Willem och Jag

Det är när Willem vaknar på natten och inte vill somna om. Det händer inte så ofta numera, men inatt hedrade han sin mamma ordentligt på detta sätt. En extra bonus är det när han vaknar precis när jag har somnat in för natten. Då är jag som lyckligast. När han kör upp sina små fingrar långt i mina näsborrar, raspar mitt tandkött med sina naglar och drar mig i håret, det är så fantastiskt fint. Jag kan inte med ord beskriva den kärlek jag känner för honom när han snurrar och vrider på sig samtidigt som han sparkar mig i magen. Det är så vackert när hans högst tillfälliga pigghet övergår i gråt för att han är så trött men av någon anledningen inte kan slappna av och somna om. Jag blir alldeles varm i hjärtat när han ligger tyst och stilla i en minut och får mig att tro att han äntligen har somnat, bara för att plötsligt sprattla till igen och börja om ifrån början. Den eufori jag kan känner när jag halvt medvetslös nynnar "Sov du lilla videung" på repeat är helt magisk. Och när jag tillslut stapplar upp med en ledsen bebis på höften och gör välling med en hand, samtidigt som jag konstaterar att jag bara hade diskat en flaska och jag därför kommer att få göra rent den andra på samma jobbiga sätt imorgon bitti, då känner jag verkligen att jag får plocka russinen ur den här föräldraskapskakan. Att han sen ändå inte somnar om trots välling och ny blöja får mig att jag vilja skratta högt av glädje.

 

Tack Willem för de där mycket långa 68 minuterna som vi fick dela inatt. Jag älskar dig!