Willem 10 månader!
Kategori: Första året
Idag blir Willem 10 månader.
Min lilla, älskade unge som förvandlas mer och mer till en egen liten person.
Han har humör min kille! Oftast glad och busig men ack så arg när han inte får göra som han vill. Jag kan inte låta nätverkskabeln och de andra sladdarna som sitter fast i vägguttagen hamna i kategorin "Willems leksaker." Men som kompensation får han dra ut alla böckerna som han når i bokhyllan, hur många gånger han vill . Och det gör han, systematiskt och med stor koncentration.
Musik är roligt och det bästa just nu, enligt Willem, är Radical Face. Han ställer sig vid stereon och dansar (a.k.a gungar i takt) och när låten är slut stannar han till för att lyssna efter nästa. Vagnen är inte lika rolig att sitta i längre, att ta sig fram själv slår mycket högre. Men om det händer spännande saker runtomkring kan det ändå vara ganska skönt att luta sig tillbaka och kolla in omgivningen. Han pratar, babblar och låter hela tiden. Självklart är det på hans egna språk men jag tror att han kommer att bli en riktig liten pratkvarn när han blir större.
Min lilla, älskade unge.
Jag tänker på hur mitt liv såg ut vid den här tiden för ett år sedan. När allt precis hade gått sönder och jag försökte att förstå och ta in det som hade hänt. Jag var så trasig och att jag skulle bli en lycklig mamma kändes väldigt avlägset. Jag kände en sån obeskrivlig sorg över att jag inte skulle kunna ge mitt barn en riktig familj. Och jag var så oerhört rädd för att den första tiden med honom skulle präglas av tårar och att han skulle få en ledsen mamma.
Tänk om jag hade vetat hur de här 10 månaderna med honom skulle bli. Kanske hade jag kunnat andas då och kanske hade jag kunnat se att det viktigaste är att vi två ändå fick varandra.
Att säga att jag till fullo har kommit över det som hände och är hel igen vore att låtsas. Jag tror inte att jag kommer att få tillbaka alla bitar av mig som försvann under förra hösten. Jag kan inte säga att det lärde mig något. Inte heller att det gjorde mig starkare. För man tar sig inte igenom något sånt för att man är stark, utan för att man helt enkelt måste.
Men jag kan säga att Willem tillför nya och fina bitar till Evelina-pusslet. Att han gör mig till en lycklig mamma och att vi tillsammans skapar den allra riktigaste familjen. Att han lär mig massor, mer än någon eller något annat. Och framför allt kan jag säga att Willem gör mig starkast i hela världen.
För det är alldeles sant.
