkuskonster där det finns mycket att berätta:
Han kan numera byta ställning från sittande till liggande på mage, helt själv, när han känner för att flytta på sig. Han tar sig framåt mer och mer men att kalla det att krypa vore dock att överdriva en smula. När han sitter och ramlar bakåt lyckas han hålla upp huvudet så att det inte hamnar i backen. Det känns som att det kommer ett nytt ljud varje dag, igår var favoriten att helt enkelt tjuta rakt ut (av glädje vill jag poängtera.) Dessutom har han en ny grimars för sig som är att rynka på näsan som om han känner efter vad det är som luktar. Tänk er en liten kaninunge så har ni Willem. Han gör det både när han ler och är allvarlig och jag måste säga att det senare är min favorit. Han är så jäkla söt då.
Men av alla nya färdigheter så är det ändå en som värmer mammahjärtat extra mycket. Faktiskt är det så att det nästan spränger mammahjärtat av all kärlek och stolthet som behöver plats därinnne. Han har nämligen börjat sträcka armarna emot mig när han vill att jag ska lyfta upp honom. Willem förstår med andra ord att när han vill att mamma ska komma och krama honom kan han med hjälp av sina armar förmedla detta och få det att hända.
Alltså, det är så fint så jag orkar inte. 
Willem sover återigen bara tillsammans med mig i min säng. Häromnatten låg han såhär, mitt i sängen. Jag fick en liten del av kanten att hålla till godo med. Mysigt? Ja, faktiskt.
